Vill så mycket, orkar så lite

På ön. Det är så vackert. Syrenerna blommar och doftar. Gräset är grönt och frodigt och alldeles för långt. Jag känner en viss panik och en gnutta sorg över att det är tungt att sköta en hel tomt. Min axel som är opererad gör att jag inte längre kan dra igång gräsklipparen. Vanmakten över det. Jag ville så kunna snickra, klippa, röja. Men man får väl acceptera villkoren. Kroppens svaghet. Hur man vill så mycket men orkar så lite.

Nu väntar vi på ljuva ö-livet , lille M och jag

Från svarta moln till blå himmel och ljuvlig sommardag. Lille M och jag tog båten från Strömkajen ut till sommarön. Vi hade många viktiga uppgifter. Skulle prata avlopp och fixa underskrifter och handlingar till vår ansökan om det nya lagstadgade avloppet som alla vi öbor kämpar med. Lille M ser sig som, ja är, sin familjs representant och deltar glatt och intresserat i våra möten.
Nu är allt bestämt, ansökan på väg, plats bestämd.

Det var sommar på landet.
Gullvivorna blommade,vi åt på verandan i fågelkvitter.
Vi var i väntan lite grann, i väntan på att sommaren ska börja, på att ö-livet ska bli vår härliga vardag med vandring till bryggan, grillning och fika med familjen, med vedkapning och tomtplanering, att alla är där.
Det vill vi, lille M och jag.
Att dörrarna till husen ska öppnas och glada ansikten titta ut..
Och lille M längtar efter att Skogsökamraternas matcher ska komma igång
.
Sommar alltså, det längtar vi efter.

Husdrömmar på TV och i mitt liv

Jag ser programmet Husdrömmar i  TV1 och blir förundrad. Helt vanliga människor förverkligar sina husdrömmar. Det är fint med förverkligade drömmar, planer, visioner. Ändå är det en fråga jag inte kan låta bli att ställa mig: Hur sjutton finns det människor som har råd?
Själv har jag en vision av mitt kök i min trea. Tänkte det skulle bli rymligare så jag vill kanske ta bort ett skåp, frys och kyl. Då får jag mer golvyta, en kyl-fys i ett räcker väl för mig.
Men har jag verkligen råd?  Köpa ny kyl och frys innan de gamla gått sönder? Ta hit snickare.

Min vision är mer back to basic.
Inte köpa ett gigantiskt fönster från Polen, eller bygga otroliga inbyggda glashus, de mest fantastiska hus - och jag är inte ironisk. De är verkligen härliga.
Men alltså ... det måste ju rulla miljoner i varje husprojekt, i material, hantverkare?
På ön beställde vi nya fönster. Fina som bara den, tyvärr hade vi inte råd med innanfönster. Vi har en vision att vi ska sätta in dem. Något år.
Ibland drömde exmannen och jag om att höja taket, få en övervåning med havsutsikt, det stupade på ...  ja ni förstår vad.
Men, jag älskar mitt hus. Det  är i precis lagom nivå för mig.
Just nu hörde jag kostnaden för senaste drömhuset i teve ... Sju miljoner. Mycket pengar.Jo.
Men samtidigt ungefär vad en liten trea bostadsrätt kostar här i Stockholm innanför tullarna idag.

Bostadspolitik. Så galet det kan bli.

Fyrtio år för att bygga en trappa - opraktiska jag

När jag var barn hade flickor inte  träslöjd, i alla fall inte i Sundsvall. Ingen i min familj, utom farfar, snickrade. Han gjorde små möbler i snickarverkstan i Haga. Men pappa gjorde inget sådant. Jag växte upp utan att ha rört såg, hammare eller dylikt. Hur kan sedan en så opraktisk människa som jag skaffa sig både hus och sommarhus? Dessutom hus i uselt skick. Ja, jag och exmannen var väl duktiga på att skaffa hjälp.
I sommarhuset, som jag haft sedan 1974, har massor hänt. Nya hus har kommit till, utbyggnader och verandor gjorts, men ingenting där jag snickrat. Så det finns svarta hål kan man säga, ställen där en händig person kanske skulle ha gjort något - man inte jag, inte exmannen och inte barnen.

