söndag 2 april 2017

Gösta Ekman och de amerikanska desertörerna

Gösta Ekman brukade jag se, här på söder, han promenerade ofta i mina kvarter. Vi kände inte varandra. Men en gång i tiden hade vi "delad vårdnad" om några unga amerikanska desertörer. Det var någon gång 67-68 och Rick, Richard Bailey och Mike, Michael Lindner, hade flytt från USAs horribla anfall på Vietnam. De var två av de fyra första som kom till Sverige via Japan och Sovjetunionen. De var matroser på hangarfartyget The Intrepid och smet under ett uppehåll i en japansk hamn.
De ville inte vara med, de fick hjälp att på underliga vägar ta sig från Japan till Stockholm. Många öppnade sina hem. Leif och jag också. Så Rick och Mike, bodde ibland  hos Gösta Ekman och hans dåvarande fru Fatima och ibland hos oss i Aspudden. Även många andra öppnade sina hem. Föreningen TUFF i Tyresö var mycket aktiva i mottagandet.
Det var en svår tid för de unga desertörerna, de politiskt  medvetna människor i Sverige som tog emot dem med öppna armar ville också ha svar på politiska frågor, svar som de här unga killarna inte hade.
De behövde mer av allt, tror jag, omtanke, hemkänsla, de hade ju lämnat sina familjer i USA. Mikes föräldrar kom och hälsade på hos oss.
Rick och Mike talade alltid så väl om Gösta Ekman

Rick placerade en liten orm hos oss, Olsson, han kom ibland och skötte om den. De sov hos oss när de ville, åt och sjönk ihop på våra kuddar på golvet. Sakta gled de ur vårt liv, saker hände med oss, med dem.
Jag har inte träffat dem på många år men tänker då och då på dem. Jag tror de blev kvar i Sverige.

Kanske en långsökt betraktelse vid Gösta Ekmans död, men den säger väl också något om honom, om hur han öppnade sitt hem. Hur han tog emot. Hur han var en vänsäll själ.





3 kommentarer:

Pettas sa...

Ett finstämt minne, ett starkt sådant samtidigt.
Öppna famnar får vi aldrig tillräckligt många av.
Tur att du har en och tur att Gösta
Ekman också hade en. Varje famn är ett steg på vägen

Ha en fin söndag!
Karin

Eva Swedenmark sa...

Ja vad fint,varje famn är ett steg på vägen ... Det tycker jag om.

Margareta Wahlén sa...

Varje famn ett steg på vägen...det tycker jag också om. Gösta Ekman verkade vara en person med mycket integritet men också med en stor medkänsla för sina medmänniskor, som du Eva. (kram och lycka till med din bokrealese! jag vill köpa ett ex, helst signerat, av dig!)