Den första recensionen gjorde mig otroligt glad

Michael Ceken har gjort det fina omslaget

Kan jag få vara lite extra glad en dag som denna när jag fått min första recension? Och vilken recension. Jag blir så glad. Ni vet, man skriver och skriver i sin ensamhet, väntar sedan på att boken ska komma med en orosklump i magen. Så kommer recensionerna och den allra första är så viktig. Idag kom den.
Boktjuven skriver så här fint bland annat:

"Den här är bland det roligaste jag läst i år. Boken är välskriven och Eva Swedenmark använder ett fint och enkelt språk som är lätt att förstå. De 190 sidorna går snabbt att läsa, eftersom man inte kan släppa boken. När jag läser tänker jag både på sex & the city och pensionärsligan (dock är dom ju något äldre..) men jag måste ändå säga att jag inte läst något som liknar den här boken. Den är äventyrlig, lite galen och den går utanför normerna men det är också en vacker berättelse om vänskap och om kärlek. Och om hämnd, besvikelse och allt det där som inte hände i livet.
Jag älskade den här boken. Den är underhållande som få och den är väldigt lätt att tycka om, ett plus för det urläckra omslaget! Jag vill definitivt läsa mer om De fyras gäng".

Jag är väldigt glad över Boktjuven skriver om omslaget - som jag älskar. Michael Ceken har gjort det. Ett namn att minnas!

Ska jag berätta en hemlighet? Jag håller redan på med fortsättningen. Jag måste ju lyssna på mina fyra väninnor och höra ... hur gick det sen?

Allt från Sancerre till välling - soffmys, finaldags

Allt från Sancerre till välling på mysbrickan

Åh idag  åkte vi ut till Arlanda för att hämta hem E2 som arbetar i Liberia... efter över fyra månader. Första hembesöket och som vi längtat!!
Hon har färdats över kontinenter hela natten och är trött. E1 och jag är också trötta av våldsamma allergianfall. Så nu sitter vi hemma och myser. Lilla Elsa har somnat, hennes pappa F vaggade henne till söms.

Nu sitter vi hemma framför teven, dricker Sancerrevin och mumsar på frukt och bär. Vi ser finalen. Hoppas på lille Frans. Gillar glimten i ögat hos Petra och Måns som programledare.
Jag tycker annars om Österrike som sjunger på franska, eller kanske Australien, jag är lite svag för Ukraina också. 
Läser Hanna Fahls otroligt roliga recensioner av artisterna i DN. Hon är kul!

Hoppas ni har det bra i era soffor!!

Tårta, kramar, böcker, barn från hela världen

Tårta!!!

Idag avbröt vi en mattelektion i en sexa i Bredsand utanför Sundsvall. Det var Annica Wennström Lille M och jag som stegade in i klassrummet, åtföljda av Monika Westin, fantastisk kulturinspiratör i Sundsvall.
Eleverna blev glada - inte bara för avbrottet tror jag. Deras fine lärare Johan likaså.

Förra året skrev vi en bok tillsammans under en intensiv termin med besök på skolan, många mail och mycket arbete för eleverna. Hjälp oss skriva en bok! bad de. Det gjorde vi. Högt Tempo utkom våren 2015, säljs i den fina bokhandeln Vängåvan men första upplagan är snart slut.

Under Bok och Bibliotek berättade vi om projektet, eleverna iförda rosa tshirts avslutade med att sjunga Lalehs sång om David och Goliat: Vi ska ta över världen
Inte ett öga torrt. I synnerhet inte mina. Lättrörd är jag. De var fantastiska.
Igår fick de svar och tack från Laleh på facebook!
Monika hade fixat en jättetårta med bild av bokens framsida på, otroligt tjusigt! Så vi åt tårta, började skriva noveller, pratade och kramades.
Vilken dag! Jag är omtumlad. Jag är glad, jag är rörd.

Och ja, jag vill att dessa barn tar över, dessa barn med bakgrund i Jemen, Sverige, Somalia, Etiopien med flera länder, tar över världen och arbetar lika fint tillsammans då som vi gjort i detta projekt.

Mer kultur i skolan, kulturen bygger broar som inget annat, öppnar nya världar! Låt oss skriva, sjunga, dansa, spela teater, göra musik tillsammans.

