"Men jag visste inte att du var så deppad", sa bästa vännen oroligt. Men jag är inte deppad. Jag är bara så fruktansvärt uttråkad och det kan inte skyllas på någon annan än mig själv. Jag har låtit mig fångas i den tristaste av vinterfällor. Jag suckar och vill inte gå ut, jag förfaller och gör ingenting. Tråkmåns där, säger jag till mig själv.
Nu ska det bli andra bullar av, som man sa förr.
Jag stiger alltid upp tidigt, där har jag inte förfallit. Nu ska jag schemalägga min tid som duktiga Johanna gör. Frukost vid bestämd tid, träning på kvartersgymmet. Arbeta några timmar med de manus som nu planlöst flyter omkring. Sedan - och det är nytt! ska jag laga mat. Mitt kylskåp är pojktorftigt, lite mjölk, en sorglig ostkant. Frysen är värre - en överfrusen kycklingfilé längtar efter sällskap. För sjutton, jag kan ju laga mat! Vad håller jag på med? Varför gör jag inte det då? Varför slurpar jag gröt vid diskbänkskanten i stället för att laga mig en guldkant till måltid som piggar upp mig? Dessutom har jag hungriga barn som behöver mat. Sen ska jag ut på äventyr på eftermiddagarna.
Vad säger ni? Låter inte det bra med denna nya lite gladare och mer aktiva Eva? Jag blir glad av det. Stackars lilla kycklingfilén får nu sällskap av en massa goda köttfärsbiffar. Och jag ska gå ut och låtsas att det är vår.
15 kommentarer:
Åh vad jag känner igen mig. SunkEva kallar jag mig själv dessa dagar. Vill inget. Släpar mig mellan datorn och någon bok. Undantaget igår då jag var på utflykt. Nej nu får det bli nya tag! Nu ska jag steka köttbullar.
Det är ibland lätt att låta saker vara. "Lät de vara "sa min svärfar när han inte ville låta vardagen och verkligheten komma in i huset. När han lät sig hamna vid sidan om. Så känner jag också ibland. Det är liksom inte lönt att ta fram riktig mat, köpa nya tulpaner, gå ut och se folk. Vilken tur att din lust kommit tillbaka.
Hoppas att eftermiddagen har varit roande och givande.
Och ännu fler tips, eftersom du är här och nu, sen vet du inte, det vet ingen.
Servera dig själv maten på den vackraste tallriken du har - enligt dig själv.
Ta fram ett glas du tycker om, som skänker dig glädje - även om du dricker kranvatten.
Ta fram en tuschpenna - jag är allvarligt - skriv något på badrumsspegeln, t.ex Hej! ...eller
" Du är vacker"... eller något som muntrar upp dig!
En vän skrev på min spegel ( You are beautiful! ) för några år sedan, jag har det forfarande står kvar!
Jag ser fram emot att följa vår-Eva!
Eva på Frösön, det är ett hemskt uttryck men precis så känner jag mig också. Och det är en känsla vi måste motverka. Vem vill vara Sunk-Eva i sina egna ögon, tillåter man den känslan att växa så faller man.
Bra uttryck Eva Granne... att hamna vid sidan om, så känns det. Från att ha varit mitt i så glider man sakta ut i marginalen. men jag vill vara mitt i så det tänker jag kämpa för.
Carina, vardagslyxen, man får tänka på den. Det är precis sådana saker du beskriver som gör mig också glad i vardagen. Riktigt vackra saker - så nu sorterar jag bort det som är halvdant och behåller det fina och använder det. Så får vi se vem som först skriver på min spegel :)
Maria. Oj. Ja då får vi hoppas att skillnaden märks. Men lite sol i mig så...
Precis! Släng allt halvdant, och skriv du själv på spegeln! Små meddelanden till sig själv är alldeles utmärkt!
Jag äter med mormors bestick varje dag, och dricker vatten ur ett jättefint vinglas tror jag att det är, jag köpte bara ett, det står bredvid en vattenkanna i köket.
