Biblioteken är guldgruvor för de läsare vi är och vill nå

Författare från Ordberoende förlag presenterar vårböcker för Btj, jag Birgitta Backlund, Disa Åberg och Lena Hansson

Jag sitter ju inte bara och skriver, som författare.
Igår hade vi en trevlig dag, några författarkompisar från Ordberoende förlag och jag. Vi skulle presentera vårens utgivning för ett hundratal bibliotekarier från hela landet på Btj,  Bibliotekstjänsts dag, i Stockholm på Norstedts förlag..
Viktigt eftersom vi alla vill finnas på landets bibliotek, guldgruvorna för de läsare vi är och vill nå.
Så vi presenterade våra kommande böcker. Det var jag som hade en helt ny roman, de andra presenterade sina romaner som nu kommer också i pocket men som utgavs förra året. Birgitta Backlunds Lustans tivoli, Disa Åbergs Operamopsen och Lena Hanssons Ett liv utan början
Eftersom min roman inte är tryckt ännu fick jag nöja mig med att berätta och visa det fina omslaget  Michael Ceken gjort till Se upp med vad du önskar.
PS: Ni vet väl att Om ni inte börjar leva gör jag slut finns som pocket på Pocketförlaget?

Patienten är pigg för sin ålder

Pigga för att vi fyller våra liv med innehåll, härliga författarvännen Birgitta Backlund och jag

"Patienten är pigg för sin ålder" skrev en läkare i sin journal om mig. Varför för sin ålder??? Varför inte bara pigg??
Vad är det att vara pigg för sin ålder? 
Hon som skrev det var, skulle jag säga, ovanligt trött, stressad och sliten (men inte för sin ålder antar jag utan för något annat i livet).
Vad jag blir trött på denna värdering av eventuell pigghet och skönhet efter antalet rynkor, eller kilon. Vad trist det är i vårt utseendefixerade samhälle att bli värderad efter ytan.
Det är en komplimang att se ung ut.
Man ska bli glad.
Tänk om det i stället vore en komplimang att se lugn ut, att se ut att vara närvarande i sitt liv med rynkor och allt, att få komplimanger för att vara vis av ålder inte pigg för sin ålder?
Förstår ni hur jag menar?
Alltför mycket hänger på ytan för hur man blir sedd och värderad i vårt samhälle.
Smal  ung och rynkfri ...
Eller:
Vis rynkig och trygg i sig själv?
Jag tittar på bilden av mig och min aktiva författarkompis Birgitta Backlund så fylld av liv och energi och glädje.
Pigga är vi.
Inte för vår ålder utan för att vi fyller våra liv med innehåll.

Roande, rörande och sprudlande, fina ord!

Foto: Kjell E. Genberg

Ja, på bilderna ser ni mig förstås. Jag var inbjuden till Skönlitterära Sällskapet Stockholm Nord för att tala om mitt författarskap. Det är alltid speciellt att prata om sig själv, men jag valde att berätta om min krokiga väg till författarskapet för den otroligt trevliga och vänliga publiken.
Jag är väl en late - men flitig - bloomer! Man kan ju inte recensera sig själv, men så här fint skriver eldsjälen i Sällskapet, författaren till 260 böcker där ligger man i lä - Kjell E. Genberg:

"Eva Swedenmark var en sprudlande bekantskap som såg till att förmedla sin egen glädje till publiken. Hon berättade om sin något vindlande bana till författarskapet (som omfattar ett tjog vuxenböcker, cirka dussinet ungdomsböcker, ett halvdussin tillsammans med kamraterna i författarkollektivet Emma Vall och dessutom ett antal teaterpjäser) där hon hamnade efter lång tid i journalistiken. Hon föddes nämligen i en tidningsfamilj i Sundsvall och det dröjde innan hon kom igång med bokskrivandet – ”jag är en late bloomer”, som hon sade med ett brett leende.
Men desto mer har det blivit genom åren och hennes berättelser om hur de olika romanerna kommit till var både roande och rörande."

