Fransmännens nya stillsamma revolt - stanna uppe hela natten

Skönheten finns på gatan heter denna bok från maj 1968 i Paris

Den 22 mars 1968 startade det som sedan blev majrevolten i Paris. Mängder av strejkande arbetare och studenter i uppror. Jag var inte där i maj 1968 men väl i juli och då låg också tårgasen tung i gränderna kring Rue de la Huchette nör CRS-poliserna knäckte varje liten demonstration med brutala medel.

Nu i vår, i missnöje med den franska politiken, har en ny rörelse uppstått. Nuit debout kallas det. Fransmännen samlas i de större städerna. Sitter ner på gator och torg hela natten, diskuterar politik och oförrätter. Så här skriver SVT Nyheter om det nya fenomenet:

"Tusentals människor samlas nu varje natt i franska städer och protesterar mot missförhållanden i samhället. De makthavande står handfallna inför dessa gräsrotsprotester.

Man samlas när natten börjar och lämnar de offentliga platserna i gryningen. Man debatterar samhällsproblem som arbetslöshet, bostadsbrist och fattigdom. Man spelar, dansar och sjunger, även poesi förekommer. Luften är fylld av dofter av den mat som säljs. Det talas om en stämning som på ett musikfestival."

En intressant fredlig protest. Mot den etablerade politiken. Mot politikernas oförmåga att möta människornas krav och att lyssna. När får vi en Nuit debout i Sverige? En vakennatt då man håller sig uppe och vaken hela natten under ivriga diskussioner. Det kanske måste bli lite varmare för det?

När har vi fått nog, ras-le-bol som fransmännen säger?

Det var inte den här framtiden vi drömde om den dagen i Paris

Så unga och förhoppningsfulla i Paris en gång

Om vi fått en framtidskamera den där dagen då vi stod utanför tidningen L´Humanité i Paris och någon visat oss 2015 års terror i Paris hade vi aldrig trott att en sådan framtid som de senaste dagarna var vad som skulle inträffa.

Paris. Min stad en gång. Eller kanske alltid staden framför andra i mitt hjärta Dit vi flyttade Leif och jag, och levde ett fantastiskt år tillsammans. Som jag hade längtat dit ända sedan jag var barn. Nu var vi där. För att leva, skriva, älska, uppleva denna magiska  stad. Det är oförglömligt i mitt minne. Och det gör så ont att  tänka på de senaste dygnen.

Mina barn drog också till Paris för att leva, läsa. Som så många andra. Jag tänker på alla de unga som var på rockkonserten och vars liv så brutalt släcktes av dessa vidriga terrorister med förmörkat sinne, utan respekt för liv.

Det går inte att förstå hur man kan ge sig på oskyldiga människor en kväll som denna. Skjuta rakt in i en restaurang på människor man aldrig träffat. Denna oförsonlighet. Detta hat.

Jag tänker på Leif och mig i Paris. Så unga vi var. Jag ser på bilden. Vilka drömmar vi hade. Så hett vi trodde  att vi skulle vara med och skapa ett  mycket bättre samhälle, med jämlikhet och rättvisa. Min ungdoms ideal som jag aldrig vill svika.

Paris och jag, en evig kärlekshistoria

Foto: Christophe Laurentin

Jag har en bit av min själ i Paris. Hur pretto låter det inte. Ändå är det sant. Först längtade jag dit, hela min barn och ungdom. Sen kom jag dit och det var underbart. Så småningom bodde jag där ett år i min ungdom, ett viktigt år som präglade mig för livet, tror jag.
Efter det återkommer jag då och då, inte så ofta, snarare alltför sällan. Lite är det rent sentimentalt. För varje gång jag återvänder så är det lite annorlunda, lite längre från det som var mitt Paris. Jag får en känsla av att inte höra till. Det gör mig sorgsen.
I mina tankar är jag ändå ofta där. Jag skriver om det, jag tittar på bilder.
Rätt som det är öppnas ett fönster till den tiden. Som häromdagen, jag fick mail från min vän, den förnämlige fotografen Christophe Laurentin, som kom samtidigt som jag till Paris i unga dar, men stannade kvar.
Han hade börjat titta på sina gamla bilder, sa han, och hittat bilder av mig då. För länge sen. "Du är väldigt allvarlig på alla bilder", skrev han. "Här är en jag gillar."
Då föll jag rakt ner i Paris igen. I mitt Paris. Det som inte längre finns. Eller kanske lever i mig eller i någon text jag skriver. Som någon kanske får läsa någon dag.