Låt oss skapa en värld, en fin värld, för dem att ta över!

Egentligen behöver det inte vara svårare än så

Egentligen behöver det inte vara svårare än så. En liten flicka. En strand. Vatten. Platta stenar som man kan kasta. Bara så. En solig dag på ön. Ett barn som leker.
Varför ska allt vara så komplicerat, varför behöver vi så mycket saker?
Igår kände jag hur högarna av kläder på mitt golv bara växte.
Blir jag lyckligare av allt detta tyg? Alla dessa saker? Nej, bara tröttare. Vad ska jag göra med allting, var ska jag lägga det?
Så mycket bättre att återvända till det enkla. En sten att kasta, ett hav som tar emot. Friden. Lyckan i att vara med ett barn.
Enkelheten.

En trött Natacha Atlas på Fasching, men kul att gå på konsert med brorsan

Igår var jag på Fasching i Stockholm. En jazzklubb dit jag brukade gå ...ja det var nog länge sen insåg jag när jag kom dit. Denna kväll tog brorsan J med mig på en konsert med Natacha Atlas, han vet att jag gillade henne sådär på nittiotalet. Jag minns hur jag köpte hennes skivor på Fnac vid Bastille i Paris ... åh ljuva minnen! Sedan har jag då och då lyssnat till hennes sånger, ibland på franska, ibland på arabiska. Jag förstår inte arabiskan men just de sångerna med hennes vackra röst fastnade jag för.

Så jag hade stora förväntningar. Tyvärr blev jag nog besviken. Rösten var densamma men hon var så trött, så trött. Låg intensitet i föreställningen. Det kändes i publiken också. Hon orkade inte nå fram till oss. Hon satt på en pall och sjöng eller lutade sig mot flygeln när hennes (skickliga) orkester briljerade i olika jazzsolon. Nu är det så med mig att jag alltid tyckt det varit så tråkigt med just jazz på det sättet, dessa långa solon som vördnadsfullt ska applåderas. I synnerhet nu när jag längtade efter hennes sång. Den arabiska musiken.

Ja lite snopet var det allt! "Jag är så trött, sa hon till slut, you tired me out." Så det blev bara ett extranummer. Sen gick hon bestämt av scenen.
Synd när magin uteblir. Jag lyssnade på henne på Spotify idag i stället. Le soleil d´Egypte till exempel. Eller hennes Diaspora. Det var vad jag önskat mig.

Men det var kul att gå på Fasching med brorsan.

"Nyfiken som en sexåring" får bli mitt mantra

Sexåringen, så fylld av aktivitet. Vill upptäcka, göra, prata, springa, hoppa, förstå.
Jag ville jag vore en sexåring.
Igen.
Han känner sig stor, kompetent, allkunnig och med grepp om tillvaron.
Tänk om det vore så.
Jag ser oss trötta vuxna, blippande på mobiler, inte orkar vi leva upp till hans glädje och energi. Vi spelar ett tag och ger. upp. Leker ett tag och ger upp.
Jag tror mycket av hemligheten till lycka i livet ligger just i denna totala förmåga att vara närvarande och nyfiken.
Det ska jag träna på från och med nu.
"Nyfiken som en sexåring" får bli mitt mantra.

Premiär för minsta lilla Elsa på sommarön

Idag var det besök på sommarön för allra första gången för Elsa.
Premiär.
Klart solen sken den dagen.
Hon kom ut i båt iförd världens minsta flytväst. Med sina föräldrar.
Storkusin Milton som tillbringat mycket tid varje sommar på ön berättade och visade Elsa hur man kan leka där.

Visst är det fantastiskt. Vi köpte det lilla röda huset, mina barns far och jag,  när Miltons pappa var lika gammal som Elsa är nu i den fasta förvissningen att vi alltid skulle bo mitt i stan. Därför ville vi ge våra barn somrar på en ö i havet.
Där har jag nu varit, alla somrar sedan sonen var sju månader.  Hans systrar har också varit där, och nu kommer de med sina barn.
Numera äger vi en fjärdedel var, de tre barnen och jag, och samsas så gott vi bara kan på somrarna. Det går bra.
Jag älskar att vara där på vår sommarö med barn, deras kärestor och barnbarn.

