Nu skriver Emma Vall igen

Vi bestämde oss, vi skriver tredje boken om Sixten och Sunna som utspelar sig på sommaren. Det känns lite skönt att i fantasin förflytta sig till sommartiden och umgås med Sixten och Sunna där. Nu skriver vi var och en för sig i en vecka. Vi har ett grundsynopsis som vi utgår från, så broderar vi omkring det. Sen hittar vi ett nytt bra kafé där vi ses om en vecka. Emma Vall är i selen igen och skriver, känns bra!
Foto: Elin Swedenmark

Skriva tillsammans, välja varandra

Idag ska vi ha Emma-möte på ett café nånstans i stan.Vi har skrivit två barndeckare, Upp i rök, Spår i snö. Vi är rätt förtjusta i våra huvudpersoner Sixten och Sunna och det känns som om vi har intrigen till den tredje boken i våra händer. Men vi måste känna för det alla tre. Det gemensamma skrivandet måste passa in i våra liv just nu. När vi började skriva ihop var det lättare, vi satt alla tre i ett stort redaktionsrum på den tidning där vi arbetade. Vi kunde varva tidningsarbete med litteratursnack och hade alltid ett samtal igång om våra böcker. Vi skrev i ett rasande tempo mellan arbete och barn. Fem kriminalromaner på fem år. Nu arbetar vi inte tillsammans längre, men vi skriver ihop. Det innebär att vi mer aktivt måste välja att arbeta tillsammans, ta oss tiden, välja vårt samarbete, varandra.
Jag hoppas vi ska hitta skrivtrådar idag!

Ett ljus i mörkret

"Det var ljust idag när jag hämtade killarna från skolan!" meddelade Annica glatt.Något händer, ljuset kommer tillbaka.
Jag har ett eget ljus i mitt hus. Ett ljus jag är så glad för.
Jag hittade i höstas en lampa som jag föll direkt för. Lampan Arkipelag från Ruben Lighting. Den perfekta läslampan vid min sköna soffa med ett litet bord för kaffekoppen.
Jag bara älskade den och började spara pengar. I går kom den. Nu står den där svartglänsande och ljusgivande.
Att man kan bli så glad för en lampa - jag blir det!

Bitarna i mitt livspussel

En vänlig dag. Himlen är blå. Solen skiner och någon jag tycker om har kommit hem. Ibland stämmer bitarna i livspusslet. Andra dagar är det inte så. Alla dessa morgnar när himlen är grå och jag bara vill rulla in mig i mitt duntäcke och somna om med neddragna persienner - såna dagar då bladen på mitt ödesträd bleknar och faller tyst ner på golvet.
Just nu lyssnar jag på Anna Ternheim, Leaving on a mayday, mitt rum är täckt av granbarr från julgransplundringen, dunsockarna läcker små fina vita dun över hela våningen. Det spelar ingen roll. Jag känner förundran och glädje när Annas röst och musik fyller mitt vardagsrum och mig.
Och solen faller in genom mina rutor....

Man tänker bra när man promenerar

Nu har min fina syster Kerstin börjat blogga, hon berättar om hur min pappa Gösta alltid tyckte att man tänkte så bra när man promenerar. Man gör det. Jag tänker med mina fötter och inga demoner kommer ifatt mig medan jag går. Faktum är att jag tänker med mina fingertoppar också - orden och tankarna växer fram. Och till skillnad från dagboken som ofta blir lite fylld av gnäll och självmedlidande - tur ni slipper läsa den! - så blir bloggen, hoppas jag, mer fundersam!
Kerstin och jag drömmer om Italien och sol för övrigt. På bilden promenerar jag på Korsika i solen. Underbart!

Jag skulle aldrig bära hans efternamn

Jag såg Guldbaggegalan och tänkte på en sak - två skickliga kvinnor delade gemensamt ut årets hederspris: Cissi Elwin VD för Filminstitutet och Eva Swartz VD för Natur och Kultur. Välkända under sina namn. Nu presenterades de plötsligt som Eva Swartz -Grimaldi och Cissi Elwin-Frenkel
Jag undrar så om deras män heter så också nu när de gift sig: Salvatore Grimaldi Swartz och Henrik Frenkel Elwin?

Om inte så fattar jag inte varför inte dessa kvinnors egna välkända namn räcker?
Jag skulle aldrig drömma om att gifta mig till ett annat namn.
Aldrig ska jag bära ditt efternamn, sa jag till mitt ex. Helt okej tyckte han för övrigt. Men hans pappa blev sårad.
Extremt onödigt tycker jag det är att byta ut sitt efternamn till någon annans - eller för den delen att lägga till ett namn, bara en massa mer bokstäver att skriva eller måste man manifestera tillhörighet, finns inte gemenskapen ändå? Jag kanske har missat något?
För övrigt hade Cissi Elwin galans snyggaste klänning!

