https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 23 april 2016

Jag på vift i världen en gång - och nu reser mina barn långt bort

Jag och Lottie liftar runt i Frankrike och hamnar i Nice
Jag minns när jag reste omkring i världen. Stack iväg från mina föräldrar i Sundsvall för att lifta i Frankrike, åka på mystisk språkresa till Grenoble, åka till Paris med bästa killkompisarna ...

Idag kan jag bara inte fatta att de lät mig åka. Jag måste ha uppvisat en sådan min av att jag visste vad jag gjorde att de litade på mig.Om de bara vetat. Språkkursen i Grenoble var tråkig så i stället liftade vi iväg till Italien, jag och en annan tjej. Liftningen ska vi inte tala om - jag får väl tänka i efterhand att vår obegränsade tillit till människor var vårt skydd. Vi kunde inte tänka att något ont skulle hända oss. Och vi klarade  oss.

När mina barn varit ute i världen har jag oroat mig, Men försökt dölja det. Vilket de genomskådar direkt. Mina föräldrar fick på sin höjd några vykort. Mina barn ringer, messar, skypar, instagrammar.
När store E åkte på sin första jorderuntresa skrev vi så härliga mail till varandra. När E1 var i Paris var det fortfarande dyrt att ringa, vilka telefonräkningar. Samma när E2 var där. Och när hon var i Vietnam, Sydafrika så var det mest mail.

Men nu. Det började redan i Mali, vi skypade E2 och jag, hon gick runt med telefonen och visade hur hon bodde. Och det kostade ingenting.

Igår tillbringade jag hela min fredagskväll med E2 - hur då? undrar den som vet att hon nu bor i Liberia. Vi var ensamma båda två, kände oss lite ledsna kanske, längtade efter varandra. Så vi ringde på Viber, en annan gratistjänst. I två timmar pratade vi medan vi stökade runt i våra hem, drack kaffe, diskuterade allt från kläder till djupa känslofrågor. Vilken mysig kväll med E2.

E2 i Liberia var på möte och lyssnade på landets president, Ellen Johnson Sirleaf
På dagen hade hon gjort helt andra saker. Det var besök i Liberia av svensk statssekreterare. Man åkte runt till olika biståndsprojekt i intensiv takt, ambassadören var med så klart, och även E2. Genom henne får jag höra så mycket intressant som händer i svensk biståndspolitik, bland annat i ett av världens fattigaste länder, Liberia, där hon bor nu.

I Liberia är det Ellens namne, Ellen Johnson Sirleaf, som är president. 2011 års vinnare av Nobels fredspris med motiveringen "för ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och kvinnors rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete" 
När hon var med på mötet på bilden ovan var E2 också där och lyssnade.
Jag är med om mycket i världen, även när jag är hemma! Men det dröjer inte länge förrän jag hälsar på E2 i Liberia.

14 kommentarer:

Tredje året i Hjo sa...

Svårt idag att avskaffa smartphonen. Men ifred får de unga aldrig vara. Ingen annan heller. På ont och gott.
Tur att du kom välbehållen hem från det syndiga Frankrike! Och Italien.

Eva Swedenmark sa...

Ja kära nån Hjovän! Vad man gav sig in på. Smartphone, jovisst. Bra! Men jag saknar lite det gamla sättet att småprata i telefon, att man ringde hem till någon och vem som helst i familjen svarade.

Karin sa...

Vi reslystna morsor får nog inse att vi bidragit till att våra barn gärna ger sig iväg sådär... Men visst är Skype, Facetime och liknande tjänster en välsignelse när det nu är som det är!

Och jag säger bara fast lina! Hur gick det till när vi började acceptera att mobilerna har sämre ljud än kopparlurarna? Vi har tre fasta telefoner och det är nog en för mycket, minst. Men det är väldigt trevligt när man kan ringa till någon annan med fast lina och prata bort en stund. Känns mycket mer som ett riktigt samtal, än en mobil som man vandrar kring med, uträttar ett och annat, plockar ur diskmaskinen osv. Och just de där spontana samtalen med någon annan i familjen än den man tänkte prata med är snart en utrotningshotad samtalssort!