Vill ni läsa hela intervjun med mig? Om skrivtips och bakgrund och releasefest

Får jag vara lite självupptagen idag? Ordberoende förlag har i sitt nyhetsbrev en intervju med mig. kanske vill ni läsa hela? Då klickar ni bara på rubriken "Några snabba frågor till Eva Swedenmark" här nedan.

Några snabba frågor till Eva Swedenmark

Vem är du?
Jag är Sundsvallsflickan som drömde mig till Paris. Som ville skriva. Jag växte nästan upp på en redaktion, Dagbladet i Sundsvall där min pappa arbetade. Under många år var mitt skrivande journalistik, sedan tog jag fatt i skrivardrömmen i mitten av 90-talet. Bildade skrivkollektivet Emma Vall med två vänner, Annica Wennström och Maria Herngren. Vi skrev tillsammans ett femtontal deckare för barn, ungdomar och vuxna. Samtidigt började jag skriva egna barn och ungdomsböcker. Annica och jag skrev Bärböckerna, mycket populära feelgoodromaner ihop. Ja, jag skriver och skriver.

Vad gör du när du inte skriver?
Jag umgås med mina vänner och min älskade familj. Vi tillbringar tid tillsammans i vårt gemensamma sommarhus i Stockholms skärgård. Mina barn, Emil, Elin, Ellen, deras kärestor Marie-Louise och Fredrik och barnbarnen Milton, Edith och Elsa är de viktigaste människorna i mitt liv. Mina trygga punkter, min kärlek. Men så fort jag kan reser jag. Frankrike var länge favoritlandet och franska är mitt favoritspråk, men nu är det Vietnam jag helst åker till. Jag gillar öar, Korsika, Sicilien.

Berätta om boken
Jag kände mig klämd mellan generationer - de yngre i fyrtioårsåldern som drömde om pension nu och de i min ålder som gav upp därför att omgivningen såg dem som ointressanta och reducerade dem till ofarliga tanter. Jag skrev min roman för att pigga upp mig. Sedan insåg jag att jag ville beröra, väcka drömmar till liv. Ja, uppvigla! Jag tillhör ändå generationen som aldrig ger upp. Vad händer när fyra kvinnor som kanske på olika nivåer gett upp utmanas att ta för sig av livet igen, att ta fatt i sina drömmar?

Berätta om hur du ser på äldre kvinnor idag
– Du är inte åldersadekvat, sa en dum man till mig. Han menade att jag inte vet hur en äldre kvinna ska vara.

Intervjun fortsätter om ni vill läsa mer!

http://us9.campaign-archive1.com/?u=a1169fe2af678d0dc3a591f27&id=07aaab5639

Vi fixade balkongen i solen och firade med jordgubbar och saft

För fint väder idag för arbete.
Men inga lämpliga båtar gick till ön så jag blev kvar i stan. Nackdelen med ö, med bristande bilinnehav också förresten.
Men Lille M och jag hade en plan. Vi ville fixa balkongen.
Det blev bra.
Först sopade och städade vi. Vi hämtade våra rödvita mattor från källaren (loppisfynd) och tyg vi brukar sätta runt balkongen (jättedyrt specialbetällt)  för att inte alla ska se rakt in på oss.
Lite privatliv vill vi ha på vår balkong.
Jag tycker det är konstigt med glasrutor på balkongen. Vem vill sitta som i en liten genomskinlig låda?


Vi flyttade ut alla våra kryddväxter (hoppas de överlever) och satte blommor i krukor och lådor.
Sedan åt vi jordgubbar och drack saft på nyfixad balkong. Lille M invigde sitt nya röda minitält. Lagom för mindre personer.
Man kan ha det bra i stan också minsann.
Och balkongen förtjänar lite omvårdnad.
Där står två gamla pallar som jag blivit uppmanad av närstående att slänga, men det är ju farfar Axel som gjort den ena, och morbror Fredrik gjorde den andra. Båda är döda sedan evigheters evighet tillbaka, men pallarna lever.
Tror allt att lille M och jag ska måla dem en annan dag.
Nu ska jag skaffa en liten låda för kuddar och plädar. Sätta ut mer blommor så klart. Sedan blir det riktigt fint! Eller vad tycker ni?

Prokrastinering, väntan på inspiration, eller?

I väntan på inspiration eller på flykt från skrivbordet?