Ett exempel. Vi har ett förråd i det hus vi kallar Kapellet. Målarförråd nu, tidigare stod ett kylskåp där, det är ganska högt. Men vi har aldrig haft en trappa dit. Olika system av lastpallar har stått där, men nu sedan länge finns ingenting.
– Tänk om man hade en trappa här, sa vi idag, E1 och jag.
– Lätt fixat, sa Fredrik, Elins sambo,  och gav sig med assistent Milton 6 ut på jakt efter virke och snabbt och snyggt fixade de ihop en trappa med tre trappsteg. Nu når jag in i målarförrådet. Vi hann måla den också.

Så bra, så snyggt. Men när tanken slår mig att jag på fyrtio år inte fixat denna trappa, då skäms jag.  Och blir lite förvånad också över hur jag kan låta bli att se sådana praktiska saker! Snickarteamet fixade förresten en tröskel till mitt rum också där irriterade ljus från hallen tidigare silade in.
Här får ni bilder!

Sommarlivet med Falu rödfärg och fällda träd

Det tar tid innan man är i sommaren. Nu har vi kommit dit. Det hörs på sommarljuden på ön.  Sommarprat och sommarskratt.

Det känns på att lusten att måla och fixa kommit tillbaka. Just nu målar jag med Falu rödfärg och det är förfärligt vad färgen bleknat överallt. Ju mer jag målar desto mer upptäcker jag av bleknad färg på många ställen.

Men vilken fröjd. Jag KAN måla igen. I två somrar har jag haft så ont i axeln att jag inte kunnat. Nu efter operationen och bra sjukgymnast så går det riktigt bra. Det är glädje!

Den stora tallen är fälld. Det är jag också glad över. Ser ni på stora bilden den fantastiske trädfällaren som klättrat upp? B12 kallas han, och oj så proffsig. Klättra upp, med en motorsåg, ta ner grenarna, sedan lägga den enorma stammen precis där han ville ha den.

Sommar och mina allra närmaste och käraste

Tillsammans med barn och barnbarn på ön. Vi umgås med varandra, underbart men inte alltid lätt när sex starka personer plus tre lika starka barn ska ena sina viljor. Ändå går det i år förvånansvärt lätt. Vi känner att vi bygger något tillsammans här på ön. Vårt sommarliv.
Vi har varandra.
Samtidigt är vi smärtsamt medvetna om tidens flykt, kanske mest jag.
När ambulanshelikoptern en tidig morgon dånade in över ön och tog med sig en öbo, som aldrig kommer tillbaka igen till barn och barnbarn. Som försvann från sin familj när sommaren var som vackrast. Så sorgligt. Och en påminnelse om förgängligheten.
En påminnelse om att vårda det man har, älska de som är nära och inte låta kärleken skymmas av onödiga småttiga förtretligheter.

Jag vill hålla kvar, njuta av att fånga ögonblicken med mina kära medan vi äter, leker, målar, liar och är tillsammans med de älskade små barnen, mina tre barnbarn.

Samtidigt når oss nyheterna från världen även hit till den lilla ön, terror och rädsla kryper närmare,och som jag sagt förut, det går inte att intala sig att inte vara rädd. Hur kan man inte vara rädd? 

Hej manus vi ses sen, verkligheten kallar!

I mina rosa högtalare spelar min franska Spotifylista. Jag sitter vid mitt nya skrivbord i min blå hörna och skriver på andra delen av Om ni inte börjar leva gör jag slut. Den ska lämnas tidig höst och jag har mycket att tänka på.
Det är alltid delikat att skriva tvåan. Hur mycket måste jag återberätta? Inte så mycket att de som läst blir uttråkade, inte så lite  att de som inte läst ettan inte förstår.

Det är fruktansvärt roligt att återknyta bekantskapen med mina kvinnor i de fyras gäng.
Hur gick det för dem när deras drömmar blev verklighet? Det funderar jag nu på när jag sitter i mitt skrivhörn och komplicerar det liv de fick sedan drömmarna uppfylldes.

Milton tittar in ibland och undrar om det inte är dags att göra glass, vår nya favoritsyssla.
– Snart gubben, säger jag.
Snart är det dags. Det blir hallonsorbet idag, tror vi. Och marängtårta med jordgubbar. Vi är dessertteamet, Milton och jag.

Nu kan jag inte vänta längre, jag öppnar min dörr och går ut till de väntande småttingarna på bilden.
– Hej manus, vi ses senare!
Verkligheten kallar.

Livet på ön? Vi grillar och chillar

Livet på verandan. Annica Wennström på besök från andra sidan ön. Fredrik grillar och Elin serverar champagnen.

