Jag såg inte Downton i kväll. Har haft viktigare saker för mig denna soliga lördag och lugna kväll. Som att göra klart lilla Elsas babyfilt. Man tänker så bra när man virkar. Lugnet sprider sig. Och det fina är att man gör något fast man bara sitter still och tänker.
I kväll var lille M här. Vi ägnar oss frenetiskt åt att göra spöken av pärlor. Här är spökpappan.
De andra småspökena vi gjorde har gömt sig någonstans.
Men pappa spöke säger: God natt!
Och det gör jag med!
4 kommentarer:
Vilket underbart sött täcke! och vilka talanger du har Eva! Har vid ett flertal tillfällen i livet försökt mig på lite handarbete, men varje gång misslyckats…och ändå var min mamma en duktig sömmerska som även hade en egen syatelje! Men jag försöker mig nog på igen!!! Det verkar så härligt rogivande och någon gång ska jag väl lyckas få till det!
Virka är vila för själen, och faktiskt lätt, Margareta. Minns du när det låg en så fin garnaffär vid Stora Gungan?
Sy kan jag inte alls. Men att virka små rutor eller sjalar, det är fint.
Ibland blir jag så sugen på att sticka, virka eller brodera igen. Det är så roligt att det blir konkreta resultat ganska snabbt, skönt att det finns beskrivningar som man bara kan följa, det där som inte finns i den andra kreativa världen. Tänk att sitta och repa upp en och samma mormorsruta gång på gång i ängslan att den kanske skulle se konstig ut i någons öga! Elsa kommer att älska den där underbara blå filten. (Ni verkar gilla bokstaven E i familjen!) Grattis till den lilla nykomlingen föresten, tror inte jag har hunnit säga det! Kram
Ha ha Anna! Ja inte är det som att skriva en bok där jag bara river upp och gör om och petar .... det är så skönt med rutor eller virkade sjalar, händerna arbetar, jag njuter av vackra färger!
Skicka en kommentar