https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 17 februari 2010

Jag har ju allt - utom den rätta energin så hjälp mig: Vad ska jag ta mig till?

Jag har ett fint arbetsrum
Jag har tid.
Jag har tre olika halvfärdiga manus som intresserar mig och som jag vill arbeta med.
Jag har en massa funderingar på böcker jag vill skriva.
Det låter bra, eller hur?
Men jag tar mig inte ur ett slags tillstånd av meningslöshet. Jag är inte deppad, det är inte så. Men den rätta energin saknar jag sedan ett tag. Lusten som får mig att glömma tid och rum.Vad ska man göra när allt känns sådär lagom och bara halvbra? Det håller inte längre att skylla på vintern.

17 kommentarer:

Annika sa...

Vintern är i alla fall boven... Kan du inte boka in gemensam skrivtid med någon? Ni bestämmer att idag ska vi ses och skriva. Inte på något gemensamt projekt utan vi ska sitta bredvid varandra och skriva. Exakt kl. 12 äter vi lunch, exakt kl. 15 fikar vi och exakt kl. 17 slutar vi att skriva.
Åh, vad jag älskar att ge goda råd om något jag inte har någon aning om! ;)

Granne med potatisodlaren sa...

Jag bestämmer själv. Så tänkte jag när jag satte mig ner för att bli klar. Det gick inte alls. Nu skriver jag kort och längre om vart annat.
Stoppar in det bland alla andra dokumenten i datorn. Väntar.
Och så en dag läser jag och stryker och lägger till. Blir glad av fiffiga ordkombinationer, arg när jag inte är tillräckligt bra. När jag blir kär i en mening. Då blir det ett glas Alsacevin, eller något annat gott. Tragglande och ibland inspirerad går texten sakta framåt.

Evas blogg sa...

Ett avbrott i tillvaron kanske? En liten resa, för att insupa en ny atmosfär.

Victor Estby sa...

Sitter i ungefär samma sits. Har du en deadline?

Evas värld sa...

Annika, det är faktiskt ett väldigt bra råd. Jag är som en liten maskin när jag väl har ramar att hålla mig till. Det är väl därförockså det fungerat så bra på resor, i synnerhet till Korsika där livet kan rutas in på ett trivsamt sätt.

Eva, en resa drömmer jag om. Korsika i maj eller Paris. Det är bara det där lilla pengaproblemet. Men en arbetsresa, det är bra.

Eva Granne, visst är det svårt när man ska bestämma själv. När man inte har en deadline /Har ingen Victor!/ bara sin egen vilja att skriva något - men som sagt inte den rätta energin.

Vad skönt det är att kunna kasta ut en fråga och få era funderingar tillbaka!

Victor Estby sa...

Anade det. Mitt problem är detsamma. Det är ett helvete att vara gammal journalist och försöka skriva färdigt bokmanus utan deadlines. Jag sitter med ett i princip helt färdigt manus som jag ändå inte får klart. Det finns så mycket ångest och rädslor i det här. Skönt att ha dagsverserna att daska iväg med jämna mellanrum, så att man får något gjort. Ibland är det korta formatet att föredra. Tror att Annika är inne på ett klokt spår, som sagt. Farsan brukar köra med äggklocka när han skriver. Tror han skriver i tjugominuterspass och så vilar han tjugo minuter emellan dem.

Pia sa...

Att belöna sig med något kan också vara en morot, och där kanske resan kommer in.

Själv föredrar jag en liten piska i ryggen, då är jag som effektivast vad det än gäller och vet att jag får saker gjorda.

Frågan är vad som är bäst för Dig, piskan eller moroten?

Hur Du än gör, så är jag övertygad om att Du kommer fram till ett klokt beslut.

Evas värld sa...

Piska är bäst för mig, Pia! Är som en cirkushäst och piskan är min deadline, effektivt.

Just det Victor. Avslöjad. Du satte fingret på den ömma punkten. Jag är livrädd för det manus som är nästan färdigt och det skymmer allting annat.Jag borde, men det känns lugnare att det inte blir klart. Jag själv är mitt värsta hinder.