En mystisk outgrundlig sextonåring ser Äventyret

En kärleksförklaring till filmkonsten är boken ”Ballaciner” från 2007. Där berättar Jean-Marie Gustave Le Clézio om de filmer och filmskapare som ligger honom närmast om hjärtat.
Äventyret av Michelangelo Antonioni, är en av filmerna berättade Lars Lönnroth i Kulturradion, . Han talade intressant om den, lyssna på Kulturradion!

I mitt minne stiger Antonioni fram som den av mig avgudade regissören. Jag älskade hans filmer och det är nästan otroligt att de faktiskt visades i Sundsvall på lilla Sagabiografen. Trilogin Natten, Feber, Äventyret med den vackra mystiska Monica Vitti i huvudrollen hänförde mig. Jag svepte ut i Sundsvallsnatten efter att ha sett filmerna och försökte vara så mystisk och outgrundlig mitt sextonåriga jag klarade av. Jag bar filmerna med mig i mitt hjärta. Sedan har jag aldrig återsett dem, jag ville bara inte förstöra minnet av dem. Kanske jag skulle våga?

Mer om sagans kraft

Det fanns inget bättre när jag var liten än stunderna då pappa kopplade av från jobbstress, drog på sig sina bruna manchesterbyxor som vi kallade "klängbyxorna", lekte med oss och sedan hittade på vilda galna fantasifulla sagor om Lata Lasse ett troll och jätten Gluff-Gluff. Inga böcker kunde konkurrera med pappas sagor, kanske för att han och vi barn var så totalt närvarande i de hemska spännande berättelserna som alltid slutade väl. Han kunde berätta!
Samma med mina barn, under våra långa bilturer på somrarna berättade jag gärna historier om alla vilda farliga häxor som fanns i de länder där vi var, häxan Malla i Saint-Malo, häxan Themla i London. Det var inga politiskt korrekta anpassade häxor utan ganska galna typer och barnen älskade att höra om dem. Ingen av mina barns alla böcker var så älskad som en sagobok med bilder med gamla folksagor. Så fram för sagor, de ger den egna fantasin luft.
PS På bilden - en häxa som hört många sagor i sin barndom!

Jag tror på sagans kraft och häxornas magi i barnkammaren

Jag minns hur min mamma läste sagor för mina barn, gamla folksagor med häxor. Spännande sagor. De älskade det. Jag älskade också sagor när jag var liten, jag satt trygg i mina föräldrars knä och hörde riktigt hemska historier. En av mina roligaste författaruppgifter har varit att skriva sagor i Tomtar och troll nu under några år. Jag tror sagorna ger oss en djupare kunskap om livet och att de berättar viktiga saker om tillvaron som barnet på sitt sätt uppfattar. Nu kommer en rapport om att sagor är för läskiga att läsas för barn. Häxor usch, säger moderna föräldrar enligt Aftonbladet - det tror jag inte på. Jag tror föräldrar läser sagor nu också och inser att det finns en lockelse i spänningen och dramatiken. Om Sagans förtrollade värld skrev Bruno Bettelheim så spännande en gång, just nu hittar jag inte boken. Men jag minns hur intressant det var med kopplingen mellan psykoanalys och sagor. Jag tror att mångtydigheten i sagovärlden ger barn möjlighet att bearbeta det hemlighetsfulla som de är mogna för och lämna resten till en senare tidpunkt. De förstår utifrån sin horisont. Att överbeskydda barn genom att inte läsa sagor, det tror jag inte på. Det hemska finns ändå i deras värld, det obegripliga, det kommer fram i deras drömmar, de är så små och utsatta. Jag tror hellre att sagorna ger dem mod att leva, de ser hur den minste kan bli den störste och utföra underverk.

Det blev festa i stället för fasta

Vi har haft julgransplundring, döttrarna och jag. Ut med det gamla! Den stackars Hälsingegranen står nu på balkongen, avbarrad, i väntan på transport till julgranarnas sälla jaktmarker. De röda kulorna är tillbaka i lådan, allt glitter likaså, barren är uppsopade. Julen är slut. Som vanligt har jag bunkrat röda kulor till extrapris på rean för att ha till nästa år. Känner mig som en god husmor då.

Yngsta dottern och jag tänkte ju att vi skulle befria oss från julmatens vådor med en detoxkur. Vi höll ut ganska länge, men igår, på trettioettårskalaset - då föll vi! En ville dricka vin, den andra äta paj, det slutade med att vi båda drack vin och åt pajer och oj vilken rolig fest det var! Vi får ju inte bli fanatiska, sa vi. Nu är det fest! Det blev festa i stället för fasta. Farväl detox för denna gång, farväl kära jul och fina gran!

