https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 9 maj 2011

Mammaoro och skrivro på kärleksfull plats

Vilken lättnad. Det stod bara där och väntade på sina innevånare, mitt hus på ön. Min bästa skrivplats där jag skrivit mina fyra Johannaböcker i ett litet rum där jag skymtar havet( i alla fall när grannen inte låter häcken skymma utsikten vilket han gör sommartid). Men havet finns nära ändå och rummet är litet med blommiga tapeter. Yngsta dotterns rum, men hon drar till Sydamerika över sommaren för att skriva en masteruppsats och se där en anledning  till att jag känner en oro pirra i kroppen. En mammaoro som alltid finns och jag har läst för mycket om vad som kan hända i Colombia, Peru, Bolivia även om jag litar på hennes erfarenehet och förmåga att klara sig efter att hon levt i både Vietnam och Sydafrika.
Ja, hennes rum får i sommar vara skrivrum, besjälat av sin kärleksfulla invånares ande som svävar över rummet och ger mig kraft.
Snart vill jag flytta ut till ön i havet med de röda husen.
Snart blommar mina lupiner igen

3 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Tänk den där oron som bara är där utan att man kan göra så mycket mer än att försöka städa bort den in i ett gammalt skåp. Den är lite tung att bära, lite svår att stoppa in och stänga dörren om.

Vad fint med alla lupiner. Och vad bra du har det med ett sommarskrivrum.

Annika sa...

Det är så skönt när ens lilla stuga bara står där och väntar troget på en. Nu är det svårt att åka hem om söndagskvällarna...

Anonym sa...

nuffe!!!!!! och tänk hur bra det går! så försiktig jag är och så vänligt jag tycker det är här. Jag känner mig dessutom mindre främmande i relationen till människor här än i asien....jag är mer bekväm i kulturen och inte lika konstig för dem. ellen