Anonym sa...

Prata med din bror om våra supervitaminer - man får liksom energi att göra allt det där som man annars tänker att man BORDE göra... till och med pappa är som sagt övertygad ;-)
Kram från Sara

Evas värld sa...

Sara! Om min kära bror är övertygad ska jag omedelbart kolla vad det är för magisk dunderhonung!

Kimselius sa...

Vad konstigt, här skriver jag om Skrivkramp i mitt blogginlägg idag och så sitter du där och kommer inte igång med ditt skrivande. Kanske kan det här vara till någon hjälp:

http://kim-m-kimselius.blogspot.com/2010/02/skrivkramp.html

Kramisar Kim

Anne sa...

Rosenrot har jag hört har hjälpt många upp till en energi som sätter fart på en! Kanske är det det din bror testat?

Jag tror också på möten! Stäm möte med någon och det kan födas en energi ur det.

En annan del är ju accepterandet. Okej, nu är det så här, villighet inför sin energilöshet, låta den vara så en stund, gå in i den och acceptera dig själv precis sådan du är just nu, där du befinner dig precis just nu - döm dig inte. Expandera.

kram från Anne

Evas värld sa...

Söta Anne, vad bra att du påminner mig!Jag har så lätt för att döma mig själv trots allt vad jag inbillar mig att jag vet. Och dömandet i sig är förlamande. Jag inser också att överkraven jag har på mig själv just nu är ett hinder. Ikväll ska jag smaka brorsans dundervitaminmedicin i alla fall! Kram!

Kim! Du har helt rätt i att det envetna arbetandet är nödvändigt, klistra fast sig på stolen, som Elizabeth George skrev i Write now. Tack för ditt stöd - jag känner att detta tillstånd trots allt är en nyttig påminnelse för mig att lyssna in mig själv och även andra lite bättre när de suckar!

Malin, Costa Brava sa...

Hej, jag har också mått sådär som du beskriver under en lång period på sistone, men skrivit ändå, utan skrivandet funkar ingenting för mig. Jag förstår din känsla. Kram på dig och hoppas det blivit bättre. :)

Anonym sa...

Skidåkning (helst med lycklig hund) och sen kaffe med semla.... Dvs lika delar ljus, frisk luft och glad energi och därtill en nypa lyx (om man nu kan räkna semla som en nypa :-)

Och hjälper det inte så är det i alla fall ljuvligt under tiden.

/ kontorsråtta som längtar ut

Maria Björkman sa...

Nu ska jag vara helt uppriktig. Min första tanke när jag läste ditt inlägg var att det var lite bortskämt att resonera så här. Lite småsurt och gnälligt tänkte jag att hur skulle det se ut om alla bara inväntade lusten innan de fick något ur händer.

Men min nästa tanke var förstås: så modigt av Eva att våga invänta lusten!! Det är vi inte många som gör...

Evas värld sa...

Du vet, Maria, utan lust blir det bara ord, men ord utan känsla. Jag kanske skriver ändå men det jag skriver lyfter inte, ger inte uttryck åt det jag vill. Det är det jag menar med lust, när känslan av flow uppstår och man bara skriver som i ett rus. Jag har varit bortskämd med att känna så ofta. Men just nu är det inte så. Det är plågsamt må du tro att sitta med sina manus, tänka att ingenting blir som jag vill. Då kommer alla de där känslorna av att det är ändå ingen idé, jag brinner inte riktigt, jag känner mig tom och ledsen. Jag vet ju att sådana tillstånd kommer, det är ett sätt att ladda också, tröstar jag mig själv. Men det är ändå tungt. Och jag känner mig ganska ynklig och värdelös just då. Sedan svänger pendeln förhoppningsvis igen.

Jag tror, Malin, att man ska fortsätta skriva som du gör. Kämpa, skriva, även om det inte blir det man vill, men kanske lossnar det. kanske händer något i kropp och hjärna, för tänker gör man ju hela tiden även om det inte blir de historier man vill.