Gösta Ekman och de amerikanska desertörerna

Gösta Ekman brukade jag se, här på söder, han promenerade ofta i mina kvarter. Vi kände inte varandra. Men en gång i tiden hade vi "delad vårdnad" om några unga amerikanska desertörer. Det var någon gång 67-68 och Rick, Richard Bailey och Mike, Michael Lindner, hade flytt från USAs horribla anfall på Vietnam. De var två av de fyra första som kom till Sverige via Japan och Sovjetunionen. De var matroser på hangarfartyget The Intrepid och smet under ett uppehåll i en japansk hamn.
De ville inte vara med, de fick hjälp att på underliga vägar ta sig från Japan till Stockholm. Många öppnade sina hem. Leif och jag också. Så Rick och Mike, bodde ibland  hos Gösta Ekman och hans dåvarande fru Fatima och ibland hos oss i Aspudden. Även många andra öppnade sina hem. Föreningen TUFF i Tyresö var mycket aktiva i mottagandet.
Det var en svår tid för de unga desertörerna, de politiskt  medvetna människor i Sverige som tog emot dem med öppna armar ville också ha svar på politiska frågor, svar som de här unga killarna inte hade.
De behövde mer av allt, tror jag, omtanke, hemkänsla, de hade ju lämnat sina familjer i USA. Mikes föräldrar kom och hälsade på hos oss.
Rick och Mike talade alltid så väl om Gösta Ekman

Rick placerade en liten orm hos oss, Olsson, han kom ibland och skötte om den. De sov hos oss när de ville, åt och sjönk ihop på våra kuddar på golvet. Sakta gled de ur vårt liv, saker hände med oss, med dem.
Jag har inte träffat dem på många år men tänker då och då på dem. Jag tror de blev kvar i Sverige.

Kanske en långsökt betraktelse vid Gösta Ekmans död, men den säger väl också något om honom, om hur han öppnade sitt hem. Hur han tog emot. Hur han var en vänsäll själ.

Jag minns när vi gjorde en intervju med Papillon, Christophe och jag

Christophe Laurentin, min vän Ulla L, jag och Elisabeth. För länge sen, i en skog utanför Paris

I kväll har jag återsett en gammal vän. Fotografen Christophe Laurentin som jag lärde känna som ung i Paris. Vi arbetade mycket ihop, bland annat gjorde vi tillsammans en intervju med författaren Papillon. En underbar författare med glimten i ögat. Jag tyckte han var så gammal, Papillon, nu är jag äldre än han var då.  Livet!

Nu var Christophe här för att ett litterärt pris skulle delas ut, Jacques Outin-priset till en svensk översättare som introducerat fransk litteratur i Sverige.

Boken I livets virvelvind hade samtidigt release, en bok om Jacques Outin med intervjuer med vänner till honom, bland andra då min vän Christophe. I den intervjun berättar han  också om hur viktigt vårt samarbete var i Paris 69 då han var i början av sin lyckosamma karriär som fotograf. Han har bland mycket annat gjort en fantastisk bok om Paris tillsammans med Sun Axelsson.

På bilden ser ni Christophe och mig, ja, jag är den blonda.
Vad unga vi var då! Jag blir lite sentimental.

Jag har aldrig trott på fria förhållanden

Jag och dåvarande pojkvännen i Paris 1969

Jag skriver intensivt på en roman med arbetsnamnet Paris Passion Politik som jag hoppas Ordberoende vill ge ut snart
Den bygger väl till en del på egna upplevelser men är en roman om det passionerade hoppfulla livet på sextiotalet.
Huvudpersonen i min roman slits mellan sin vilja att leva i ett kärleksfullt, ja passionerat,  förhållande med sin pojkvän, arbeta och älska tillsammans, vara ett - som hon då så felaktigt uppfattade att Sartre och Simone de Beauvoir var.
Pojkvännen ser mer Sartre-Beauvoirs så kallat fria förhållande och vill gärna leva livet med många tjejer men blir illamående av svartsjuka när hon vill ha samma friheter.

En evig debatt eller?
Jag har aldrig trott på fria förhållanden för min del. Har du?

Det är alltid på någons bekostnad. Det är alltid någon som tar för sig mer. Vill mer. Älskar mer. Ger upp mer av sig själv?
Eller?

Till bokhandelns lov

Bokhandlarn i Sundsvall, Lennart Bergström, jag lånade Kristoffer Lönnås bild från hemsidan

Jag är lite extra glad idag. Inte bara för att det är påsk och jag snart ska sminka två ganska små, väldigt fina påskkärringar.
Också för att jag fått veta att Akademibokhandeln köper in min nya roman Om ni inte börjar leva gör jag slut och att den på så sätt kommer att finnas i ännu fler bokhandlar runt om i Sverige. Det är härligt för mig vars hjärta klappar så extra mycket för just bokhandlar.

I Sundsvall fanns bokentusiasten Arne Jonzons legendariska bokhandel. Där öppnade min pappa konto åt mig under gymnasietiden så jag skulle kunna köpa böcker och pennor som jag behövde. Det var oerhört lyxigt, det här var ju långt före kreditkortens tid.
Jag kände mig både rik och vuxen när jag kunde köpa böcker där.

Den bokhandeln är numera en Akademibokhandel, Vängåvans Bok och Papper, och drivs av en precis lika entusiastisk bokhandlare.

Vietnam, mon amour, min ungdom, jag längtar ständigt tillbaka

Fem år sedan jag senast var i Hanoi, här en tidig morgon vid Hoan Kiem Lake

Lundströms bokradio, jag älskar det programmet som tar livet och litteraturen på allvar - med en glimt i ögat. 
Idag hade Marie Lundström varit i Vietnam. Mitt älskade favoritland. Trots förändringar, trots att det är ett annat land idag än när jag förälskade mig i det 1989 första gången jag var där.

Jag drabbades av en insikt idag. Programmet handlade inte bara om Vietnam och en fin författare och brustna illusioner. Carsten Palmaer var där och pratade om sina suveräna texter från Vietnamtiden, de som får mig att gråta än idag. Han pratade mycket om besvikelser, om brustna illusioner, ganska vemodigt.

Och då tänkte jag att men ja: Vietnam är ju mitt sextiotal, oändliga är det antal demonstrationer jag deltog i då. Jag var ung, så trosviss, så förhoppningsfull och jag trodde att allt kunde förändras, att vi, jag kunde förändra allt.

Marias och mitt studiematerial

När jag kom till Vietnam 1989, vi ordnade den första turistresan dit som redaktörer för Fönstret, ABFs kulturtidskrift, Maria Herngren och jag, mötte vi ju precis samma hopp om framtiden som jag kände igen från mitt sextiotal.
Undra på att jag kände mig som om jag levt i Vietnam. Där fanns ju precis denna glädje, denna framtidstro mitt i fattigdomen, denna närhet till människorna, denna trygghet när jag vandrade på de mörka gatorna bland de små koleldarna i Hanoi.
Min dröm om att framtiden var min, deras att framtiden tillhörde dem.
 Inga bilar fanns, knappt ens mopeder.

Kärlek i Hanoi

Det var tryggt och varmt och vänligt och alla ville prata med oss. Alla hade drömmar om framtiden. Fortfarande var skolor , sjukhus och dagis kostnadsfritt. Vi återvände året efter på SIDA-stipendium och skrev ett entusiastiskt studiematerial om Vietnam, se bilden. För entusiastiskt, man kan kalla det naivt. Men vi mötte så mycket framtidstro.

Sedan blev allt annorlunda, västerländsk kultur, turism, korruption i en kontrollerande enpartistat. Ett hårt liv och många besvikelser och drömmar som inte slog in.

Nu är det fem år sedan jag var där senast och det är annorlunda, hårdare, penninginriktat, censurerat, allt möjligt. Men ändå älskar jag att vara där, jag längtar ständigt till Hoi An.

Vietnam fäste sig i mitt hjärta och jag är en trogen typ. De jag älskat fortsätter jag älska trots att de sviker och förändras. Märkligt men så är det.

Vietnam, Mon amour.

Tillsammans är vi tidlösa för vad är ålder när det glittrar i ögon som möts

Igår åt jag middag med två män som jag älskar mycket.
U och C, några av mina äldsta vänner. De enda jag har kvar från gymnasietiden då vi var väldigt nära varandra. Under ett antal år vandrade vi olika vägar. Nu sedan många år har vi hittat tillbaka till varandra igen.
Jag ser deras engagerade ansikten, deras ögon som glittrar av idéer och av drömmar och lust att uträtta något.
Kanske tycker vi så mycket om varandra för att vi inte slutat drömma, inte gett upp. Först när vi möts ser jag dem som de är nu, två  eleganta män. Men efter ett tag ser jag dem bara som de var där på latinlinjen på Högre Allmänna Läroverket i Sundsvall. Mina pojkar.
Som de var, som de är.
Ave Ars, Leve Konsten, hette vårt heliga hemliga förbund, instiftat på kyrktrappan i Sundsvall en midnatt. Det var vi, och några andra, mot världen. Vi skrev, vi hade drömmar. Någon ville spela teater. Jag ville skriva. Vi tog varandra på allvar och våra fester i Cs lägenhet var magiska.

Vi träffas, pratar, skojar, dricker vin och är väldigt uppriktiga. Vad skulle vi väl dölja för varandra, vi som känt varandra så länge.
Tillsammans är vi tidlösa.
Vad är ålder?
Våra ögon möts och glittret i dem är lika ungt nu som då.

Följ håret: När jag var tolk på Socialdemokraternas partikongress 1969

"Fransktalande delegater står inte utanför sanningen ty tolken Eva Swedenmark är på plats. Man bara följer håret, sa en man från Madagaskar." Så skrev Oskar Hedlund i DN på Namn och Nytt-sidan den 2 oktober 1969

Snart är det socialdemokratisk partikongress och jag är inte det minsta engagerad eller intresserad. Men en gång i tiden var politik en viktig del av mitt liv. Jag var med som journalist på flera partikongresser. Minns mest massor av korridormygel och nattmanglande och hur redaktionsgruppen fick arbeta för att hitta lösningar.

Jag är ingen sammanträdessittare men det var för all del kul att mingla omkring.

En kongreess minns jag verkligen. Det var 1969 när Olof Palme valdes till ordförande efter Tage Erlander. Palme, en modig brinnande politiker, tyckte jag. Han vågade höja rösten mot USAs brutala angreppskrig mot Vietnam.

Jag var med på kongressen -69 men som tolk. Bodde i Frankrike det året och kom hem bara över kongressen. Min uppgift var bland annat att hålla reda på och tolka åt gäster från Madagaskar och från Frankrike. Det var vår gode vän Roland Dumas som var inbjuden från Frankrike, sedermera utikesminister under Mitterrand.
I avskedspresent av mannen från Madagaskar minns jag att jag fick ett jätteknippe vaniljstänger som man odlar på hans ö. Jag fattade inte vad jag skulle göra med dem så jag satte dem i en vas och där torkade de bort.

Man minns de konstigaste saker.
Men jag minns rätt, jag var där, kolla vad jag hittade för bild i min låda idag. Ni ser nog inte att det är jag (hon med håret) men det är det.

Nära i mitt minne, länge sen i antal år

Foto: Christophe Laurentin

Igår intensivt närvarande tillsammans med den lilla människan i mitt liv.
Idag intensivt närvarande i mitt förflutna. Som jag kanske skriver om i någon slags romanform. Som jag vistas i. Och då kommer pusselbitarna. Nästan magiskt. Som när man är i en bokhandel och ögonen faller just på en kanske undanskymd bok som är precis det man letar och behöver just då.

I natt kom en sådan pusselbit från  Frankrike. Christophe, min vän sen så länge. Enastående fotograf. Vi delade en så viktig tid, var vänner.

I mitt sinne är han tjugo och vi är nästan jämnåriga och har livet framför oss. Kanske är den känslan lika verklig som den något sorgligare verkligheten att det mesta av livet ligger bakom oss. Men varför tänka på det.

I natt kom ett mail, en bild från Christophe som jag aldrig förut sett.
Där är jag.
Och min Leif, mannen i mitt liv då och där. Och vår gamle vän Jacques Arnault, sedan länge död. En gång en klok vittberest journalist på franska kommunisttidningen L´Humanité. Jag tyckte han var oerhört gammal. Nu är jag äldre än han var då.

Så länge sen. Så nära. Jag faller i minnets svindlande vindlingar långt bort, långt ner. Väldigt nära.

Djupt inne i ett manus, i två världar

Glad påsk denna långfredag som en gång i min barndom var årets tråkigaste dag.
Idag städar jag glädjefullt, jag har varit på vift ett tag och högarna har samlats på golvet och dammet i hörnen. Det är en fröjd att städa ibland.
Snart kommer min lille påskman, då blir det mera lek.

Jag är djupt inne i ett manus och lever i två tider, den där boken utspelar sig och här. Ibland vet jag inte vilken värld som är mest verklig.
Jag har inte mycket kraft till något annat märker jag.

Det är lite förvånande och samtidigt härligt att så drunkna i ord.

Jag kommer tillbaka men är lite mer sporadisk ett tag.
Glada varma tankar!

Paris och jag, en evig kärlekshistoria

Foto: Christophe Laurentin

Jag har en bit av min själ i Paris. Hur pretto låter det inte. Ändå är det sant. Först längtade jag dit, hela min barn och ungdom. Sen kom jag dit och det var underbart. Så småningom bodde jag där ett år i min ungdom, ett viktigt år som präglade mig för livet, tror jag.
Efter det återkommer jag då och då, inte så ofta, snarare alltför sällan. Lite är det rent sentimentalt. För varje gång jag återvänder så är det lite annorlunda, lite längre från det som var mitt Paris. Jag får en känsla av att inte höra till. Det gör mig sorgsen.
I mina tankar är jag ändå ofta där. Jag skriver om det, jag tittar på bilder.
Rätt som det är öppnas ett fönster till den tiden. Som häromdagen, jag fick mail från min vän, den förnämlige fotografen Christophe Laurentin, som kom samtidigt som jag till Paris i unga dar, men stannade kvar.
Han hade börjat titta på sina gamla bilder, sa han, och hittat bilder av mig då. För länge sen. "Du är väldigt allvarlig på alla bilder", skrev han. "Här är en jag gillar."
Då föll jag rakt ner i Paris igen. I mitt Paris. Det som inte längre finns. Eller kanske lever i mig eller i någon text jag skriver. Som någon kanske får läsa någon dag.

Facebook öppnar dörr till vänner från förr

Bror John och hund Nimbus

Det finns många synpunkter på Facebook. Det finns kritik som säkert är rättmätig. Men för mig är det också ett fantastiskt sätt att få kontakt med vänner sedan förr. Som idag: plötsligt låg i brevlådan på Facebook ett brev från vänner från Paris 1971, nära och kära vänner som det annars ör svårt att ha kontakt med. Guy och Régine. Min ungdom. Och nu finns de där inom ett klicks avstånd.

Eller ett annat meddelande idag. Från en ännu tidigare barndomsvän, en granne på Sallyhillsvägen som läst min bok Mopedsommar som handlar om livet där. Om kyssar med Roffe Bengtsson  i potatiskällaren med mera. Nu skulle hon och en annan vän ha Mopedsommar-maraton, läsa om boken och bläddra i skokartonger med bilder från Sallyhill de lånat av sina mammor.
Jag vill vara med! Jag har knappt en bild från Sallyhill. Man tog inte bilder då som idag. Vill ha bilder av vårt vilda barnliv när vi drog omkring i horder på 30,40, 50 barn på kvällarna, lekte ute. Lekte kurragömma, brännboll.  Ända tills föräldrarna ropade in oss.

Allt detta fick Facebook mig att tänka på idag. Vänner från förr, vänner från världen, som jag möter igen.

På bilderna till detta inlägg är  min bror John, liten! Jag, ganska liten. Måste leta Parisbilder också.

Jag djupdyker i min egen historia minns och blir berörd

Jag och Leif Biureborgh gör en intervju med Eldridge Cleaver i Alger 1969. Se nedan en länk till vår intervju i DN

Vännen Ulla och jag följde Stokely tätt i spåren.

Ibland djupdyker en i sin egen historia.
En förfrågan från Hans Larsson på Arbetarrörelsens arkiv om artiklar om svart makt jag skrev på sextiotalet fick mig att minnas, bli nostalgisk och samtidigt lite berörd av den unga människa jag var, så lätt entusiasmerad, så brinnande.

Vill ni läsa om Svart makt i Sverige på sextiotalet, se mina artiklar i Tidssignal (om Stokely Carmichael tillsammans med Ulla Lundström) och intervju med Eldridge Cleaver i Alger (tillsammans med Leif Biureborgh) så har ni en länk här.

http://www.arbark.se/2014/06/svart-makt-i-sverige

Det glada livet mellan p-piller och aids - lyckligt ovetande kastade jag mig ut i livet

Jag har kastat och gett bort många av mina böcker men denna finns kvar symboliskt och bra nog

Jag städade bokhyllan igår och plötsligt föll en sliten skrift ur. Kristina Ahlmark-Michaneks bok Jungfrutro och dubbelmoral. från sextiotalet där hon förespråkade kärlek för vänskaps skull och avfärdade den stora kärleken som krav för samlag
Hon propagerade för en öppnare syn på sexualitet i en tid då gynekologer vägrade prova ut pessar på unga flickor och skräcken för att bli med barn var helt ofantligt stor och störande.

Och igår var det faktiskt också en jubileumsdag: p-pillret fyllde femtio.
Åh, jag minns första gången jag skulle ha ett recept på p-piller i min lilla stad, där gynekologen var pappa till killkompisar till mig. Han var sträng och gravallvarlig och förhörde sig noga om jag hade "fast sällskap" som det hette.
Oh ja! ljög jag glatt.
Sedan fick jag  jag de eftertraktade pillren. På ett år gick jag upp från femtio kilo till - som jag då tyckte - fruktansvärda femtiosex kilo (det var då det).

P-pillret var en revolution i våra liv. Kanske inte så lätt att minnas det idag?
Och jag tillhör dessutom den lyckliga generation som var ung just efter p-pillret och innan aidsskräcken.
Lyckligt ovetande om det mesta kastade jag mig glatt ut i livet.

Kaffe i vrångstrupen när jag hittade mig i DN på bild från Kårhusockupationen

Hittar ni mig? På golvet, längst till vänster bredvid bästisen Ulla.

Igår satte jag morgonkaffet i halsen när jag slöbläddrade i DN Kultur. Där på sid 9 hittade jag plötsligt mig själv på en bild från 1968, Kårhusockupationen. Den ingår i utställningen Revolternas decennium på Kulturhuset.

Carl Johan de Geer tog bilden. Jag har andra bilder från samma tillfälle men denna har jag aldrig sett. Hittar ni mig? En långhårig typ som sitter längst t v på golvet tillsammans med min bästis Ulla och hennes hund Älsa.
Så fort vi hörde om ockupationen på radio, så var det dåförtiden, så drog vi dit i våra manchesterjeans och skinnjackor. Vi var där i flera dagar. Både som intresserade och som journalister. Jag skrev nog i Dagbladet Sundsvall efteråt, hade presskort därifrån.
På stolen bredvid Palme sitter Leif, min dåvarande sambo som inte var med under de där dagarna utan bara ett tag när Palme kom.
Ja kära ungdomstid, vad livligt detta finns i mitt minne även om enskilda detaljer fallit bort. Jag minns de glödande talen, Palmes fåfänga försök att nå fram.
Ulla och jag trivdes där i den vänliga revolutionära anarkin, det var som en lek. Men jag mindes inte förrän jag såg bilden att pudeln Älsa var med?
Lite senare samma år åkte Leif och jag till Paris och efterdyningarna av majrevolten. Ett år senare bodde vi i Paris.
Det var tider det.
C´est la vie.
Något som präglat mig. Det är inte så stor skillnad på Eva då och Eva idag.

Leif bor numera i Angola. men idag är han hemma och då ska vi två gå och titta på utställningen på Kulturhuset. Det gäller att sluta cirklarna.

