Lördag morgon och Ellen och jag har redan tagit en lång promenad runt kära Söder. Längs vattnet, sedan upp vindlande smågator för att landa hemma och dricka efterlängtat morgonkaffe. Äntligen är asfalten tillbaka. Mina fötter längtar efter att gå. Igår gick vi hela vägen hemifrån, Milton och jag, till Teater Tittut och såg en dockteaterföreställning. "Spännande!" sa han och höll förväntansfullt min hand när vi såg apor och krokodiler komma in på scen.
Jag är annars teatertrött. Tror fortfarande att jag lider av sviterna av att se för många likgiltiga föreställningar rent yrkesmässigt under den tid jag recenserade teater. Sällan såg jag teater som rörde både hjärta och hjärna.
När jag läser kultursidorna i Stockholmspress slår det mig ofta hur mycket teater de skriver om och hur många Stockholmsföreställningar som recenseras. Onödigt många? Det kommer teaterbilagor om vårens föreställningar och det är massor av recensioner varje vecka - det känns nästan som om allt som spelas i Stockholm måste redovisas... Jag saknar för min del bokrecensioner. Det är så ynka få barnböcker som recenseras, så få böcker överhuvudtaget som man skriver om. Jag tänker att vi är så många som läser böcker och det är så sorgligt att bevakningen av böcker blir mer och mer snål och ogenerös i dagstidningarna. Det här är en svår balans, man vill ju inte ställa konstformer mot varandra... Ändå tycker jag att böcker behandlas extrasnålt i dagstidningarna. Och att det dessutom är en sådan övervikt av recensioner av böcker från de stora förlagen.
Ja det var morgonens lilla fundering. Nu ska vi ägna oss åt att dricka påtår och planera en fest!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar