Olidligt pladdrig men ändå intressant

Vissa böcker brottas man med, gillar och ogillar samtidigt men läser ändå ut. Den amerikanska Lyckan kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert /på engelska Eat, pray, love/är en sådan bok för mig. Den svenska titeln kvalar in bland årets sämre tillsammans med Anna Gavaldas "Lyckan är en sällsam fågel" som på franska helt enkelt heter "Trösterskan".
Det handlar om författarens yttre lyxiga resa till Italien, Indien och Bali för att komma ur en depression efter en skilsmässa och för att hitta sig själv, eller sitt själv kanske, sin själ rentutav. Först tyckte jag boken var olidligt pladdrigt medelklassamerikansk. Men den är också självutlämnande avväpnande sårbar. På något sätt besegrar boken mig och jag följer med i det som är ungefär hennes resedagbok mot insikt och /förstås/ en ny otrolig kärlek. Jag stönar över pladdrigheten men grips av ärligheten i sökandet. Jag kan inte säga att det är en bra bok, men det är en bok som ändå är intressant att läsa.