I en frankofils hjärta och minne

Från en rolig tid i Paris. Olof Palme var på statsbesök och Leif och jag var på lunch med honom hos Roland Dumas. Det där blonda hårsvallet är jag alltså. Ljuva sextiotal! 

Foto: Bengt af Geijerstam

Jag är ju en alldeles obotlig frankofil. Som jag berättat tidigare började det väl med min pappas resa till Paris och La Brevière och examensklänningen i trean från Galeries Lafayettes.
Bor man i Sverige är man konstant underförsörjd på information om Frankrike. Svenska medias blickar riktas inte dit. Jag minns hur svårt det var en gång i tiden att vara frilansjournalist med bas i Paris. Det enda de svenska tidningarna ville veta om Frankrike då var om det hänt någonting med svenskar i Frankrike. Oj vilka konstiga artiklar man tvingades sälja ibland för att överleva.
Men det är historia.
Dock längtar jag lika mycket idag efter nyheter och info från Frankrike. Och ja, jag är lite lat med att läsa t ex Le Nouvel Observateur som jag tidigare alltid prenumererade på.
Jag vet att jag har flera likasinnade som ibland läser min blogg så jag vill tipsa om en oerhört informativ och  läsvärd blogg jag upptäckt om vad som händer i fransk politik.

http://www.lindbompafranska.se

Ljuvliga sextiotalsprogram och nutida tortyrunderhållning i teve

Jag slog på teven, lite slött sådär, i morse. Och återupptäckte Bernt Egerbladhs fantastiska program Jag minns mitt sextiotal. Vilken nostalgisk djupdykning med stillsam klok ledsagare.
Politik, mycket politik, pop, allting i svartvitt. Tio innehållsrika program.

Oh ljuva sextiotal vad det var roligt att vara ung då!
Ur arkivet visas  bland annat Jussi Björling, Lill-Babs och Siw Malmkvist, samt glimtar från exempelvis Kennedys val till president i USA och Wilma Rudolph i Rom-olympiaden.
I dagens program var det många bilder från Vietnamdemonstrationer och som avslutning en snutt från Hylands hörna där Siw Malmqvist sjöng Slit och släng med Hep Stars!
Programmen är inspelade på nittiotalet. Och det syns, orkester och andra deltagare från 1993 har helt vansinnigt fula kläder på sig!
Men programserien är helt underbar!

Igår satte jag lika slött på teven för att se Agneta Fältskog i Skavlan för att vara ärlig. Men hamnade först i ett fasansfullt program. Hela Sveriges Fredag.  Det länkar jag inte till. Tortyrunderhållning med flabbande programledare, flabbande deltagare, flabbande publik. Varför de skrattade så hysteriskt gick inte att förstå för INGENTING var roligt. Jag kastade mig lika snabbt på stängavknappen.

En revolt som kom av sig - och inte var en revolution

Den här bilden skulle kunna vara tagen ur filmen Efter revolutionen men det är jag med vänner på promenad i Paris omgivningar våren 69. Bengt af Geijerstam tog bilden

Efter revolutionen heter en ny film av Olivier Assayas som skildrar den besvikna tiden i Frankrike efter Parisrevolten (som verkligen inte var en revolution utan mer startade som en ungdomsrevolt mot förtryckande system i skola och hem).
Det visar filmen också. Mina franska vänner återgick ganska snart efter sin revolutionära (?) tid till att följa i fädrens fotspår och skaffa sig en utbildning och drömma ibland om hur det var. Jag tycker filmen är lite rolig att se med väldigt tidstypiska detaljer och musik och jag känner ömhet för de unga människorna i filmen och i verkligheten som drömde så mycket men blev så besvikna. Desillusionerade.
Just åren 69 till 71 var jag mycket i Paris, i Frankrike och jag minns de åren med kärlek och smärta och lycka.

Men när jag hör regissören till filmen i en radiointervju säga att det finns ingen ung generation som haft det så svårt som just den generationen då häpnar jag. Vilken verklighetsbild har man då? Jag skulle vilja säga så här att det inte finns någon så privilegierad generation som min. Vi var de första tonåringarna, vi levde i en tid då allt tycktes möjligt, vi fick studera på ett sätt som våra föräldrar inte fick (om man som jag har arbetarklassbakgrund i alla fall) vi kunde drömma, vi var den fria generationen före aids.