Jag köper också blommor till mig själv!
Carina du är klok! Tänk vad ofta man glömmer att muntra upp sig själv. Hur man inte unnar sig det bästa man har. Jag ska nu bums hälla upp litet av det vin jag fick av dotterns italienske pojkvän i mitt allra vackraste glas och skåla för dig - och för mig!
Helt rätt Eva! Vi behöver våra sunkperioder också men inte hur länge som helst. Och just nu är nog den tiden på året då vi verkligen behöver skämma bort oss själva och tvinga oss att lämna idet. Och glöm inte tulpanerna! :)
Annika, vi får trösta oss. Tulpaner och pain au chocolat - det tröstar, liksom fina bloggvänners kloka kommentarer.
Jag kan inte annat än att hålla med alla andra kommentarer till det Du beskriver!
Sunkperioder behövs, annars skulle vi inte hamna där. Däremot får man nog sparka sig själv lite i rumpan så att de inte blir för långa!
Håller med Annika, köp tulpaner!
Och mitt tips får bli att Du bakar Dig något gott, för det finns inget som man blir på bättre humör av än doften och åsynen av nybakade muffins eller annat gott.
Du behöver ju inte äta allt på en gång, och dessutom var ju frysen tom skrev Du! ;)
Eva, jag tror det ligger i vår natur, om inte i människans natur, så väl i den svenska människans natur.... man ska inte unna sig, man ska spara på det som är fint, fina glasen till jul och så...du vet..
Tänk hur vi säger, om vi ska tala om för någon att vi är ensamma hemma...
" Det är ingen hemma"...
Vaddå ingen?
Jag menar inte att man ska springa omkring och leka lyxmaja, men jag tror att man ska hitta en trivselnivå i det lilla, det handlar inte om pengar eller om materiella ting, men om oss själva tycker jag.
Känner så innerligt igen den där känslan som du beskriver Eva om att inte orka gå ut -men samtidigt inte känna sig på topp varken inombords eller inomhus heller. När jag ser så många uppleva samma sak känns det mer som en fas, kanske vi alla ligger i träda? Och att är bara en tidsfråga innan vi exloderar i färg och doft igen!
Blir nyfiken på om Carina känner sig piggare än de av oss som går och drasar i mörkret? När vi bodde i Madrid upplevde jag en enorm skillnad under vinterhalvåret.
Pia, det som förundrar mig är hur jag låtit mig glida in i ett tillstånd där jag inte vill vara, ensam blev lika med att inte laga mat och baka, precis som om jag inte var värd allt detta när jag var ensam. Sorglig frys som sagt, men nu ska jag återta mitt livsbejakande jag och i det ingår matlagning och bakning
Jag ska verkligen hitta trivselnivån i mitt liv, som Carina kallar den. Jag är på banan igen och jag ska aldrig säga att "bara" jag eller "ingen" är hemma :)
Vad tror du, Carina, ligger vi i träda, i mörker och vinter, som Sofie undrar? För det är ju ganska uppenbart att jag inte är ensam om att falla ner i dessa svarta hål, i synnerhet för min del vintertid!
Du kanske bara har en viloperiod? Det är ju inte heller helt fel, för den behöver ju inte vara för evigt. Kanske kan du sätta en deadline på när sunkigheten bör ta slut?
Själv har jag en sån period just nu, vill ingenting, orkar ingenting, trots att solen stråla och det är bamsesommar! Men jag oroar mig inte, för jag vett att sparkar igång mig själv efter ett tag i alla fall.
Matilda! Jag satte en deadline igår. Nu räcker det, sa jag till mig själv. Så nu försöker jag organisera mina dagar på ett bättre sätt, jag VÄLJER i stället för att bara låta tiden gå. Men du har rätt i att man ibland måste få ge efter för någon slags trötthet.
Skicka en kommentar