Lilla Elsas första sommar på ön

Vi firade att sommaren var här, att semestrarna börjat! Annica och jag firade speciellt att våra Bärböcker i serien om familjen kring La Stella nu finns på Storytel. Det är så kul, vi älskar själva de böckerna och nu får de ett nytt liv!

Annars går livet sin underbart gilla gång på ön. Vi grillar och chillar. Det är lilla Elsas första sommar och hon leker fridfullt på golvet precis som mina barn en gång gjorde i samma lilla hus, nu är det mina barnbarn.
De är här nu alla tre.
Underbart att se och lite svindlande att inse att det en gång var jag som var mamma här med små barn, men att de en gång små barnen nu är föräldrar och är här med sina små barn.
Det är allas vår sommarö. På en annan ö pågår en politisk vecka, vi kan inte bry oss mindre om det!

Sommar är bakning också. Vi har ingen kiosk och ingen affär på ön. Så det finns inget godis. Då bakar man i stället!
Glad sommar.
Idag skiner solen över ön!

En egen hörna i ett eget rum

Här är jag i min nya skrivhörna på ön. Ny stringhylla (fasansfullt vilket överpris de tar ut!!) Men nu ville jag ha just en sådan vit hylla i min nymålade blå hörna. Det är inte riktigt färdigt ännu. Jag behöber fler hyllor och måste sortera böcker mm. Men ni ser hur glad jag är. Ett eget rum, skrev Virginia Woolf. Jag har nu en egen hörna i ett eget rum. Inte fy skam!
Nu ska jag se min första fotbollsmatch, jag tycker det är sjukt tråkigt för jag fattar ingenting. Men jag vill så gärna att Island ska slå Frankrike!

En liten skrivhörna bara för mig

Jag åkte in till stan för diverse små saker, alltid glömmer man något och jag kände dessutom ett akut behov av en fin skrivhörna. Jag fixade en gång till ett skrivhus på landet, men det bebos numera av sonen med familj. Så jag tänkte ge mig en ny hörna för jag har så mycket att skriva just nu.  En härlig dead-line. Jag älskar dead-lines, lat som jag är. En lagom piska svingad över mig.

Snart återvänder jag ut med färg och hylla (men attans vad String är dyrt!!!).
Ska bli så kul att inreda en ny skrivplats.

Egentligen behöver det inte vara svårare än så

Egentligen behöver det inte vara svårare än så. En liten flicka. En strand. Vatten. Platta stenar som man kan kasta. Bara så. En solig dag på ön. Ett barn som leker.
Varför ska allt vara så komplicerat, varför behöver vi så mycket saker?
Igår kände jag hur högarna av kläder på mitt golv bara växte.
Blir jag lyckligare av allt detta tyg? Alla dessa saker? Nej, bara tröttare. Vad ska jag göra med allting, var ska jag lägga det?
Så mycket bättre att återvända till det enkla. En sten att kasta, ett hav som tar emot. Friden. Lyckan i att vara med ett barn.
Enkelheten.

"Nyfiken som en sexåring" får bli mitt mantra

Sexåringen, så fylld av aktivitet. Vill upptäcka, göra, prata, springa, hoppa, förstå.
Jag ville jag vore en sexåring.
Igen.
Han känner sig stor, kompetent, allkunnig och med grepp om tillvaron.
Tänk om det vore så.
Jag ser oss trötta vuxna, blippande på mobiler, inte orkar vi leva upp till hans glädje och energi. Vi spelar ett tag och ger. upp. Leker ett tag och ger upp.
Jag tror mycket av hemligheten till lycka i livet ligger just i denna totala förmåga att vara närvarande och nyfiken.
Det ska jag träna på från och med nu.
"Nyfiken som en sexåring" får bli mitt mantra.

Premiär för minsta lilla Elsa på sommarön

Idag var det besök på sommarön för allra första gången för Elsa.
Premiär.
Klart solen sken den dagen.
Hon kom ut i båt iförd världens minsta flytväst. Med sina föräldrar.
Storkusin Milton som tillbringat mycket tid varje sommar på ön berättade och visade Elsa hur man kan leka där.

Visst är det fantastiskt. Vi köpte det lilla röda huset, mina barns far och jag,  när Miltons pappa var lika gammal som Elsa är nu i den fasta förvissningen att vi alltid skulle bo mitt i stan. Därför ville vi ge våra barn somrar på en ö i havet.
Där har jag nu varit, alla somrar sedan sonen var sju månader.  Hans systrar har också varit där, och nu kommer de med sina barn.
Numera äger vi en fjärdedel var, de tre barnen och jag, och samsas så gott vi bara kan på somrarna. Det går bra.
Jag älskar att vara där på vår sommarö med barn, deras kärestor och barnbarn.

