Jag vet inte hur ni känner. Först skrattade jag åt nyheten om askmolnet. Nu skrattar jag inte. Jag känner i stället en stark oro och en stress. Allt det vi vet om hur sårbart vårt samhälle är blir så tydligt. En naturkraft på Island, en liten ö mitt i havet, sätter hela vårt samhälle ur spel. Vi som är så vana att flyga och resa obekymrat, förflytta våra kroppar, vi kan inte längre det. Vi blir kvar, vi blir strandsatta. Och myndigheterna är rådvilla. De försöker också dölja sin oro men jag kan faktiskt nästan inte tänka på annat just nu. Det mesta blir futtigt. Och om den stora vulkanen intill också får ett utbrott - ett mycket större? Finska arméns plan var ute igår innan molnet knappt rapporterats, tre av planens motorer är nu förstörda av askan. Det är inget aprilskämt, det är väldigt allvarligt.
Nästa vecka ska jag enligt planerna flyga till Paris. Kommer jag iväg? Helst vill jag bara trolla hem Ellen, vara här i det skenbara lugnet och fundera kring små saker som hur vi ska bo, vad vi ska göra. Jag är orolig, stressad. Är inte ni det?
12 kommentarer:
Jo. Mycket. Allt blir med ens så sårbart.
Jag tycker det känns som om vi obekymrat dansat på kanten av en ravin, nu närmar vi oss gapet. Det känns som om vi människor just nu är väldigt små inför naturens makter.
Kanske ett symboliskt tecken på vårt moderna samhälles övermod: Vi har ställt oss ovanför naturen, som om vi inte var beroende av den. Allt blir kaos när en liten vulkan vaknar ...
Ja så känner jag också, Peter. Vi är så små - men vi har utsett oss till jordens herrar.
Jag känner också oro. Vill förtränga, vill gärna tro att det inte är så allvarligt, men kan inte riktigt. Just det där du skriver om naturens krafter och hur otroligt sårbara vi är inför dessa, det oroar mig.
Jenny: Jag tror det här molnet som först verkade så flyktigt måste innebära ett uppvaknande, många andra av de nyheter jag hör idag verkar så futtiga i jämförelse med vilka konsekvenser detta kan ha - och jag blir sorgsen faktiskt.
Jag tycker inte det är så allvarligt alls. Utom för de stackars islänningarna som tycks ganska bortglömda i debatten. Ett riktigt I-landsproblem. "Hujeda mig vi kan inte flyga. Stackars oss. Jag måste stanna i mitt extremt välordnade land. Bäst jag öppnar mitt sprängfyllda kylskåp och tröstäter lite"...
Tittar på kvällshimlen och solnedgången ser bara lila moln som blir fyllda med aska i min fantasi. Det är otäckt med askmolnen. Det är skrämmande och farligt med vulkanutbrottet. Vad händer?
Det känns som om vi får en påminnelse om att lugna ner oss. Och islänningarna med både vulkanutbrott och galna bankkrascher vad ska de göra? Vad kan vi göra? Vaknade vid halv fem och massor av frågor bara snurrade runt.
Vi har all anledning att oroa oss, islänningarna tror att det är 98% sannolikhet att den större vulkanen Katla kommer att få utbrott inom kort. Titta på mina facebookslänkar som jag lagt in idag. Där kan ni se flygläget dag för dag med mera. Tror inte dina chanser att åka till Paris är så stora Eva, inte med flyg i alla fall. Jag skulle åka och hälsa på nya barnbarnet nästa vecka, få se hur det blir med det. Vi människor glömmer lät hur små vi är när naturens krafter sätter in. Nu protesterar jorden mot allt vi gjort mot den under många år. Tror det här bara är början. Men så skriver jag också hemska böcker och har alldeles för mycket fantasi. Kramisar Kim
Ja Zaragus, ett i-landsproblem kan man säga. Det är just det som oroar mig. Att vi lever i ett korthus, i vår värld, en vindpust och det rasar. Vad jag vill är att ta till mig insikten om att det är något annat vi vill ha än den vansinniga konsumtionsvärld vi byggt.
Kim - jag upplever det som du säger. Jorden protesterar och säger: Lugna er. Men hoppas verkligen du kan hälsa på barnbarnet. Barnbarn är det som är hoppfullt i vår tid just nu.
Eva Granne - jag ser det som en livnödvändig påminnelse att sakta ner konsumtionsfarten. Och jag instämmer med dig och Zaragus: Stackars islänningar!
Jag flyger inte och far så mycKet precis. Jag tar mest blåbussen och det är ju inte ens varannan vecka numer. Så jag är inte drabbad.
Men jag kan tänka att den logistik som kräva flygplans reguljära och punktliga avgång har det kärvt minst sagt.
Men jag kan ändå inte oroa mig mest för landställda passagerare. Jag funderar på vad som händer med alla dem som försörjer sig på flygeriet. Hur länge ska de få stå på marken och ändå få betalt? Hur länge mäktar bolagen med det? (Funderingarna inkluderar naturligtvis folk som jobbar med alla möjliga funktioner på flygplatserna också.)
Så fick jag en annan association imorse: osynligt moln över Sverige som för med sig konsekvenser, och det i april.
Visst har det hänt förut?
Ja det ar obehagligt detta, jag kom inte med hemflyget, en jattestor flygplats helt stangd, det kanns konstigt. Som tur ar bor jag hos dottern men ovisst kanns det.Men visst var det roligt att komma ivag ocksa, tank vad lite man anar, i alla fall inget om det som hander. Och inte hittar jag prickarna heller;-)
Hoppas du kan resa, kanske med tåg.
Skicka en kommentar