Tillsammans med barn och barnbarn på ön. Vi umgås med varandra, underbart men inte alltid lätt när sex starka personer plus tre lika starka barn ska ena sina viljor. Ändå går det i år förvånansvärt lätt. Vi känner att vi bygger något tillsammans här på ön. Vårt sommarliv.
Vi har varandra.
Samtidigt är vi smärtsamt medvetna om tidens flykt, kanske mest jag.
När ambulanshelikoptern en tidig morgon dånade in över ön och tog med sig en öbo, som aldrig kommer tillbaka igen till barn och barnbarn. Som försvann från sin familj när sommaren var som vackrast. Så sorgligt. Och en påminnelse om förgängligheten.
En påminnelse om att vårda det man har, älska de som är nära och inte låta kärleken skymmas av onödiga småttiga förtretligheter.
Jag vill hålla kvar, njuta av att fånga ögonblicken med mina kära medan vi äter, leker, målar, liar och är tillsammans med de älskade små barnen, mina tre barnbarn.
Samtidigt når oss nyheterna från världen även hit till den lilla ön, terror och rädsla kryper närmare,och som jag sagt förut, det går inte att intala sig att inte vara rädd. Hur kan man inte vara rädd?
6 kommentarer:
Ditt öliv verkar helt underbart! Saltkråkan, liksom. Och det där med att ni skapar ert sommarliv, jag förstår precis vad du menar. Det gör vi i vår tvåsamhet också, i stugan. Längtar redan till nästa sommar då vi får ta upp det livet igen. Fortsätt njut!
Kära Eva, följer dig hela tiden även om jag inte alltid kommenterar. Min uppkoppling här i Frankrike fungerar dåligt och ibland får jag ingen kontakt. Ditt sommarliv med din familj känns som mitt sommarliv! Att få vara nära sina kära, inte minst barnbarnen är en lycka och även om det ibland är tröttsamt också med många i huset så kompenseras det av all den kärlek som fyller det och alla hjälps åt. Samtidigt har vår sommar präglats av det fruktansvärda som hände i Nice där min son Tobbe med familj hamnade mitt i kaoset, och så Turkiet och nu senast München…Carpe Diem finns det ett gott rosévin som vi köper här, och jag vill som du fånga ögonblicken av det liv som är mig förunnat. Ha det gott och njut kära Eva!<3
"Hur kan man inte vara rädd?" så klokt och så mitt i prick. Tyvärr.
Bortsett från det njuter jag allrid av att läsa om ditt ö-liv. Tack för att du delar med dig.
Visst är det underbart Maria, njuter varje sekund men varför ska detta roliga gå så fort?
Margareta, så är det, sorg och glädje hand i hand. Jag tänker mycket på det, oroar mig mycket samtidigt som jag njuter av barn, barnbarn och sommar. Precis som du. Så fruktansvärt för er att veta att Tobbe med familj var där, i Nice. Just denna ondska som visades i Nice, det smärtar så att tänka på den, på att den finns i sådant övermått i den värld vi lämnar till barn och barnbarn. Vad gick fel?
Tack Pernilla! Jag tycker också så mycket om att läsa dina kloka funderingar om livet
Skicka en kommentar