Från det vilda i Paris till det stillsamma på ön

Jag lyssnar på den franske ambassadören i Sverige, Jean-Pierre Lacroix. Han talar flytande svenska och är mycket sympatisk. Annars har jag knappt lyssnat på Sommar denna sommar ...
Livet är så fullt av händelser på min stillsamma ö. Vi umgås och pratar och fixar och jag glömmer både teve och radio. Det är skönt. Dagen startar som på bilden med Milton på verandatrappan.

Milton har börjat leka med en ny kompis, de har fiskat hela kvällen med sina föräldrar och fått abborrar. Ett sånt härligt sommarliv i all enkelhet. Vi åt grillad abborre vid köksbordet och knäckemackor och pratade och pojkarna lekte utomhus. Så vänligt vilsamt och så befriande nära och enkelt. Så vill jag att mina sommardagar på ön ska vara.

Men nu har jag krupit upp i sängen och lyssnar på ambassadören och drömmer mig tillbaka till mitt Paris, den stad jag levde i ett år som ung och som alltid finns i mitt hjärta - och där livet inte var stillsamt och enkelt  utan mer vilt och händelserikt.
Då var då, nu är nu.

Jag är en betraktare i det Paris som en gång var min stad

Ibland... då längtar jag till Paris så att det gör ont i mig. Jag lyssnar på France 2 på min TV och känner sorgset hur mycket franska jag tappat, en gång talade jag flytande och förstod allt. Nu? Ja inte är det så bra.
Jag lyssnar på fransk musik, ser programmen - och känner denna längtan. Jag vet att när jag kommer till "min" stad så är den inte längre min. Den är främmande, den bjuder inte in mig, jag hör inte längre till som jag gjorde på bilden tillsammans med Ulla. Det kanske är därför jag inte åker dit längre så ofta utan lever med den i mina minnen.

Året då vi bodde där, L och jag. Det var magiskt. Vi packade vår koffert och flyttade till ett Paris fortfarande i uppror efter mai -68. Det var så levande och dynamiskt och jag var en en del av det. Jag gick på gatorna i Paris till vår lilla lägenhet på Rue du Regard, och jag var en del av det pulserande livet. Inte bara en betraktare. Jag såg inte Paris med mina nu nostalgiska ögon. Allt låg framför mig. Det gör skillnad.
Mitt Paris i mitt hjärta.

For mig som gillar att stiga ur den vanliga verkligheten in i en annan bubbla

Det är så att det var länge sedan jag såg en Woody Allen-film, tröttnade på honom, tröttnade på hur alla unga kvinnor skulle föreställa falla för honom i film efter film. Gillar inte heller Owen Wilson som spelar huvudrollen.
Nu gick vännen och jag i alla fall på Midnight in Paris, kan aldrig säga nej till Parisnostalgi. Jag är den värsta Parisnostalgikern.
Och faktum är att vi tyckte filmen var underbar. Den yttre handlingen är framför allt att en modern amerikansk man som vill bli författare stiger ur sin vanliga verklighet vid midnatt i Paris och transporteras till tjugotalet där han träffar Hemingway, Djuna Barnes, Man Ray, Gertrude Stein (som läser och lovordar hans manus).
Helt ljuvlig film, sen gick vi till Urban Deli och åt ankleverpastej med plommon och drack franska viner (de har franska veckor där nu med underbar mat) .
Vi var också i en bubbla. Steg ur den vanliga verkligheten och in i en annan.
Här ett citat ur filmen:
Luis Buñuel: A man in love with a woman from a different era. I see a photograph!
Man Ray: I see a film!
(Owen Wlson): Gil: I see insurmountable problem!
Salvador Dalí: I see rhinoceros!

Nu packar vi väskorna och lämnar Paris - ön väntar

Vi åt lunch på Café Charbon på Rue Oberkampf idag. älskar den gatan och det kaféet. Vi drömde om en lägenhet just där, nära metrosationen Filles du calvaire. OBS Det är bara en dröm!
Nu lämnar vi Paris. Ellen flyttar hem. Hon ska läsa klart och hinna en hel del, hennes T finns på andra sidan jordklotet i sitt land, det är inte lätt. ens när kärleken är så stark
Men jag tror vi kommer att få det fint i Sverige. Vi lämnar Frankrike med olika insikter. Ellen har många tankar att pröva, jag har många funderingar på hur jag vill att mitt lev ska te sig. Det är bra att få perspektiv, jag hade fastnat lite grand. Många saker har klarnat för mig den här resan.
Det har varit en resa av både nostalgiskt tillbakablickande och positivt tänkande om framtiden.