Ett sista sommarryck blev det ändå

Sol i augusti, det utlovade jag och det blev det. Och då kändes det verkligen långt ner i tårna: Det är så här sommaren ska vara. Man ska inte behöva dra in sina dynor för att man vet att det kommer regn. Allt ska ligga ute, allt är torrt till frukost. Frukost som man äter under parasoll för att skydda sig från den heta solen.
Man känner livet i sig, vill att något ska hända. Vi stirrade granskande på huset kallat Kapellet och tänkte Äh vad sjutton, inte hinner småbarnsföräldrarna måla det i år.
Vi satte igång. Borstade och målade. Men ovanför dörren var det stopp. De vilda aggressiva bålgetingarna har sitt bo under taknocken och vi vågar inte utmana dem. Så resten av väggen målas efter getingarnas förhoppningsvis snara död.
De har redan stuckit två personer. En via oprovocerad störtdykning under hennes glasögon och sedan .... gadden i den tunna huden kring ögat.
Usch, och Anticimex säger bara att de är fridlysta och att vi ska vara GLADA att vi har dem och SNÄLLA mot dem. Vi är riktigt förbannade på dem och rädda också.

Energirycket fortsatte, i regnet och hopplösheten har stentrappan exmaken med flera byggde växt igen. Vi frilade den, den lilla kullen intill också som E2 och jag skapat och F gjorde en fantastisk stenrad av på tomten upphittade stenar! Tjusigt eller hur.

Några lyckliga människor är kvar. Själv har jag Evadagis i veckan för M och E och det blir så trevligt.
Men snart snart är jag ute på ön igen.

Oj vad fort den här dagen gick, säger vi varje dag

På väg tvärs över ön till Annica

Så lite som jag skrivit tror ni väl att jag bara ligger i hammocken och gungar, läser Fallada (Har just läst ut Pinnebergs, fantastisk roman!) och dricker kaffe.
Jag gör inte det. Så vad gör jag? En del målande, ganska mycket fikande, ganska mycket matlagning trots att jag inte gör så mycket med det heller. Men min lille bästis Milton har varit här hela helgen och då flyger tiden! Vi läser Bullerbyn på kvällen. Och Nils Karlsson Pyssling.
F. har tillverkat en koja åt honom, det vill säga F. sa att det skulle bli en koja men det är ett så sött minihus som idag målades falurött.
Jag har hittat på ett nytt recept på muffins, det bakade jag idag när vi gick tvärs över ön på te och sconesparty hos Annica Wennström. Min skrivkompis på samma lilla ö. Det är ingen slump förstås utan ett väldigt medvetet val.
Ja så rullar livet på. Det känns ibland som en enda lång dag. Oj vad fort den här dagen gick, säger vi varje dag. Det är väl detta som är sommar?

Minihus under byggnad

Busfräcka fåglar med attityd förbryllar

Jag fick en efterlängtad hammock i present av mina fina barn

Vi är ganska loja här på ön. Eller långsamma i alla fall. Det händer saker, vi snickrar lådor till utekuddar, sätter ihop hammockar, målar, planerar fest för många på vår veranda. Trevliga aktiviteter i långsamt tempo. Jo vi bakar paj och sockerkaka också och har det bra.

Det finns en familj som stressar. Det är familjen Talgoxe. Vi brukar mata dem ibland. Vissa år, när E1 och E2 var små kunde fåglarna vänjas vid att komma och äta ur deras hand. Ibland flög en fågel in blev livrädd och måste försiktigt lotsas ut.
Så inte denna nya fräcka generation.
Vi trodde det var bara hos oss men alla grannar vittnar om samma sak. Fåglar flyger busfräckt rakt in i köket, är inte alls rädda utan låter sig smaka av smulor de hittar, tittar drygt på oss, gör en sväng och åker ut.

När vi åt frukost idag nappade de nästan från våra smörgåsar och flög rakt emot oss.
Kan någon förklara detta ovanliga beteende som tydligen är spritt
över ön och helt nytt?

