Parisarna är så ovänliga, säger man ofta i Sverige. Jag vet inte jag, det finns nog olika sorter precis som hemma. Igår hade Ellen en handväska som oavsiktligt öppnade sig. Tre personer sa vid tre tillfällen vänligt till henne att väskan var öppen. Idag hade jag en klänning som - visade det sig pinsamt nog - ryggsäcken drog upp och så jag visade mer mer än jag ville. Omedelbart kom en vänlig kvinna fram och påpekade det. Jag tycker det finns ett smörjmedel i kontakterna i Frankrike och det är orden. Man säger ofta pardon, när man går för nära, riskerar att stöta ihop, man säger alltid artigt Bon jour när man går in i en butik. Det finns vänliga sociala smöjmedel som bottnar lite i att man ser varandra och utbyter de små artighetsorden. Jag kan ibland uppleva hemma att vi inte kliver ur vårt skal utan är som små isolerade öar intill varandra. Ellen retades med mig igår, hon tyckte jag var tyst och glömde det lilla Pardon-ordet och hon hade rätt. Nu har orden kommit tilbaka igen och det känns trevligt!
På bilden tar vi kaffepaus i solen i Unescos japanska trädgård
13 kommentarer:
Jag tror det hänger mycket på vilka signaler man själv skickar ut -kan tänka mig att det är svårt att vara otrevlig mot Ellen och dig! Lustigt att höra om det lilla ordet Pardon. Här är ju please oundvikligt, och barnen har fullt sjå med sin svenska mormor som så ofta glömmer det!
Sofie - jag kände mig nog just så som din mamma igår när Ellen påpekade att jag var så tyst! Kul att det blir likadant i England. Jag tror vi är lte sämre på de småorden i Sverige. Men det är ju hopplöst att generalisera - det är i alla fall underbart att vara här, vår som hos dig i England kan jag tro!
Eva, du ska bara njuta och klämma in det lilla Pardon-ordet när du tycker att det behôvs!
Ordet kommer sakta til mig Carina! Sen går jag omkring i Stockholm och mumlar pardon till alla ett tag...
Har upplevt både vänliga och otrevliga parisare. Första gången jag var i paris kunde jag inte många ord franska och då var folk inte så trevliga och hjälpsamma, men andra gången när jag kunde tala franska, ja då var det en helt annan sak, då var alla rara och hjälpsamma. Och jag upplever det precis som du, att de vågar mer än vi i Sverige. Hur många hade kommit fram och påpekat det där med din klänning här i Sverige? De flesta hade fnittrat och tittat men inte sagt något.
Vad underbart att möta våren i Paris. Senast jag skulle möta våren i Paris åkte jag från ett 24gradigt varmt Sverige med strålande sol, till ett regnigt, kallt och grått Paris endast +10 grader varmt. Först sista dagen, när vi skulle åka hem, då kom solen från Sverige. Njut! Och njut lite för oss andra också! Kram Kim
Det är ju jättebra! Här säger vi "con permiso" och vi är lika duktiga på att använda det som Pardon och Please!
Tricket med fransmän är att utstråla skinn på näsan OCH att samtidigt vara socialt smidig:-) När jag hade en bebis i släptåg och barnvagnade mig överallt blev jag behandlad som en drottning! Händer inte i Sverige kan jag säga.
Jag som har en syrra i Paris och en man uppvuxen med brittisk artighetsdrill måste tyvärr säga att svenskar är bönder och drullar. Inga ursäkter när man ska fram, när man råkar stöta till, inte mycket till hjälp med en barnvagn eller tung väska på en buss eller tåg, inte reser man sig för bättre behövande heller.
Jag håller med Eva - visst är det en myt. Men otrevligheten kan vara ett måste i Paris också. I alla fall som kvinna.
Det är dessvärre en tråkig nödvändighet att behöva sätta näsan i vädret för att vifta bort ihärdiga fransoser. Det är ju lite trist att vara otrevlig, men det var det enda som funkade när jag bodde där efter att på ett vänligt (svenskt) sätt försökt vara avvisande.
Vad tycker du och Ellen?
Låter trevligt med omtänksamheten i Paris. Jag tycker vi är lite för mesiga här I Sverige, rädd för att se dem vi möter, rädd för att prata, rädd för att.....
Vad ni ser ut att ha det härligt!
Håller med dig när det gäller parisare och fransmän överhuvudtaget - de är inte mer otrevliga än andra. Jag har tagit med mig sedan att säga pardon till Sverige, och säger väldigt ofta "oj förlåt", eller "ursäkta" vilket påpekats för mig!
Jamen det är ju en trevlig vana Annika! Vi får börja med det i Sverige också. Jag tror att det är stress och stora städer ibland som gör att vi människor nöter på varandra.
Jenny. Förr var jag en hejare på att fräsa ifrån men med tilltagande ålder behövs det inte alls. Fast Ellen måste kunna bita ifrån:)
Cruella - det var en bra överlevnadsstrategi. Man måste vara lite street smart helt enkelt.
Eva, jag håller med, vi är för mesiga när det gäller att se och ingripa hemma, så rädda för att kanske vara til besvär ibland eller lägga oss i att vi tittar bort i stället?
Kim jag vet inte om jag har fel men jag tycker jag möter mycket vänlighet nu. Samtidigt kan jag se att det sociala klimatet med uteliggare och utslagna blvit hårdare.
Kaffepaus i solen i Unescos japanska trädgård, det ser verkligen härligt ut!
Du och Elin passar väldigt bra in både där och i Vietnam!
Guldkorn - och sen middag på japansk restaurang. Nu måste du titta i din almanacka så vi vet när vi ska resa iväg... Kram!
Skicka en kommentar