Snart är jag hemma. Ön väntar, min snälla granne Lena skickade bilder!

Världen är en poesi

Idag har det regnat och haglat i Paris. Vi åt brunch på Café Charbon på Rue Oberkampf och fyllde en liten låda med algeriska mandelkakor och tog sedan metron hem.

Jag blir glad av den här lilla skylten som hänger på ett staket i Saint-Germain. Och av alla små hänglås på Pont des Arts. Se Ellens fina bild. Någon slags installation? Jag vet inte, vet bara att det hänger massor av lås där med hjärtan och två initialer.

Första maj i Paris vid Place de la République

Härlig första maj i Paris. Förra gången jag var här en första maj och demonstrerade var en evighet sen. Då var demonstrationen förbjuden och jag hamnade mitt i ett slagsmål mellan poliser och demonstranter. Jag fick livrädd rusa ner i tunnelbanan med poliser med långa batonger efter mig och lyckades klämma mig in på ett tåg innan tunnelbanan stängdes och våldsamma slagsmål startade på Paris gator.
Idag var det fridfullt, alla olika grupperingar var samlade till ett stort tåg som gick från République till Opéra. Massor av musik, dans av ett kurdiskt revolutionärt parti, PS, CGT, politiska grupper från många länder och ett härligt långt demonstrationståg.

Ända sedan jag var liten i Sundsvall har första maj varit en dag av högtid, kamp och glädje för mig.
Idag älskade jag att höra Internationalen på franska.

På iskalla Valborg skulle vi upp på Norra berget i tunna vårkläder, Maggis och jag

Valborg, iskallt var det när Maggis Wiik och jag gick upp på Norra berget för att se på majbrasan. Man skulle tvunget upp på berget och vi skulle ha på oss vårkappa och tunna skor och tunnstrumpor fast vinden var iskall och fick oss att huttrande söka oss så nära den stora elden det gick. Vi gick där och drömde tillsammans om hur livet skulle bli när vi blev vuxna. Tvekande ögonkast utbytte vi med killar på stigen, mer blev det inte. Maggis med de nötbruna ögonen - jag tyckte så mycket om henne. Hon var Valborg för mig. Nu var det länge sedan vi hörde av varandra.
Valborg det var student i Uppsala också, där jag valde att inte studera, jag gillade inte alla historier om hur fulla de blev på Norrlandsnationen. Jag ville vara en människa bland alla andra, inte en student, så jag valde att läsa i Stockholm. En gång var jag där  på Valborgsfest och det var så hemskt som jag trodde, vita mössor översvämmade staden och det fanns en arrogans  jag inte gillade
Valborg i Paris firade Ellen och jag med att äta på Hotel du Nord, vi firade våra födelsedagar där vid Canal Saint Martin och tog sen en dessert vid kanalkanten innan vi strövade hem. Det var riktigt mysigt och en Valborg värd att minnas.
Jag undrar vad Maggis gjorde denna Valborg, jag undrar om hon tänkte på mig så som jag tänkte på henne? Det vill jag gärna tro.

Kontrasternas Paris

Man kan ströva längs den vackra Canal Saint-Martin i Paris, inte långt från där jag bor. Det är en osannolik idyll med små mysiga caféer, picnic längs vattnet, vackra broar över den stilla kanalen. Ett av mina favoritmål i Paris. Vi ska äta där på Hotel Du Nord på fredag, Ellen och jag. Men även där finns påminnelserna om den fruktansvärda verkligheten för alla illegala invandrare och flyktingar i Paris. Alla de människor som kommer bland annat från forna kolonier i Afrika och lever ett hårt liv. Tillvaron är osäker, lönerna låga. Just där vi börjar gå längs kanalen visar Ellen mig ett läger för hemlösa. Under bron har de slagit upp små tält, tätt tätt sover en mängd människor på luftmadrasser under en bro.
Det är också en verklighet man möter. Jag satt just och läste LO-tidningen - hoppas ni brukar läsa den det är en av de mest intressanta politiska veckotidningarna vi har i Sverige, kunnig, välinformerad, radikal. Där skriver  Gun Jacobsson: "Förra året beräknade franska regeringen att cirka 400.000 illegala arbetare uppehöll sig i landet och att majoriteten var afrikaner. De som lyckas hålla sig kvar i Frankrike under minst tio år och kan bevisa det får automatiskt uppehållstillstånd, en rättighet som regeringen emellertid vill avskaffa."

