https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 30 december 2008

Rulltrappefobi lider jag av

Jo nu har flera av mina vänner ringt idag med anledning av bloggen och vi har pratat om rädsla. Usch vad rädda vi är allihopa, det känns som om vi släpar omkring på en gigantisk existentiell rädslobörda. Vilket inte är så konstigt när vi måste dras med insikten att allt en gång tar slut. Men det märkliga är hur de små rädslorna tar över de stora. Man orkar inte riktigt tackla världskriserna utan kanaliserar sin rädsla på annat. Jag vill gärna veta vad ni andra är rädda för? Själv utvecklar jag en idiotisk rulltrappefobi när jag är trött och stressad. Jag står framför en hög trappa som sakta går ner i underjorden och kan inte förmå mig att stiga ut på den. Det svindlar. Jag tränar då på smårulltrappor men till exempel Östermalmstorg och Solna centrum... så högt. Och jag ser folk åka ner med en barnvagn framför sig, hur vågar dom? Uppför är dock inga problem. Varför har jag rulltrappefobi. Är det KBT som gäller? Eller ska jag sluta pjoska mig?

8 kommentarer:

Anonym sa...

Annars brukar man tala om rädslan över att känna rädsla som en ganska vanlig manlig fobi. Tackla sina fobier likt en Hemingway på kattjakt i Afrika. 'I have nothing to fear but fear itself'. Ju bredare bringa desto mindre risk att någon slår mig eller tar mina leksaker. Alla lider inte heller av sina fobier utan accepterar dom eller rent av har nytta av dom. Lider själv av lätt höjdskräck och blundar när jag åker berg -och dal bana. Inga höjdare för mig m a o! Magnus

Eva Swedenmark sa...

Hej Magnus! Vissa fobier lever man med. Absolut! Jag har inget att bevisa längre på Gröna Lund så berg- och dalbana åker jag inte. Det är svårare med fobier som gör livet opraktiskt. Som om jag fick båtfobi när jag nu vill leva på min sommarö. Jag kör alltså inte motorbåt - men där finns ju Waxholsbolaget. Och jag måste komma över flygfobin hur skulle jag annars kunna resa till t ex Vietnam?
Gott nytt år!!!

Anonym sa...

Det som är så dumt är ju att rädslor är skapade tankar och tankar är ju grunden till handling och kan ju bli självuppfyllande, alltså de ställer in kroppen på panik och så drabbas man - vilket händer mig ibland när jag får prestationsångest- inte kul!

Ulla sa...

Jag är mörkrädd fortfarande fast jag bor i lägenhet! Jag måste alltid sova så att jag ser dörren, är rädd att någon ska överraska mig bakifrån med något tillhygge! Jag hoppas vi befinner oss i en skrattfri zon här på din fina blogg!

Anonym sa...

Jag har en känsla av att i vårt samhälle är rädslan för att inte räcka till ,att inte vara snygg nog eller smart nog eller intelligent nog en av de största- eftersom så många är deprimerade eller mår dåligt.
Gott nytt sjävförtroendeår !
Kerstin

humanisten sa...

Rädsla skall och bör vara något sunt. Något urtida som sätter vår säkerhet i främsta ledet. Ändå utsätter vi oss för det som skrämmer och betalar generöst för att leka med instinkter. Att våga är inte längre tillräckligt. Nej att balansera på gränsen och gärna känna att: nu dör jag! Först då har vi fått valuta för pengarna. F..n va häftigt asså!! Detta när den främsta rädslan borde vara att förlora en närstående eller förorska någon en önödig smärta.

Anonym sa...

jag är rädd för irrationella saker, finns det nåt mer scary än snögubbar till exempel?

Eva Swedenmark sa...

Snögubbe var lite mer ovanligt som rädsloobjekt.... Är du rädd att han ska få liv i mörkret, vagga fram mot dig, lägga sina tunga vita labbar på dina axlar och andas rimfrost in i din mun? Jag tror han viskar snälla saker. Den rädsla humanisten skriver om att förlora nära, kära, det är den största skräcken. Och den rädslan jagar vi för att glömma. Eller kanaliserar den till saker som mörkrädsla, musrädsla eller vad jag nu fått höra att ni är rädda för.