Jag tycker det var ett privilegium att vara ung vid den tiden. Vi visste att vi skulle få jobb. Vi hade drömmar och visioner. Idag kanske de drömmarna ligger i spillror för många av oss men när vi var unga trodde vi i alla fall att världen var öppen för oss och att allt var möjligt.

Eva i snö med livet framför sig

Jag var flitig igår. Det gick bra att skriva om sommaren när snön piskade utanför caféfönstret!
Det är bra för fantasin med kontraster.
När jag tog bilden till inlägget igår mindes jag en bild av mig införd i Dagbladet i Sundsvall i ett snöoväder någon gång på sextiotalet. Jag letade upp den.
En yngre Eva i snö!
Jag önskar så jag hade fler bilder från min barn och ungdom. Men man tog verkligen inte bilder då på samma sätt som nu.
Här är i alla fall en ung Eva i snö på Köpmangatan i Sundsvall. Med livet framför sig.

Yohio från Sundsvall - och jag

Ni vet ju att jag kommer från Sundsvall och älskar min hemstad. Det hindrar inte att jag som ung ofta kände mig udda där och ville flytta till en stor stad där jag försvann. Tänker på det när jag lyssnar på Yohio, en ung kille (17)  från Sundsvall som gör karriär i Japan, musiker men klädd som flicka, en otroligt söt flicka. Ni kan se honom och läsa mer om honom här.
Han verkar vara en så gullig kille som gör den musik han tycker om och ser ut som han vill se ut - även om det förvisso i början väckte motstånd i Sundsvall.
I mitt minne dyker jag upp som sjuttonåring. Alla var väldigt traditionellt klädda. Ett år köpte alla i klassen en grå kappa, jag hade en röd. På gymnasiet gick jag för det mesta omkring i en gammal vacker cape som tilhört min farmors mor och till det hennes knäppkängor. Jag tyckte jag var väldigt fin. Jag har faktiskt ingen  aning om vad andra tyckte.
Nu tänker jag att det var ovanligt. Men jag hade också en ovanlig mamma som alltid hittade vackra kläder och hattar (hade man på den tiden). När de andra "tanterna " på Sallyhillsvägen 33 klädde sig i det som kallades "frukläder" och var fulare än fult hade min mamma så fina kläder. Jag var stolt över henne. Det var min pappa också. "Titta på mamma, så vacker hon är, och vilken hållning!" brukade han säga,
Så jag känner släktskap, lustigt nog med Yohio, 17 år, från Sundsvall.

När jag kysste Christer Strömholm

Kysste honom gjorde jag på La Coupole i Paris och jag hade glömt bort det tills jag läste om utställningen på Fotografiska i Stockholm.  Christer var lärare till min vän, den fine fotografen, Christophe Laurentin som talade mycket om honom när vi bodde i Paris i slutet av sextiotalet. Så när vi träffade Christer på La Coupole var det som om jag kände honom och i stället för att presentera mig böjde jag mig fram och kysste honom på kinden, ingen diskret kindpuss utan en rejäl kyss, utan att säga någonting.
Vad tog det åt mig?
Efteråt skämdes jag men ingen verkade bry sig och jag hade nästan glömt bort det... kanske var han själv lika magnetisk som hans bilder som drar en till sig?
Christer Strömholms bilder är fantastiska. Se utställningen om ni kan och titta på hans son Joakim Strömholms fina film om pappan. Utställningen är en omfattande retrospektiv om hans konstnärskap med 150 fotografier, både klassiska och aldrig tidigare visade, arkivmaterial, föremål, filmer, och ljudupptagningar.
I min hylla har jag en box med fina citat av Christer Strömholm, "Kloka ord" heter den. Han skrev ofta ner citat och samlade på dem. För länge sedan köpte jag boxen med citat, de är tänkvärda, precis som hans bilder.
Fotografiska  är härligt. Nu kan man åka båt dit från Slussen. I caféet har de tagit bort en del av de olidligt sterila möbler de tidigare hade, lagt in mattor och ställt mjuka soffor vid fönstren, Det är bra. Det är ett favorittillhåll!