https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 5 april 2009

Maïssa Bey: Mina första böcker var som skrik, en överlevnadshandling


Mina första böcker var som skrik av vanmakt över vad som hände i mitt land när islamisternas terrortid började. Maïssa Bay berättar inlevelsefullt och engagerat om sitt modiga författarskap i Algeriet på ett lördagsseminarium i Stockholm. Terrorhandlingarna började på nittiotalet. Hennes vänner och bekanta mördades, det var en tid av terror och fasa. Man kunde välja att fly, att inte se, man kunde välja att skriva för att uttrycka sin protest. Det gjorde Maïssa Bay.
Hennes två första romaner var som protestskrik djupt ur henne. Den tredje romanen, Cette filla-là, som fått den mindre lyckade svenska titeln "De utsatta", är en roman då hon tog på sig uppgiften att vara en författare, en som lyfter locken av tystnaden, avslöjar vad som finns därunder och stör den förtryckande tystnaden.
Vårsolen lyste utanför, jag valde ändå att gå till ABF-huset och lyssna och jag är glad för det. Jag hoppas flera böcker av Maïssa Bay kommer på svenska.
Maïssas egen generation är en besviken generation.
"Då vi fick friheten var allt möjligt, orättvisan försvann, landet skulle byggas. Det var en euforisk tid då förödmjukelsen försvann. Klart vi är besvikna.", säger hon.

2 kommentarer:

Maria Herngren sa...

Vi måste framförallt börja uppmärksamma flickor, tjejer, kvinnor, tanter ... för massa andra bra saker än deras utseende tror jag!
Flera undersökningar har visat att små flickor ofta får uppmärksamhet för hur de ser ut och hur de är (söt, snäll, fina kläder ...) medan pojkarna får för vad de gör och ofta mer äventyrliga aktiviteter (oj, vad du kan klättra högt, vad modig du är, vad stark ...)
Det kan man lätt notera själv också. Gå till en lekpark nu i vår och titta och lyssna!
Idag skrev SvD på Idag-sidan om Kamratpostens undersökning om att pappor är dåliga på att trösta. Att barnen listat mamma först, sen kompisar och så ingen innan pappa kom som användbar tröstare.
ja, hur många pappor har jag inte sett som avvisar barnen med att just nu har jag inte tid, att jag inte är tillgänglig när jag gör andra saker. Medan mammor oftare släpper allt och signalerar att de alltid är tillgängliga för tröst när det behövs eller bara att uppmärksamma (Det kan man också se i en lekplats om våren, även om mobiltelefonerna kanske håller på att förändra mödrarnas tillgänglighet).
Vad gör då allt detta med hur vi uppfattar män och kvinnor. Hur påverkas vi av att som barn fått tröst och uppmärksamhet i nästan obegränsad mängd av kvinnor men inte av män? Vilka förväntningar får detta på hur man ska vara kvinna respektive man. Hur lite uppmärksamhet har kvinnor inte fått av män (sina pappor och senare), mot vad män har fått av kvinnor (sina mödrar och senare) - och den uppmärksamhet som kvinnorna ändå fått som barn hur ofta har den inte varit förknippad med deras utseende (söt, fin, gullig) och sätt (snäll, duktig...)
Det sitter djupt i oss, tror jag!
Desto gladare blev jag idag när en av mina söner sa "Mamma om du hade haft pengar och varit äventyrlig av dig ..." Så tystnade han tvärt och ändrade sig, "Fast du är ju ganska äventyrlig! Men om du hade haft pengar då också då ..." och så kom det äventyrliga som han trodde att jag skulle vara kapabel till.
Det är sånt vi måste få höra, vi kvinnor, att vi är äventyrliga, roliga, drastiska, snabba, modiga, häftiga ..." Då och först då tror jag, blir utseendet inte lika viktigt!
Så beröm och uppmärksamma kvinnor för alla häftiga saker som de gör!

Maria Herngren sa...

Min kommentar (här ovan) skulle förstås varit på ditt tidigare inlägg Eva. Det om att tala om för varandra hur vackra vi är istället för att vara missnöjda.