Det var Jens Lapidus som inspirerade mig att skriva Ängelböckerna

Jag ser en väldigt intressant film på TV2 om David Lagercrantz och hans Milleniumbok. Jag vet inte om den gått tidigare men den är spännande att se. Gripande också när han berättar hur hans far aldrig tog det han gjorde på allvar, eller rättare sagt: sa till David att han aldrig gjort något med allvar.
Vilken hemsk sak att säga till en son.
Jag köpte först inte hans bok, tyckte hela projektet var tveksamt.
Men sen köpte jag boken. Och jag tycker den är både spännande och välskriven och kommer inte att tveka att köpa nästa. Vad tycker ni?

Nu finns både Förfärande Ängel och Förföljd Ängel på Storytel och de går väldigt bra. Men det finns människor som skriver i Storytels ofta väldigt elaka anonyma recensioner att boken är en kopia av Stieg Larsson, det tycker jag är galet. Och helt fel.
Visserligen har vi skrivit om en kvinna som tar hämnden i egna händer när samhället sviker, en feministisk hjältinna som saknas i kriminallitteraturen. Kanske har hon en visst släktskap med Lisbeth Salander. Men är inte inspirerad av henne.
Det var faktiskt inte Stieg Larsson som inspirerade oss utan det var Jens Lapidus första bok. Som är väldigt bra. Jag gillar honom.
Men det gjorde mig galen att inga kvinnor drev handlingen, att det bara var män, att kvinnor bara var systrar och flickvänner.
Så därför sa jag till Johan Eneroth: Vi skriver en annorlunda bok, en bok där en kvinna driver handlingen.

Om konsten att matcha ett bokomslag

Foto: Charlotta von Zweigbergk

Jamen visst är det märkligt! Faktiskt inte utstuderat. Men man kan ju tro det när jag dyker upp på en release med kläder som matchar omslaget.
Vacker sjal från Nepal, hemförd av Super-Carina Aunsley och min gula favoritskjorta från Vietnam. Det blir bra. Tänkte jag. Kände mig på gulhumör.
Det blev bra men lite lustigt när jag höll Lena Hanssons fina bok Ett liv utan början framför mig med omslag av Michael Ceken - och vi såg att det var så perfekt matchat.

Detta ska inte bli min nya grej. På torsdag ska jag på release i ny prickig klänning - och jag lovar och svär att det omslaget inte är prickigt!

Igår var jag på en rolig release och firade fin författarvän

Eva Rydinger-Jansson, Charlotta von Zweigbergk, Pebbles Ambrose-Karlsson, Johanna Wistrand och jag - och boken!

Det har jag berättat förut - releasefester var inget vi hade när vi började skriva böcker på nittiotalet, jag, Maria och Annica. Emma Vall som vi hette. Vi skrev och skrev och var inne i nästa bok när den tidigare kom ut. Dessutom jobbade vi heltid så livet snurrade med heltidsjobb och två böcker om året. Inte hade vi tid att festa - dumt nog!
Klart man ska fira sin bok!
Jag minns att vi en gång hade en alternativ Augustgala och bjöd in familj och vänner. Vi delade ut medaljer till varandra (hemma i mitt vardagsrum) så väl införstådda med att det etablerade kultursamhället aldrig skulle gilla våra böcker.
Vi arbetade då på en kulturorganisation, ibland tänkte vi att nog borde de vilja fira att medarbetarna inte bara administrerade kultur utan även skapade?  Men ointresset för våra böcker på arbetsplatsen från ledningen var monumentalt.

Idag är det så befriande annorlunda. När en bok kommer ut bjuder man in vänner och bekanta, firar och säljer böcker. De är bra! Igår var jag därför och firade min kloka fina förlagskompis Lena Hansson som debuterar med Ett liv utan början på Ordberoende förlag. Hon beskriver den själv som en roman om längtan efter en okänd mor, om att inte veta vem man är och modet att ta reda på det.
Jag ser så fram emot att läsa den. Läsrapport kommer snart i min blogg!

