En sak jag tänker på är att man måste lära sig att be om hjälp. Jag har svårt för det. Hellre biter jag ihop och tänker tjurigt: Kan själv. Fast jag inte kan. Jag undrar varför det är så pinsamt att be om hjälp? Det är uppenbart för alla att jag är en liten person utan överväldigande mängd muskler. Fast envis. Envisheten försätter berg ibland men rullar inte ombord ett kylskåp på en båt. Tur att jag har en vän som förstår och hjälper.
Men det där draget hos mig förundrar mig, jag vet att jag tvingades lära mig be om hjälp när jag körde omkring mina barn i vagn, på den tiden när vagnen måste lyftas upp på bussen, inte kunde rullas in som idag. Det var en lättnad att be om hjälp och se människor spricka upp i ett leende och så snällt hjälpa mig.Det är samma på landet, mina grannar, de flesta, är hur snälla som helst. Ändå har jag svårt att be om hjälp. Någon som känner igen sig?
3 kommentarer:
Känner igen mig helt! Fast jag är lang & alla tror att jag inte behöver hjälp ;-) Fast det gör jag ibland!
Later härligt att vara pa en ö! Lite opraktiskt att forsla saker men annars helt underbart!
Kramar, Lisa
Jag känner igen mig också! Jag tycker därför att det är extra viktigt att fråga om folk behöver hjälp ibland eftersom jag vet hur svårt det kan vara att fråga.
Ju viktigare det är att man behöver hjälp desto svårare är det att fråga av någon anledning...
le boeuf
Lisa, vi får helt enkelt komma över den spärren och bara be om hjälp, att det ska vara så svårt!
Boeuf! Jamen det är bra, det kanske också är ett sätt att få igång sig själv, att erbjuda hjälp...
Skicka en kommentar