På vandring i Paris

Vi gick från Unesco vid Ecole militaire, strövade förbi Dôme des Invalides ner mot Quartier Latin, nästan förbi min gamla gata. Gick över Pont des Arts och tog en bild med min mobil just där, förbi Louvren och upp mot Operan och sedan mot Pigalle. Vi gick i kanskre två timmar oavbrutet. Sedan vek vi av in mot Saint Georges och åt middag på en fantastisk japansk restaurang. Japanska desserter är vi inte så svaga för så det blev en bakad chokladskapelse på Hotel Amour, ett hajpat ställe strax intill. När man satte skeden i bakelsen så rann det smältande het choklad ur den - den var till och med godare än vad Ellen sagt. När vi ätit upp promenerade vi från Rue des Martyrs till Gare du Nord, klättrade sex trappor upp - det går lättare för varje gång - nu ska vi se ett avsnitt av Greys på min dator. Jag kan bara säga en sak: Vi har det bra.

Dessutom har jag varit intensivt flitig med Annicas och min bärkokbok idag och fått massor gjort i det tysta fina Unescobiblioteket medan Ellen skrivit på en rapport om trafficking.

Det är en myt att parisarna är otrevliga

Parisarna är så ovänliga, säger man ofta i Sverige. Jag vet inte jag, det finns nog olika sorter precis som hemma. Igår hade Ellen en handväska som oavsiktligt öppnade sig. Tre personer sa vid tre tillfällen vänligt till henne att väskan var öppen. Idag hade jag en klänning som  - visade det sig pinsamt nog - ryggsäcken drog upp och så jag visade mer mer än jag ville. Omedelbart kom en vänlig kvinna fram och påpekade det. Jag tycker det finns ett smörjmedel i kontakterna i Frankrike och det är orden. Man säger ofta pardon, när man går för nära, riskerar att stöta ihop, man säger alltid artigt Bon jour när man går in i en butik. Det finns vänliga sociala smöjmedel som bottnar lite i att man ser varandra och utbyter de små artighetsorden. Jag kan ibland uppleva hemma att vi inte kliver ur vårt skal utan är som små isolerade öar intill varandra. Ellen retades med mig igår, hon tyckte jag var tyst och glömde det lilla Pardon-ordet och hon hade rätt. Nu har orden kommit tilbaka igen och det känns trevligt!
På bilden tar vi kaffepaus i solen i Unescos japanska trädgård 

Det finns alltid något nytt att upptäcka i Paris

Det är så underbart hur vi ger och tar bitar av Paris till varandra. Mitt gamla område var på vänstra stranden, under det år jag bodde i Paris var det ytterst få gånger jag korsade Seine.
Högra stranden var något jag upptäckte senare, kvartenen i Le Marais till exempel när jag bodde på svenska kulturhuset. Hela området kring Bastiljen och Rue Oberkampf som Elin visade mig och Belleville där Ellen bodde ett år. Igår tog Ellen med mig till Canal Saint-Martin, en underbar picnicplats mitt i Paris längs en stilla kanal med gulliga caféer och mysiga restauranger. Och igår gick vi omkring i Pigalle där jag inte brukar gilla att vara - men nu visade hon kvarteren kring Saint Georges och det var helt underbart. Som ett Paris för länge sedan.

------------------------------------------------------------------------------

Idag är vi ända bortanför Eiffeltornet, på Unesco där hon praktiserar. Jag sitter i biblioteket och skriver och det är ett under av fridfull tystnad och ordning.

