En trådrulle är en tamp till ett sjörövarskepp. En tvättkrok ett ankare. Min soffa är själva skeppet som heter Piraträddarna.
Vi är sjörövare som räddar snälla människor från dumma pirater. Allt duger att leka med. Min gamla studentkäpp är en vattenspruta och ett gult garnnystan är eld. På mitt huvud sitter en orange brandhjälm.
För den lilles fantasi finns inga gränser. I allt ser han möjligheter. Jag känner mig tung och tråkig ibland när jag ser hur han ser möjligheter i allting vi gör. Varje liten sak är en öppning.
Vad gör det att hemmet är upp och ner efter ett besök.
Skeppet Piraträddarna är alltför ordentligt och tråkigt för det mesta. Kapten Milton kommer hit, vi kastar loss och det är inte jag, den vuxna, som lär mig något utan han den lille orädde kaptenen som får mig att se möjligheter i en tvättkrok och en trådrulle - vilket ankare vi har. Nu kan vi hala upp alla skolbarn på båten, rulla upp dem över kanten (balkongräcket alltså) .....
Vilken lycka. Och när försvinner hos oss vuxna alla dessa fantastiska öppningar till en annan verklighet än den vanliga tråkiga.
9 kommentarer:
Tänk om vi kunde bevara åtminstone en liten del av den fantasin och konsten att se möjligheter i allt istället för att bli tråkiga vuxna som ser problem och begränsningar istället.
Ja, när försvinner det och varför? Vilken lyx att få vara med och leka Eva! Och med en äkta pirat:-)
Vi har mycket att lära oss av barnen:)
Jag kan sitta nästan hur länge som helst med Elsa Dolly och följa med in i hennes fantasivärld….det hade jag inte riktig ro till när mina egna barn var små, det var så mycket annat som skulle göras... men nu är jag gärna storasyster eller Ariel eller…och så låter vi sängen vara båten som för oss över havet…Det är underbart att upptäcka att man har barnasinnet kvar därinne!
Marina, jag älskar just den där förmågan att tycka att allt är möjligt!
Anna, ja vilken komplimang att få vara piratens lekkompis!
Pettas - barnen är mina bästa lärare, både mina stora barn och de små
Pettas - barnen är mina bästa lärare, både mina stora barn och de små
Jo Margareta, mina barn undrar också om jag lekte så med dem när de var små, men sanningen är nog den att då var jag för stressad, desto ljuvligare nu!
Skicka en kommentar