Eva Swedenmark sa...

Karin, vårt ansvar är tungt! Tur att telningarna tycks klara resandet ganska galant.
Åh fast lina ... ja jag längtar tillbaka. Men sista tiden jag hade min fasta var det bara telefonförsäljare som ringde! Men saknar spontansamtalen och kontakt med hela familjer!

Bo Blomberg sa...

Ja det är en annan värld. Du åkte runt betydligt mer än vad jag gjorde, men även så så var det knappt vykort till morsan och farsan och dom verkade aldrig oroa sig, trots alla "incidenter" som belastade deras ekonomi! :-) Nu vet jag förstås att det måste ha varit att dom "höll god min i elakt spel", som man sa en gång i tiden. Våra barn har också åkt runt och bott här och där och det är klart vi varit oroliga, men kommunikationen är bättre så vill man så kan man som du skriver ha "närkontakt" via tekniken. Idag är jag glad att jag ägnat hela mitt yrkesliv åt "telecom", det har gjort världen mindre, inte tu tal om annat. Men samtidigt är det en stressfaktor. Förr fick man inte veta ett smack, en jättekatastrof i Kina tog mer än en halv miljon människors liv men inte ett knyst hördes eller lästes här i "väst". Idag kan inte en "kändis" fjärta borta i Tjottahejti utan att hela världen vet det nån minut senare....
Är det bättre eller är det sämre? I rest my case!

Annika Estassy Lovén sa...

Mamma var den som jag hade de längsta telefonsamtalen med. När hon dog slutade jag använda mitt "fasta" (IP-telefoni) nummer som nu är uppsagt. Ett nummer som följt mig i drygt 30 år ...

Eva Swedenmark sa...

Säger som du Bosse, man kan konstatera hur utvecklingen varit, men att värdera, det är svårt. Allt är på både gott och ont.

Eva Swedenmark sa...

Annika, när jag saknar min fasta telefon är det mest min mammas röst jag saknar. Än idag tänker jag ibland att jag ska ringa henne ... men hon finns inte och inte telefonen heller. Så det är i mitt huvud jag pratar med henne nuförtiden. Där finns hon.

Granne med potatisodlaren sa...

Så bra du skriver om att resa, om att mötas med hjälp av Skype. Resor långt bort kräver en öppen linje mellan mammor och döttrar. S och jag promenerade i Canterbury tillsammans för där funkade Skype. Att få vara med i Liberia måste vara helt fantastiskt. Genom alla år har M min vän från barndomen och jag kunnat prata länge och aldrig tappat trådarna mellan våra liv. Då finns inte avstånden.

Eva Swedenmark sa...

Eva, det är så viktigt med vardagspratet, den regelbundna kontakten med prat om stort och smått. Så härligt att du kunde "promenera" med S!

Anonym sa...

Finaste mamma! Vilken härlig kväll det var att bara hänga i telefonen tillsammans. Snart är jag hemma och vi kan promenera runt på söder och hänga i din soffa som bara vi kan❤️😊

Bo Blomberg sa...

Mina bästa telefonminnen är med min pappa sista året innan han dog. Vi brukade prata då och då men min fru tyckte att jag skulle göra det varje dag och så blev det. Mamma hade dött nåra år tidigare. Många gånger blev det korta samtal, bara några ord om vädret (som vi var väldigt intresserade av bägge), men det var var nåt i stort sett varje dag. Har tänkt på det många gånger. Den enkla vardagliga kontakten är otroligt viktig.

Eva Swedenmark sa...

Min bästa älskade E2 - vad jag längtar tills du kommer hem och hänger i den blå soffan med mig!

Eva Swedenmark sa...

Bosse, vilka fina tankar det väcker, samtalen med våra gamla föräldrar. det var känslan av närhet i samtalen som var det viktiga, närheten. Jag kommer nog aldrig att sluta vänta på samtalen från mamma Gulli. Ibland vaknar jag på natten och tänker: Men jag måste ringa mamma! Sen inser jag att det inte går längre. Vilken saknad att hon inte finns.