Vi firade på trevliga Cevicherian  Delimundo på Ringvägen och det var fullt med glada författare, förläggare och läsare.
Idag är det det vanliga livet igen. Jag sitter i pyjamas vid köksbordet och skriver och skriver på ...
nästa roman som kommer i mars.

Ena dagen skrivande i flanellpyjamas, en annan dag fest, författarlivet varierar

Amanda och Ewa Åkerlind från Ordberoende förlag, jag och författarna Anna Lönnqvist, Eva Rydinger, Camilla Davidsson firade pocketboken!

Författarlivet är omväxlande, inbjudande och skapar väldigt många härliga kontakter. Jag har kanske berättat tidigare om vår lilla grupp Författare kring runda bordet? Ett härligt gäng som träffas ibland, utbyter erfarenheter och har väldigt trevligt.
I kväll var vi på fest hos Pocketförlaget, Pocketparty 2016, vi diskuterade pocketbokens framtid, festade och minglade på Sturecompagniet.
Vi startade med att äta middag på klassiska KB, sex glada författare. Fyra av oss har förresten
böcker som kommer i maj!
Extra roligt för mig med  KB eftersom min nya roman börjar just på - KB!

Min favoritbok Den lille prinsen som barnteater

Min egen lille prins vid det störtade flygplanet

Den lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry är en av mina absoluta favoritböcker. Har varit ända sedan jag hörde Gérard Philipe läsa den för länge sedan. En magisk upplevelse.

Jag har läst boken för mig själv och för mina barn och nu barnbarn.
Idag såg vi den dramatiserad som teater, Milton och jag, på Barnens Underjordiska Scen BUS. En vacker och tilltalande uppsättning på många sätt. Johanna Huss, regissör, har också berbetat texten, känsligt och fint, tycker jag, och hittar alla mina favoritcitat och scener i uppsättningen och det väsentliga i innehållet.
Scenografin är också magisk - liksom tilltron till den unga publiken. Efter första akten släpps åskådarna in i magiska tunnlar och rum bakom och runt scenen och får prata med skådspelarna i deras roller som Kung, Geograf, Ekonom, Räv med mera. Det är vindlande och vackert och helt otroligt att se 40 sju-åttaåringar rasa runt.

Den lille prinsen representerar barnets klokhet, hur man ser med hjärtat och hur viktigt det är att ha tid för vänner. Det är vackert.
Jag har bara en invändning och det är hur den lille prinsen själv spelas. I den här rolltolkningen finns inte det enkla och spontana och självklara. I stället är det en krystad spelstil. Jag kanske är extra allergisk mot att man spelar barn i stället för att hitta en ingång till det egna barnet och låta det skimra på scenen. Här blev det en sådan kontrast mot självklarheten och skönheten i allt i föreställningen att just den viktiga personen både gick och pratade onaturligt, verkligen överspelade barn - i stället för att vara ett.

Synd, för annars var det en otroligt bra föreställning som lever kvar i Milton och mig.

Förläggare och författare som berör

Ewa, Disa, Britta, Åsa, jag Eva, Pia, Birgitta, Charlotta och Pebbles skålar för Ewas förlag

Jag har väl länkat då och då till mitt förlag, Ordberoende förlag. Det startades av Ewa Åkerlind som står längst till vänster på bilden, i ljuset, så hon är lite blek. Det är hon inte i verkligheten utan hon är synnerligen färgstark.
Hon funderade för några år sedan på vad hon verkligen ville i livet och det var: Starta förlag.
Så det gjorde hon.
Älskar sådant mod.
Hon gick helt på egen känsla, valde böcker att ge ut. Det har gått bra, men det kräver ett otroligt arbete.
Nu i helgen togs ytterligare ett steg.
Ordberoende förlag invigde under tjo och tjim sina nya lokaler i Stockholm.
Medverkade gjorde ett helt gäng författare.
Entusiasmen är påtaglig, viljan att hjälpa varandra också. Det är kul. Samarbete gillar jag. I synnerhet i en bransch där konkurrensen är hård är det så roligt att se hur naturligt vi alla samarbetar och stöttar varandra. Länkar inlägg, går på varandras releaser, stöttar varandra.
Jag gillar det!