Från sol till storm samma sommardag

Det stormar utanför, regnet piskar mot det lilla huset. Svårt att fatta att vi idag lyxade runt i Vaxholm i sol hela förmiddagen, E2 och jag. Vi tog Silverö dit via Oxdjupet. Promenerade till Hembygdsgården och åt frukost i sol. Sedan en sväng till Magasinet, färgaffären, Konsum, glasskiosken och så båten hem.
Allt i sol. Se bildbevis ovan.
I kväll  hade vi bryggfest på ön. I regn. Som tur var spändes presenningar upp över vår lilla brygga. för fest skulle vi ha. Över hundra personer kom och trängdes i regnkläder, åt sallad och drack vin. Barnen badade. Jag var där en sväng men sedan frös jag. Garderoben är mer avsedd för förra årets soliga sommar. Men det gick en stund med långkalsingar under jeansen, varm tröja under regnponchon.
I Vaxholm hittade vi två romaner till av Hans Fallada. Tack och lov för att bokhandeln i Vaxholm återuppstått. Det var för sorgligt när den la ner.
Nu eldar vi i öppna spisen, stormen rasar utanför, solparasollen flög iväg över tomten.  Sånt är sommarlivet i år.
Men visst blir det strålande sol i augusti? Och tänk så varmt vattnet i havet ska vara efter allt regn?

Sol och vatten ger oss lust och energi

På vår gemensamma brygga blir det fest i kväll!

Just nu är det sol.
Vilken glädje denna sommar när solen äntligen tittar fram. I kväll är det bryggfest här på södra ön, måtte regnet dröja!

E2 yogar på bryggan. Skulle önska jag kunde men min arm hindrar mig. Svårt stå i hunden med en arm.
Men armen förbättras ohyggligt långsamt men blir bättre. Med träning, med hjälp av en soldryck med mycket gurkmeja.
Igår fick vi för oss att måla hallen, från skarpt turkos blev den milt gråblå. Vi fick ett sånt energiryck, E1, E2 och jag när pumpen bytts ut och solen sken. Så vi gick loss med målarpenslar och glad energi.
Idag blir det en liten handlingstripp till Vaxholm.
Vore synd att klaga :)
Hälsningar från de små röda stugorna på den lilla ön!

Njuter mycket och skäms lite också

Det här borde vi göra. Någon dag. Fylla igen diket som uppstod sedan vi dragit in sjövatten.

Idag är snickarna här hos mig. Jag har gjort en lång lista på saker som måste fixas. Som jag tyvärr inte kan fixa och inte heller E1 eller E2.
Pumpen till exempel som gick sönder. Nu har vi (=E2 ) burit vatten från pumpen på andra sidan stigen ett tag. Så hade vi det när mina barn var små men hoppsan vad jag orkade bära då.
Sen ska de fixa de hemska hålen och ingångarna där mössen tog sig in. Nu hoppas jag allt ska tätas. Dessutom lite nya lampor, en massa småfix här och där. Jag får en akut känsla av att jag borde hjälpa till men jag är mest i vägen med mina småbeskäftiga kommentarer, förstår jag.

Så nu sitter E2 och jag i soffan och myser samtidigt som vi skäms lite över att vi inte är så praktiska. Att man alltid ska skämmas lite hörni!!!
I morse skämdes vi för att äta frukost medan snickarna jobbade. De ville inte ha några mackor. Så då satte vi oss i stället på verandan i småregn och åt. Kändes lite bättre att det regnade när vi åt när de jobbade än om  solen sken. Så fånig är jag.
Jag skäms också över att jag inte tar itu med diket på bilden. Skyller på min fortfarande onda högerarm.
Annars är dagsformen fin. Jag känner mig lite lugn och lite glad. Har läst några manus och börjar så sakta pilla med lite eget skrivande. Men allt får ta den tid det tar.
Jag väntar nu så ivrigt på min hammock. Och på sol. Sen ska jag bosätta mig med mina böcker i hammocken.

Gilla läget är mitt sommarmantra

Det regnar och pumpen är trasig. Men vid tomtgränsen finns en gammeldags pump som aldrig strejkar och i stället för att gräva sten bakar den lille och jag Hallongrottor. Smältande goda. Det går ingen nöd på oss.
Igår hade Annica bakat blåbärsbullar som vi åt på bryggan. Mums. Annica badade, hon hävdar alltid att vattnet är varmt men jag litade inte på henne. Stilla dagar på ön, det är vad jag ägnar mig åt nu. Igår grillade vi kött och majskolvar och åt på verandan  med paprikor med fetaoströra i ugn.
Helt stilla ute, fågelsång och grönska och alldeles underbart.
Så sakta kommer livet på ön igång.
Det finns inget att klaga på.
Gilla läget är mitt mantra.
Och som jag gillar det!

Suveränt grillmästarteam