 Amatörer väntar på inspiration, vi andra stiger upp, sätter igång att jobba, ungefär så tror jag Stephen King har sagt. Åtminstone för mig är det sant. Jag skulle inte ha skrivit alla mina böcker om jag väntat på någon gudomlig inspiration, om jag väntat på att någon annan makt skulle föra min hand.
Det bästa, för mig, är att sitta där vid datorn och skriva.

Skriva trams ibland. Skriva rena rama nonsens - men skriva. Ur det jag skriver kommer idéer, när mina händer börjar arbeta, mina fingertoppar trummar mot tangenterna, det är då hjärnan börjar komma igång.

Jag säger inte att detta gäller för alla och alltid. Jag kan bara prata om mig. Jag är inte typen som välplanerat sätter upp små gula lappar över hela rummet och ritar upp linjerna i min bok. Jag är helt enkelt bara typen som skriver och medan jag skriver får idéer som gör att jag fortsätter att skriva.

Visst prokrastinerar jag också, oj vad jag hittar på undanflykter för att inte skriva. Ibland är allt annat viktigare än att just skriva.
Men jag vet, när jag sätter på en tvättmaskin, tar en promenad, bestämmer fika med en vän, tittar ut över havet, planterar om blommorna eller vad jag nu gör ... att snart ska jag skriva. Ibland är allt det där prokrastinerandet också ett sätt att gå omkring och älta tankar i huvudet.

Låtsas som om du är ensam i världen - le inte, se inte, sorglig regel på Stockholms bussar

Klädd för färd på Stockholms bussar där regeln se, inte le inte råder. Bryt mot den regeln!

Låtsas som om du är ensam i världen
Det verkar vara regeln i Stockholms kollektivtrafik. Det har pågått en intressant debatt på Karin Englunds förnämliga blogg om just artighet. Jag kokar ner budskapet till: Se varandra!
Det gör man inte idag. Här i Stockholm alltså.
Och hos er???

Jag minns de  blickar jag fick när jag just flyttat från Sundsvall till Stockholm. Jag pratade med folk. I rulltrappor. Vilka dräpande blickar jag fick. Jag såg hur det var skrivet på mig: LANTIS!
Jag tystnade.
Nu har jag börjat prata igen. Ja det har jag  gjort ett tag. Jag pratar vid busshållplatser och minns att jag tyckte min gulliga mamma var lite jobbig när hon gjorde det här i Stockholm.

Jag gör andra konstiga saker också: Som att säga Ursäkta mig när jag vill stiga av bussen och någon sitter på platsen utanför. Och jag tittar på personen som sitter där. Annars verkar regeln vid bussåkning i Stockholm vara att när man ska stiga av från innerplatsen rör man sig lite oroligt, då ska den som sitter utanför förstå budskapet och utan att titta på den som sitter intill resa sig och släppa förbi. Undvik ögonkontakt. Säg inget!
Eller om jag sitter utanför, då ska jag förstå, resa mig upp.
Jag brukar säga tack när jag sitter på innerplatsen till den som reser sig. Men för det mesta är det fullständigt tyst tillbaka och otittat. Man ska helst vara osynlig.

Fina mamma som aldrig slutade prata med människor

 Jag lider mest av det här osynliggörandet, att inte säga ursäkta mig, tack, inte titta. I Frankrike säger man alltid Pardon i sådana situationer.  Att inte hälsa när man går in in i en butik, låtsas som om den som arbetar där inte finns är otänkbart i Frankrike (och ja jag vet, man är säkert oartig på andra sätt där men just detta med Pardon och Bonjour är trevligt!).

Jag har en egen utmaning när jag handlar, jag vill möta den person jag har kontakt med med min blick, jag vill prata, jag vill allra helst ha ett leende.
Det är bingo. Tänk vad glad man blir när man möter en annan människas blick och får ett leende tillbaka.

När man börjar prata blir de flesta ändå lättade och pratar tillbaka! Ler till och med.
Så det går att bryta isen.