Britta, Charlotta, Anne-Lie, Eva, Disa, Pia, Birgitta, Lena, Ewa

Men hur i alla världen tog jag mig hem?

Det känns som om någonting lossnat i mitt sinne. Något som varit stängt och slutet.
Bara en sådan sak som att jag minns mina drömmar igen. Det har jag inte gjort på ett tag. Kanske beroende på att jag stiger upp för snabbt, inte ligger kvar och låter drömmen sjunka in?

Idag ska jag på en trevlig träff med författarkollegor. I drömmen ägde den träffen rum igår. Jag drömde precis vilka som var där, hur vi gjorde, vad vi pratade om, det var mingligt och glatt och ganska rörigt. Kändes som en lång och väldigt detaljerad dröm.

När jag vaknade var min första tanke i morse: Men hur kom jag hem? Var jag så snurrig i huvudet att jag inte minns hur jag tog mig hem.

Sedan insåg jag att det bara var i drömmen träffen ägt rum. Jag blev lättad. Och hoppas att träffen i em ska bli just så trevlig som i drömmen - men att jag ska ha koll på hur och när jag tar mig hem!

Drömmarna kring det runda bordet

Rebecka, Camilla, jag, Anna, Kristin, Eva, Annika och Frida, Författarinnorna av Runda Bordet

Hemma igen. I regn,  men ingen snö, ingen kyla. Känns bra.
Jag har fått en gedigen språkgranskning av mitt manus från mitt förlag och nu är det sista rycket innan boken går iväg.

Men igår var jag för trött för korrläsning.
I stället träffade jag en grupp vänner: Annika, Rebecka, Camilla, Eva, Anna, Kristin och Frida - Författarinnorna av Runda Bordet. Vi pratar skrivande, förlag, agenter, kontrakt, skrivlust och skrivvånda. Vi har olika bakgrund och liv, vi skriver i olika genrer. Men ett har vi gemensamt, vi älskar vårt skrivande och satsar mycket av vår kraft, vår kärlek och tid på våra böcker.

Vi har lagt drömmar och önskningar om framtiden på bordet och gemensamt hoppas vi på att de ska slå in.
Vilket fint gäng!

Hur jag skapade mig en idealbild av det ljuva författarlivet

Vinterviken av Mats Wahl

Författarlivet ja, som så många drömmer om.
Jag minns en dag, det var nittiotal, jag var journalist, otroligt stressad, samtidigt skrev jag böcker på den tid jag knappt hade.

En dag skulle jag på presskonferens på Waldemarsudde, snabbt ut. Lyssna, skriva, titta igenom tavlorna.
Och där, mitt bland salarna, vandrade Mats Wahl. Helt lugnt. Författare till Vinterviken som jag läst.
Han tog sig tid. Betraktade tavlorna.

Så ska jag ha det, tänkte jag. Tid att flanera, tänka, skriva.
Jag strävade efter det livet. Nådde kanske till något som liknar det.
Men det blir aldrig riktigt så som man föreställer sig.

Och vem vet, det kanske inte var så för Mats Wahl heller.
Han kanske grubblade på en kärlekssorg, hade ont i magen av skrivkramp, vad vet jag.
Den idylliska bilden av författaren skapade jag ju i mitt huvud

Protest mot den snuttifierade tidsandan som inte vill ta sig tid, bara skynda

Stilla lördagsmorgon med kaffe och morgontidning i sängen. Jag läste en otroligt spännande brevväxling mellan Eva Beckman och Richard Ford i DN. Mycket att begrunda om skrivande! Många tankar jag vill spinna vidare på.
Först fick jag impulsen att lägga tidningen åt sida, intressant, jag läser sen ... Jag är rädd för att jag gripits av tidsandan, den snuttifierade, den snabba, den som inte tar sig tid. Om jag har något så är det väl tid! Så jag läste och njöt.

Nu ska jag iväg och hämta min bästa kompis i hela världen.
– Du får inte dricka kaffe med mina föräldrar när du kommer, sa han. Vi går direkt.
Vi ska till Hemliga Kaféet. Bokslukaren med barnböcker vid Mariatorget. Äta goda kakor och läsa böcker. Sedan vet jag inte riktigt. Vi låter dagen flyta. Jag hittade en leksaksspis i grovsoprummet. Kanske lagar vi något gott på den?

Vilken bra start på en mysig helg. Hoppas ni haft det lika fint vid uppvaknandet denna gråmulna men härliga lördag.
Vad gör du?

Gränslöst projekt gav vänner för livet

Helen, Paro och jag träffas igen

Det här är en glad historia! Vi fick en idé, Helen Rundgren och jag, efter en studieresa till Indien. Varför ordnar vi inte en workshop där indiska och svenska författare träffas, utbyter erfarenheter och skriver en bok tillsammans?
Galen idé tyckte många men Helen Sigeland på SI satsade på oss.
2007, efter mycket planerande, åkte vi iväg till Goa med ett gäng svenska författare och under två veckor hade vi magiska möten med indiska författare. Vi berättade hur vi arbetade, vad som var tabu i respektive länder. Vi hade uppläsningar, träffade engagerade läsfrämjare.
De fantastiska var att det var mycket som var sig likt mellan oss som författare och illustratörer.
Vi fick vänner för livet.
Blev det några böcker?  Ja det blev det. Projektet utmynnade i flera utgivna böcker.
Och nu, sju år efter detta, kom en av författarna, Paro Anand, på besök till Sverige. Inbjuden av Internationella biblioteket. Med sig i väskan hade hon utkastet till den bok hon och Örjan Persson påbörjade i Goa för sju år sedan. Nu utkommer den äntligen i Indien och vi hoppas ett svenska förlag också ska nappa.
Igår var Paro och Helen hemma hos mig tillsammans med Kenneth Andersson och Jonathan Lindström som också var med de där förtrollade dagarna i Goa.
Det finns inga gränser när barnboksförfattare från Sverige och Indien möts.

Glåmig och allergisk hemma - missar Jenny Wrangborg och poesi på Rönnells

På mysiga Rönnells på Birger Jarlsgatan händer alltid något bland hyllor och böcker

Just nu borde jag inte vara hemma. Jag har anmält mig till en kväll på Rönnells antikvariat med poeten Jenny Wrangborg.

Rönnells ni vet, det är en guldgruva för litteratur, musik - ja kulturintresserade. Varje vecka bjuder de oförlikneliga entusiasterna på Rönnells in till evenemang i de trånga utrymmena mellan hyllorna som man bara längtar efter att besöka.
I kväll blir det trångt, för trångt inser jag som är helt däckad för dagen av allergi, alldeles otroligt seg och dimmig i huvudet och inte klarar  av att trängas hur trevligt det än är.

Senast jag var där var det alldeles olidligt trångt men synnerligen trevligt. Då presenterades den första biografin om deckarförfattaren Maria Lang. Jag minns hennes böcker, mina första deckare. "Kung Liljekonvalj av dungen" till exempel. Lena Lundgren och Lisbet Wikner (på bilden) , två entusiastiska Maria Lang-läsare insåg att det inte fanns någon biografi om henne så de beslöt sig för att skriva en. Den har nu kommit: Maria Lang vår första deckardrottning. Mer om den i senare inlägg. Den kvällen vimlade det av deckarentusiaster, i kväll är det poesi och jag missar det.

En hastig blick på klockan, jag skulle kunna hinna. En hastig blick i spegeln: Nä denna glåmiga rödögda varelse stannar allt hemma i kväll och pysslar om sig.

