onsdag 6 januari 2010

Är det fler än jag som återskapar sitt barndoms hem när barnen flyttat iväg?

Jag håller på att göra i ordning min lägenhet. När Ellen nu bor ömsom i Vietnam, Sydafrika eller Paris och mera gästspelar i vårt hem beslutade jag mig för att äntligen inreda ett av mina tre rum till arbetsrum och jag har tagit Ellens rum till sovrum. Idag hade jag flyttat runt lite möbler och började bli nöjd med resultatet. Jag kände då på något märkligt sätt igen mig i rummet och då insåg jag att jag återskapat stämningen i mitt föräldrahem. Jag har det gamla järnbordet och  Strindbergslampan mina föräldrar ärvde från mina farföräldrar. Farmor Jennys handbroderade gardiner, faster Elsas skrivbord. Stringhyllan som vi hade hemma hos mina föräldrar. Och i den står bland annat mina Sundsvalls- och mina sågverksböcker jag ärvde från pappa. Stämningen är vilsam, så som den var i mitt hem. Jag tycker om mitt rum.
Idag pratade jag med en av mina kloka vänner, hon håller på att återskapa stämningen i sitt barndoms kök i sitt hus. Så är det nog, sa hon. Vid någon punkt i livet kanske man vill återvända till sin ursprungliga miljö - om den var viktig trygg och kärleksfull förstås.
Ja, jag vet inte - men det är roligt att fundera på. Jag vet att Eva på Frösön satte upp en gammal gardin från sin mamma idag!
När jag tänker efter har jag i stort sett inga möbler kvar från min tid med L. i Aspudden eller från livet i Enskede. Jag har i stället köpt en del nya saker och sedan kompletterat med gamla älskade saker som mitt köksbord i teak från mina föräldrar.
Nu vill jag veta om ni gör likadant? Om det är något många sätter igång med när barnen flyttat och man funderar på hur hemmet ska se ut.

8 kommentarer:

Var dag bär guldkorn sa...

Jag har delvis gjort det redan nu. Inte efter barnen (de är kvar) utan efter exmannen! Teakbordet som jag fick av mina föräldrar då och som vi hade när jag var barn ...

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Ja kanske man gör det redan när man börjar bo ensam med barnen, det har jag ju egentligen så sakteliga gjort, men nu blev det så tydligt att det nästan är en uppenbarelse! Kul att du känner igen dig. Det kanske har mer med att skapa sitt eget bo att göra?

Annika Estassy sa...

Intressant fråga Eva och jag har tänkt... men nej, jag försöker nog inte återskapa föräldrahemmet, eller snarare föräldrahemmen. Vi flyttade så mycket när jag var barn att jag liksom inte har något speciellt bardomshem att relatera till. Mitt mesta barndomshem var nog farmor och farfars villa utanför Nice. Men därifrån har jag inga möbler. Mina enda arvemöbler är sängen (en gammal utdragssoffan) och slagbordet i vardagsrummet. Allt från Hälsingland. Och inredde i min egen stil, det gjorde även jag efter separationen från barnens pappa.

Evas blogg sa...

Ja jag satte upp en gardin idag, som min farmor vävde för många, många år sen. Jag tycker också om att använda det gamla, både från mina föräldrar och från deras (främst farmors). Det finns så många vackra och gedigna möbler från förr som är charmigare än dagens. Jag har ju ännu inte ärvt något föräldrahemmen när den dagen kommer finns det några guldkorn jag gärna flyttar hit, bl a pappas Bruno Matsson fåtölj. Visst är det mysigare med ett hem som inte är helt stilenligt utan är blandat med nytt och gammalt? Det blir på något vis mer hemkänsla.

Granne med potatisodlaren sa...

Jag undrar om det är en ålders- eller generations-fråga? Jag har min mormors möbler, och möbler från min farmors syster. Möbler som ger mig en känsla av kontinuitet.
Mitt eget rum är däremot möblerat med Ikea och Ikea. Mer praktiskt och oömt när jag textiltrycker och målar.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Annika! Vänta bara tills du får ditt hus i Frankrike. Det kommer att se ut som hemma hos din farmor :) - plus lite svensk Ikea kanske?

Det är ju precis så Eva Granne... jag tror det är kontinuiteten man vill åt, man vill vara ett led i en lång kedja. Jag ser järnbordet och minns hur Peter och jag satt under duken som täckte bordet som pyttesmå och åt godis i det vita huset på Katarinavägen...

Visst är det hemkänsla med blandningen av gammalt och nytt, precis som du säger, Eva, det ska vara ombonat och bekvämt och visst är det fint när minnena lever av människor som inte funnits på så länge när man ser deras älskade saker få ett nytt hem i ens egna rum?

Anonym sa...

ja nuffen! jag sag det hemma over julen, det var mysigt och fint! ellen

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Och tryggt tror jag, min fining!