Barnens klockrena budskap till vuxenvärlden

 
Här är vi! Jag och två av barnbarnen i demonstrationen igår. Det var sol. Nästan sommarvarmt. Lille M har arbetat länge på sin skylt. Han uppfann den en dag då vi skrubbade mina skärbrädor med citron och grovsalt.
– Den här Eva, det är ju som en skylt på demonstrationen.
Han skrubbade den ren och skriv dit sina budskap med röd penna:
 
Vi vill ha fred
Stoppa rasismen
Mer tid för barnen 

Det var så mycket folk, musik och glädje i demonstrationståget vi gick i. Jag tror många tänkte som jag. Medierna lyfter fram allt internt käbbel i partier och gör det till jättefrågor. Skapar en bild av en grälsjuk småttig politisk värld. Fokuserar på personer, inte på ideologiska frågor.

Jag såg bilder från Göteborg med en strålande glad Stefan Löfven. Hur kan han vara så glad med dessa siffror, trumpetar medierna. De har inte förstått. Han drivs, tror jag, av en glödande politisk tanke om solidaritet. Han kanske inte alltid är så bra på att uttrycka det. Men den finns där, glöden.
 
Politik, för mig är det något större än det småttiga personfixerade käbbel som lyfts fram.

Tänk visioner
Tänk provisoriska utopier. 
Tänk själv!
Vilket samhälle vill du leva i? 
Hur vill du att dina barn och barnbarn ska växa upp?

Då är det ju lille M:s klockrena budskap till vuxenvärlden som borde vara ledstjärnan. 

Tro, hopp, kärlek och drömmar finns det i min klassiska 1 maj-bild från 1974

Det här är min klassiska 1 maj-bild från 1974. Kent och jag och vår förstfödde, tro, hopp, kärlek, drömmar finns det i den bilden. Drömmarna ger jag aldrig upp.

Idag är det första maj. 
Det betyder något. 
Det är en dag för solidaritet och en dag för drömmar. Jag tänker inte så mycket på den triviala dagspolitiken idag. 
Våra drömmar om politik måste vara större än så. 

De måste innefatta tanken på en annan värld. 

Borde jag ha gett upp när jag ser hur världen ser ut idag?
Jag tänker aldrig så.
När mina föräldrar drömde om att skaffa mig hade det varit krig i världen. De såg framåt. 
Det är den enda riktning jag kan tänka mig. Lära mig om det som varit, visst, men drömma om framtiden.
Drömma om en bättre värld.
1 maj är för mig drömmen om en bättre värld.

Du är aldrig för gammal för att sätta upp ett nytt mål eller drömma en ny dröm 

 CS Lewis.

Det du inte startar idag kan du inte avsluta i morgon 

Goethe

Gå inte dit stigen leder. Gå i stället där det inte finns någon stig och lämna spår.

Emerson

Du behöver inte se hela trappan, ta bara det första steget 

Martin Luther King.

På Valborg var det majbrasan på Norra berget som gällde för mig och bästisen

Enda bilden av mig och bästisen Maggis Wiik. Hon längst tv, jag tvåa från höger.

Glasspinnen på Norra berget

Glasspinnen kallas det fula tornet på Norra Berget i Sundsvall. Det invigdes 1954. Min stad ligger mellan två berg, södra och norra. Där uppfirån kan man se ner på den lilla staden med den vackra stadskärnan av gamla stenhus.
Min stad.
Bilden publicerades idag på Facebook av ett arkiv med gamla Sundsvallsbilder som alltid gör mig nostalgisk. Man bor och växer upp i en stad, flyttar som ung men bär staden med dess minnen i sitt hjärta.

Och just på Valborg, då brukade vi göra oss fina, Maggis Wiik och jag. Sedan promenerade vi från Sallyhillsvägen upp till Norra berget. Däruppe var det alltid  en majbrasa. Kanske var det bus och stök omkring, på stigarna och i gläntorna? Det märkte vi ingenting av. Vi var väl 12-13. Att vi fick gå hela vägen själva? Men det var en lugnare tid.

Jag minns glädjen, hur fina vi var i tunna sommarklänningar och vårjackor - att vi inte frös ihjäl! Jag har inte en enda bild från den tiden av Maggis och mig. Den enda bild jag har är från en skridskomaskerad på Nackstaplan. Är den inte underbar? Och vad vi fnissade och spanade på söta killar utan att knappt våga prata med dem. Det är så länge sedan.

Men tornet står kvar. Man kan klättra ända upp och se ner över den fina staden!

Det tar lite tid innan jag hittar de kläder som känns rätt - det blir kaos men är kul

Jag i jacka av Birgit Bohlin tillsammans med min förläggare Ewa Åkerlind.

Jag vaknade glad och lite trött efter festen igår. I mitt sovrum var det mer kaos än i hjärnan. Kläder , kläder kläder som jag provat. Det är inte det att jag måste vara tjusig när jag går på fest. Men kläderna måste kännas rätt. Och när det är rätt vet jag inte förrän jag testat. Vilket tar tid eftersom jag är en obotlig klädsamlare.

Inte vet jag hur ni gör? Kanske har ni kläderna i färgordning? Kanske har ni regeln att en blus in, en ut så att det alltid är tomt och välsorterat i er garderob. Ni kanske bara öppnar garderobsdörren och tar ut en galge med det perfekta plagget. Jag är inte sådan.  Därför blir det kaos när jag ska på fest, tur att det inte är så ofta.

Jo förresten. Jag färgsorterar min garderob, märker hyllorna, tjusigt. Men sen blir det ändå kaos. Ohjälplig är jag.

Igår när det var Pocketfest ... alltså vad valde jag till slut?
Jag hamnade  i en svart sammetsklänning som jag lät sy i Vietnam för tio år sedan. Och ja, jag kunde ha den ännu. Till den hittade jag en jacka från nittiotalet som min kära vän Birgit Bohlin, makalös klädkonstnär, sydde åt mig av siden, sammet med mera. Älskar den!

Ni ser den skymta på bilden ovan när jag minglar omkring med en urgammal vintageväska under armen..

I kväll har lille M varit hos mig, då vill man INTE städa. Men i morgon, Valborg får bli städdag.

Ena dagen skrivande i flanellpyjamas, en annan dag fest, författarlivet varierar

Amanda och Ewa Åkerlind från Ordberoende förlag, jag och författarna Anna Lönnqvist, Eva Rydinger, Camilla Davidsson firade pocketboken!

Författarlivet är omväxlande, inbjudande och skapar väldigt många härliga kontakter. Jag har kanske berättat tidigare om vår lilla grupp Författare kring runda bordet? Ett härligt gäng som träffas ibland, utbyter erfarenheter och har väldigt trevligt.
I kväll var vi på fest hos Pocketförlaget, Pocketparty 2016, vi diskuterade pocketbokens framtid, festade och minglade på Sturecompagniet.
Vi startade med att äta middag på klassiska KB, sex glada författare. Fyra av oss har förresten
böcker som kommer i maj!
Extra roligt för mig med  KB eftersom min nya roman börjar just på - KB!

Jag älskar att skriva på caféer - idag blev det skrivvänliga Bakverket

I min ständiga strävan efter att hitta bra skrivcaféer hamnade jag idag på Bakverket på Bondegatan som ligger på söder i Stockholm.
De har byggt om ganska rejält så jag ville testa om det gick att skriva där utan att man känner sig i vägen.
Ja, jag älskar alltså att skriva på caféer. Jag behöver inte ta ansvar för någonting annat än mig själv. Nätverket fungerade inget vidare där för dagen så jag kunde inte smita in på nätet. Jag skrev helt enkelt!
Håller på med ett nytt hemligt projekt och det gick som en dans att skriva. Det var lite lagom sorligt. Då trivs jag. Frukosten var fantastisk. Som alltid. Jättegott hembakat bröd, liten ljuvlig yoghurt, gott kaffe, vad kan man mer begära.
Dit återvänder jag!
Kanelbullebilden lånade jag från deras hemsida.

Jag minns när vi gjorde en intervju med Papillon, Christophe och jag

Christophe Laurentin, min vän Ulla L, jag och Elisabeth. För länge sen, i en skog utanför Paris

I kväll har jag återsett en gammal vän. Fotografen Christophe Laurentin som jag lärde känna som ung i Paris. Vi arbetade mycket ihop, bland annat gjorde vi tillsammans en intervju med författaren Papillon. En underbar författare med glimten i ögat. Jag tyckte han var så gammal, Papillon, nu är jag äldre än han var då.  Livet!

Nu var Christophe här för att ett litterärt pris skulle delas ut, Jacques Outin-priset till en svensk översättare som introducerat fransk litteratur i Sverige.