Loppis på Söder och när Zac fick loppor i baken i Calcutta

Det var loppis på min gård och jag blev glad. En del av grannarna där jag bor kastar så fina saker i grovsoprummet. Det här var bättre användning=återanvändning. Sedan gick vi en lång promenad längs vattnet, vännen E och jag, förbi Fotografiska, till Gamla stan. Vi drack underbart Darjeeling på Tehuset Chakana i Gamla stan. Sedan gick vi hem igen.
En  vanlig söndag, fylld av frid.
Nu i kväll såg jag Babel med ett alldeles underbart inslag om indiske författaren Tagore. Så skönt att Babel idag släppte de tramsreportage de haft en tid och i stället gjorde ett så fint folkbildande reportage. Mer sånt tycker jag. Släpp tramset och försöken att skoja till det. Det här var mycket roligare.
Och oj vad jag längtade tillbaka till Calcutta när jag såg reportaget om Tagore. En så märklig indisk stad som jag besökte tillsammans med mina vänner Helen Rundgren och Zac O´Yeah för några år sedan och blev fascinerad. Det var en sådan sällsam blandning av kultur, förfall och framtid.
Men mest minns jag kanske när vi fikade på ett av de mest kända gamla tehusen och Zac fick loppor i byxorna och måste rusa hem till hotellet. Aldrig har jag sett någon lämna ett tehus med sådan fart ...

Inbjudna att inspirera till skrivande

Jag deltog som inspiratör på en spännande Festivaldag för skrivsugna i Kaxås i Offerdal i Jämtland, en av världens vackraste platser för övrigt. Vi var tre författare, tre inspiratörer, som berättade om vårt skrivande och våra skrivmetoder för en engagerad grupp deltagare som ville bli inspirerade.
Inger Henricson och Elin Olofsson var de andra två författarna.Inger har skrivit en fascinerande bok om sin släkt, Stannfåglarna. Elin har just framgångsrikt debuterat med  Då tänker jag på Sigrid, en berättelse om att resa bort och komma hem som jag nu ser mycket fram emot att läsa. Det är verkligen så mycket lust i att möta människor med skrivdrömmar, idéerna bubblar omkring dem och de vill bara ha mer och mer av de råd och tankar man kan dela med sig av.
Det är smittsamt, jag längtade hem till min skrivhörna när dagen var slut.
Pigga Studieförbundet Vuxenskolan och Förlag 404 har inlett ett roligt samarbete kring skrivande, det här var bara början.

Igår talades det om en Bloggdag.
'
Varje gång jag är i Jämtland får jag massor av frågor om när nästa Bärbok kommer  (den serie böcker Annica Wennström och jag skrivit som inleddes med Smultron och svek och avslutades med Lingon och lust).
Det måste bli en Hjortronbok, sa flera av deltagarna igår.
Ja vem vet!!

 

Isol, en ALMA-pristagare jag längtar efter att läsa

Det ska bli så spännande att läsa Isol, 2013 års ALMA- pristagare. Idag skulle nyheten annonseras ut i Bologna i direktsändning från Vimmerby (se bilden) och massor av folk tittade på storskärmen när sändningen skändligen bröts. Tur att det fanns en Plan B, det vill säga att tre jurymedlemmar, alldeles muntligt och IRL, fick redogöra för vem som vann äran och fem miljoner.

Isol är bilder- bokskonstnär, serietecknare, grafiker, författare, sångerska och kompositör. Hon är född 1972 och bor i Argentina. Juryns motivering lyder:
 Isol skapar bilderböcker i barnets ögonhöjd. Hennes bilder vibrerar av energi och explosiva känslor. Med en återhållen palett och ständigt nya bildlösningar tänjer hon på invanda perspektiv och flyttar bilderboksmediets gränser. Hon utgår från barns klara blick på världen och ger deras frågor drastiska uttryck och öppna svar. Med befriande humor och lätthet behandlar hon även tillvarons mörkare sidor.