Denna vår ständiga längtan till Paris

Hela min barndom längtade jag till Paris. Det var min pappa som kom hem och berättade om den fantastiska staden där ingen annan vi kände i Sundsvall hade varit. Min längtan tog sin början. När jag fick barn gjorde jag samma sak. Jag berättade om den fantastiska tid då jag bott i Paris. Min man stängde svartsjukt sina öron, han ville inget höra och varje gång vi var i Paris satte han igång fruktansvärda gräl med mig. I alla fall - mina barn längtade också till Paris på egen hand utan föräldrar. Elin åkte först. Hennes första rum krälade av kackerklackor men hon stod ut, Paris blev som hennes andra stad.  Emil ville också till Paris, de delade lägenhet, han och Elin. Sen var det Ellen, hon har varit där mycket, bor där nu. Jag har ofta varit där tillsammans med dem också. Just nu - gissa var flickorna E är? Just det. I Paris. Jag vet inte vad det är men Paris känns som hemma på ett egendomligt sätt.
När jag ser Elin och Ellen gå omkring i Paris ser jag också alla blickar som följer dem, så var det . Nu går jag omkring där alldeles osynlig. Eller inte helt - nu händer det titt som tätt att folk frågar mig efter vägen. Jag kanske har smält in i Paris?

När jag tolkade på s-kongressen 1969, som allra mest blond och långhårig

Jag tittar som hastigast på svenska tidningar på nätet, det verkar handla mest om Idol och s-kongressen.
Jag har varit på ganska många kongresser, ja som journalist alltså, jag är ingen politiker. Den s-kongress jag minns bäst är den 1969 då Erlander avgick och Palme valdes till partiordförande. Palme är min manlige favoritpolitiker, snabb, brinnande, intellektuell. Och så otroligt engagerad, det var en utmaning att intervjua honom. Hans engagemang mot USAs krig i Vietnam och alla hans tal i denna fråga betydde oerhört mycket. Utrikesminister Torsten Nilsson höll på kongressen då ett bejublat anförande där han meddelade att Sverige skulle ge bistånd til Nordvietnam, Demokratiska republiken Vietnam, som Sverige erkänt 1969.

Under den kongressen var jag tolk för franskspråkiga gäster. Jag bodde i Paris och kom hem bara för kongressen. På den tiden var jag väldigt blond och långhårig så DN skrev att det var lätt för de fransktalande gästerna - de kunde bara följa mig i min poncho och det långa håret.
Jag minns en trevlig gäst från Madagascar. I avskedspresent gav han mig en hel stor bunt vaniljstänger. Idag hade jag blivit jätteglad, då fattade jag inte hur bra det var utan ställde bara den dekorativa knippan i en vas hemma i Aspudden. Sedan for jag tilbaka till Paris. Mina vänner där var aktiva feminister i MLF, rörelsen för kvinnornas befrielse. En härligt anarkistisk högljudd rörelse, men frågan är ju om det inte var s-kvinnornas långsiktiga arbete i Sverige för föräldraförsäkring och jämställdhet som på sikt gav bättre resultat.

Lyssna på musiken och du är i Paris

Min fina frankofila vän Jenny bloggar om en skiva som förflyttar henne till Paris så jag måste visa Elins och min favorit-Paris-skiva som vi alltid lyssnar till! Jag fick den av henne en gång när hon bodde i Paris. Café de Flore, rendez-vous à Saint-Germain-des-Prés .
Det är en sådan härlig stämning i den musiken. Lyssna och det blir en snabbtur i tanken till Paris!

Så här säger Amazon: "this collection of nu-jazz swing and martini music represents the sound and feel of a popular coffeehouse, in this case the Café De Flore in Paris’ Saint-Germain district. With the likes of Serge Gainsbourg, Diana Krall. and Eartha Kitt represented, the music is both grown up enough to play for the in-laws and filled with enough hipster irony to attract members of the younger cocktail nation. The combination of young and old plays out literally on record as well; songs from icons like Nina Simone rub up against the 21st century dance-bop of Lakasha and Paris Combo"

Ostron och champagne botar sorger och längtan och tröstar mot vinterväder.

En gång i tiden bodde jag i Paris. Jag var så fattig. Ibland hade vi inte ens pengar till en metrobiljett. Vi promenerade. Åh som vi promenerade på Paris gator. När vi fick pengar var vi inte förståndiga och köpte basmat. Nej vi tog alla pengarna och gick till La Coupole. (Bilden visar Razzias välkända affisch från 30-talet , kvinna som dricker champagne på La Coupole). Där beställde vi skaldjursbricka och vitt vin och åt och bjöd våra vänner som var lika fattiga som vi. Nästa gång var det kanske Christophe som fått ett arvode för sina bilder, då bjöd han. Kylda ostron på en bädd av is, det vill jag ha. Och lite champagne. Det botar sorger och längtan och tröstar mot vinterväder.