Boken I livets virvelvind hade samtidigt release, en bok om Jacques Outin med intervjuer med vänner till honom, bland andra då min vän Christophe. I den intervjun berättar han  också om hur viktigt vårt samarbete var i Paris 69 då han var i början av sin lyckosamma karriär som fotograf. Han har bland mycket annat gjort en fantastisk bok om Paris tillsammans med Sun Axelsson.

På bilden ser ni Christophe och mig, ja, jag är den blonda.
Vad unga vi var då! Jag blir lite sentimental.

Vi vet att solen kommer och sommaren väntar runt hörnet, vi är beredda

Kurar i kylan och väntar på vår. Huttrar i vårkappan och glömde vantar så händerna är iskalla när jag kommer in. Fryser på natten och tar extrafilt.
Låg häromnatten och stirrade ut på månen som var så full. Det var vackert.
Idag skulle vi städa gården och ha vårfest i min förening men jag frös och huttrade. Hämtade lille M för att vi skulle kunna vara med lite i alla fall men då började det hagla och av loppisen och den varma korven blev intet. Från Nice berättar vännen E att hon går omkring i solen i sandaler.

Men vi ger inte upp, lille M och jag. Idag har vi planerat kryddväxter som vi ska ha med oss sedan till sommarön som hägrar i en fjärran sol. Dit längtar vi.

Titta vad fint det blev med våra kryddor och skyltarna som lille M gjorde.
Aldrig aldrig aldrig ger vi upp, lille M och jag. Vi vet att solen kommer och att sommaren väntar runt hörnet.

tar.

Jag på vift i världen en gång - och nu reser mina barn långt bort

Jag och Lottie liftar runt i Frankrike och hamnar i Nice

Jag minns när jag reste omkring i världen. Stack iväg från mina föräldrar i Sundsvall för att lifta i Frankrike, åka på mystisk språkresa till Grenoble, åka till Paris med bästa killkompisarna ...

Idag kan jag bara inte fatta att de lät mig åka. Jag måste ha uppvisat en sådan min av att jag visste vad jag gjorde att de litade på mig.Om de bara vetat. Språkkursen i Grenoble var tråkig så i stället liftade vi iväg till Italien, jag och en annan tjej. Liftningen ska vi inte tala om - jag får väl tänka i efterhand att vår obegränsade tillit till människor var vårt skydd. Vi kunde inte tänka att något ont skulle hända oss. Och vi klarade  oss.

När mina barn varit ute i världen har jag oroat mig, Men försökt dölja det. Vilket de genomskådar direkt. Mina föräldrar fick på sin höjd några vykort. Mina barn ringer, messar, skypar, instagrammar.
När store E åkte på sin första jorderuntresa skrev vi så härliga mail till varandra. När E1 var i Paris var det fortfarande dyrt att ringa, vilka telefonräkningar. Samma när E2 var där. Och när hon var i Vietnam, Sydafrika så var det mest mail.

Men nu. Det började redan i Mali, vi skypade E2 och jag, hon gick runt med telefonen och visade hur hon bodde. Och det kostade ingenting.

Igår tillbringade jag hela min fredagskväll med E2 - hur då? undrar den som vet att hon nu bor i Liberia. Vi var ensamma båda två, kände oss lite ledsna kanske, längtade efter varandra. Så vi ringde på Viber, en annan gratistjänst. I två timmar pratade vi medan vi stökade runt i våra hem, drack kaffe, diskuterade allt från kläder till djupa känslofrågor. Vilken mysig kväll med E2.

E2 i Liberia var på möte och lyssnade på landets president, Ellen Johnson Sirleaf

På dagen hade hon gjort helt andra saker. Det var besök i Liberia av svensk statssekreterare. Man åkte runt till olika biståndsprojekt i intensiv takt, ambassadören var med så klart, och även E2. Genom henne får jag höra så mycket intressant som händer i svensk biståndspolitik, bland annat i ett av världens fattigaste länder, Liberia, där hon bor nu.

I Liberia är det Ellens namne, Ellen Johnson Sirleaf, som är president. 2011 års vinnare av Nobels fredspris med motiveringen "för ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och kvinnors rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete" 
När hon var med på mötet på bilden ovan var E2 också där och lyssnade.
Jag är med om mycket i världen, även när jag är hemma! Men det dröjer inte länge förrän jag hälsar på E2 i Liberia.