Jag hade jag aldrig hört talas om henne men jag blir så nyfiken på hennes böcker som man kunde bläddra i medan Kulturrådet och ALMA bjöd på en generös buffé i sin monter för att fira (se min bild). Mest nyfiken blir jag på dessa två:
Tener un patito es útil (2007) som kan läsas från två håll med två olika resultat, en berättelse om vad en pojke kan använda en anka till och en annan som visar vad en anka kan använda en pojke till. Och Nocturno (2011) en vacker introduktion till nattens drömmar som med fluorescerande färg bäst avnjuts i mörker.
Vi får väl se vilket svensk förlag som bjuder mest! Ännu finns hon inte på svenska, men snart tror jag.
(ALMA= Astrid Lindgren Memorial Award)

Beatrice Ask, utan insikter och lika empatisk som en gråsten, hade läst men ingenting förstått

Igår skrev Jonas Hassen Khemiri i DN en artikel som var så stark och uppfordrande att den borde kunnat få grå granit att väckas till liv och gråta. Här kan ni läsa den. Läs och sprid!

Läs den med eftertanke. Jag vill att alla ska läsa den. Det här är verkligheten för så många svenskar, inte födda blonda och blåögda. Det här är det ärliga budskapet om hur Jonas, som en av många,  i hela sitt liv blivit bemött av myndigheter, i skola, av polis. Han kan, som den skicklige författare han är, formulera den erfarenheten så att jag tycker att alla måste röras och förstå. Fundera på hur vi alla ska komma tillrätta med detta oacceptabla sätt att bemöta medmänniskor.

Alla, skriver jag. Men det finns en justitieminister i detta land, Beatrice Ask. Hon satt i tevesoffan i morse för att svara på sin reaktion efter att ha läst denna artikel som bara igår delades på Facebook av 45 000 personer. Hade hon läst och förstått? Nej, hon var lite insiktsfull och lika oempatisk som en gråsten. Oberörd.
Inte med en antydan sa hon att hon  läst och begripit. Inte med ett ord visade hon empati, upprördhet - jag har sällan sett ett så uselt och okänsligt framträdande av en politiker.
Hon var bara i försvar... hade inte en enda väsentlig sak att säga. I ställe andades hela hennes framträdande ett försvar för polisen.
Det är ofattbart för mig att man kan läsa en sådan text utan att förstå ett ord av vad den handlar om.
Reportrarna gjorde verkligen sitt bästa för att få en mänsklig reaktion ur henne på denna text, men hon satt instängd i sin gråsten, oberörd.
Fast jag tycker att ett stycke granit borde kunna uppröras och röras till tårar av hans text ...

Så dum jag varit som inte firat mina böckers födelse

Releaseparty har jag nästan aldrig haft - åh vad jag ångrar det. Just i kväll var jag på Jenny Åkervalls release för debutromanen Jag tjänar inte. Goda snittar, bubbel, mingel och trevliga människor som köper boken och grattar och är glada - varför satsade jag inte på det?
Vi tyckte ofta inte vi hade tid för vi var alltid inne i nästa bok. Kanske hade vi heller inte råd och förlagen var kallsinniga. Så dumt. Alfabeta hade aldrig mingel på den tiden vi gav ut våra Emma Vall-deckare där. När Annica och jag skrev Bärböckerna bönade och bad vi ändå Semic om ett mingel - men de var kallsinniga.
Nya tider nu... Det är bra. Klart man ska fira en ny bok. Nästa bok får det bli ett mingel!

Jag ser så fram emot att läsa Jennys bok Jag tjänar inte
Hon skriver om miljöer hon väl känner till som  talskrivare, journalist och socialdemokratisk politiker som arbetat nära bland andra Mona Sahlin (jo hon var på releasepartyt också). Jag vet hur intensivt Jenny arbetat med boken och återkommer när jag läst denna säkert insiktsfulla samtidsskildring av politikens villkor.