"Vi tar en promenad mamma!" Det var första kvällen Ellen var hemma efter månader i Joburg, Sydafrika. Klockan var elva, ändå ett lätt ljus, svalt, lugnt. Vi gick ner till vattnet. "Det finns inget att vara rädd för här", hennes röst lät förundrad och lättad. Hon tog mig under armen. Vi bara gick där i stillheten. En massa spänning finns i henne, det fanns så mycket att vara rädd för hela tiden i Joburg. Det kommer hon nog att skriva om i sin egen blogg. När vaksamheten släpper, när hon vet att hon kan andas och slappna av.
"När det åskade där så vaknade jag och trodde att de sköt i huset", mumlar hon. Spänningen släpper, den permanenta stressen man lever under. Hon har ändå bara varit där ett kort tag. Tänk att leva under så konstant press, hela tiden, varje dag, med hot om våld, med prat om våld.
Vi har något att värna i vårt lilla land i Norden.
3 kommentarer:
Där pekade du på något fundamentalt viktigt Eva; det är våra upplevelser som formar oss, det är genom att möta andra länder, människor, kulturer och förhållanden som förståelse skapas och broar byggs.
Att vara ständigt på sin vakt, rädd eller stressad sliter på kroppen! Tänk vad förskonade vi är i vårt land... vi har inte så många reella faror att vara rädda för!
Eller hur! Vi lever i en trygg liten utpost i världen när man jämför med så många länder. "Man kan gå hur man vill, bara svänga runt ett hörn och ändå inte vara rädd", sa mina amerikanska vänner från Washington till mig en gång. Så självklart för oss.
Skicka en kommentar