Om mostrar och kusinbröder i en utvidgad familj

Jag funderar kring begreppen kärnfamilj och extended family. Jag känner mig så glad över att min familj växer. Att begreppet släkt utvidgas. När jag var i Sydafrika träffade vi Ziphilele /se bilden/ som blev en mycket god vän. Han presenterade oss för många olika människor, vi blev lite förvånade när han presenterade sin fjärde bror för oss.
"Du har verkligen många bröder!"
Han skrattade högt och svarade: "Well, brother eller cousinbrother... vad spelar det för roll?"
Sen dess är begreppet cousinbrother etablerat i min familj.
Jag är till exempel moster till min brors före detta frus barn i hennes nya förhållande sedan de skiljt sig. Låter det krångligt? Det är det inte. K. är min syster helt enkelt, så det är klart att hennes döttrar är mina systerbarn.
Min norrländska familj har genomfört detta bra!
På julbilderna /t.v/är det en härlig samling av barn och fruar och kusiner och cousinbrothers som firar jul ihop - en utvidgad familj helt enkelt.
Vi som tycker om varandra så mycket.

Fest där alla åldrar möts

Klockan är över två. Enligt alla konventioner borde jag sova sött. Men jag har varit på fest.
En allåldersfest i vårt åldersegregerade samälle. Mer sånt! Den yngste var fem, lille Edvin. Sedan var vi i alla åldrar fast de flesta mest jämnåriga med trettioettåringen som fyllde. Men hela familjen var där, barnen, sonen med ny flickvän, systerdotter, exet med ny kvinna, dotterns ex som är en kär vän, blandad konfetti av gamla och nya vänner. Det är så befriande - och tyvärr så ovanligt.
Varför är det så skarpa murar mellan generationer i vårt samhälle.
Varför möts vi så litet - när det är olikheterna som är så stimulerande?

Lyssna till Nelson Mandela säger fd dammtuss

Nu måste jag på tal om mitt senaste inlägg om att våga ta plats, våga lyckas och den fina kommentaren till det, citera en man som jag beundrar otroligt, Nelson Mandela. Hans ord har jag alltid med mig. Jag vet ju vad jag talar om. Jag har krympt mig själv till en liten dammtuss i olika skeden i livet.
Här kommer Nelson!
"Vi frågar oss: Vem är jag att vara lysande, fantastisk, begåvad och otroligt märkvärdig? Varför skulle du inte vara det? Du gör inte världen någon tjänst genom att förringa dig själv. Det ligger ingen klokskap i att krympa för att andra människor inte ska känna sig osäkra runt omkring dig. Och när vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi undermedvetet andra människor lov att göra detsamma."

Våga ta plats, var inte rädd för att lyckas!

Jag hörde fd proffsboxaren Åsa Sandell säga: Att vara rädd för att lyckas kan vara en orsak till att man förlorar. Det var en av anledningarna till att hon inte fortsatte. Varifrån kommer denna rädsla som jag känner igen hos både mig själv och andra? Duktiga människor som nästan är framme vid de mål de satt upp men sedan saboterar för sig själva - som om de inte är värda framgång. Är det prestationsångesten som håller dem tillbaka? Är det den gamla vanliga välkända Jantelagen? Den som talar om för dig att du inte ska tro att du är någon? Vem skulle du vara om du verkligen gav dig själv lov att lyckas?

Om du sticker ut är risken större att någon har kritiska åsikter om den du är och det du gör. Du kanske vill bli älskad av alla och inte stöta dig med någon? Då är det säkrast att du håller dig på din kant - men tråkigt och en grogrund för bitterhet. Det är befriande att motarbeta just de känslorna. Acceptera att alla inte älskar dig. Säg till dig själv att du har rätt att ta plats, rätt att lyckas.

I diskkollektivet ingick jag mot min vilja

En sak gjorde mig galen under barndomens trevliga middagar. Det var när vi ätit upp och skulle duka av. Mamma, fastrarna eller farmor hade alltid lagat all maten och dukat och serverade - det tänkte jag inte så mycket på för det var så naturligt då. Men efter maten sjönk pappa, farfar, farbröderna ner i fåtöljerna, pratade, åt kakor, drack kaffe och trivdes i varandras sällskap.
Då kom rösten från nån av de vuxna: "Eva kan du hjälpa till och duka av!"
Jag avskydde det. Jag ville att vi alla skulle sitta där och ha det trevligt ihop. Men nu blev det rush på alla kvinnorna, duka av, ut i köket, hjälpas åt med disken, torka glas. I diskkollektivet ingick även jag. Det kändes så fel med glada skratt från vardagsrummet medan vi, kvinnopatrullen, röjde upp. Jag var arg över det. Kanske fanns en kvinnogemenskap mellan mina skrattande diskande fastrar, mamma, farmor.
Men jag upplevde djupt orättvisan.

Prat och mat i nymålat kök

Kvällen blev underbart lyckad - men också ett nederlag. I åtta dagar har vi ätit detoxmat, yngsta dottern och jag. För att befria oss från alla festers frosseri, må bra helt enkelt. Men det innebär en diet på mycket frukt och grönt, inget vin, inget kött. Och ikväll var det födelsedagsmiddag.
"Snälla, smaka av om min coq au vin är klar!" bad födelsedagsdottern snällt. Jag smakade och föll dit direkt. Den var perfekt, kokad i vin, mör, gott kryddad. Med en skamsen snegling på yngsta dotttern lade jag uppe en portion ångande möra köttbitar OCH basmatiris. Hon åt glatt och ståndaktigt paprika och rotsaker. Men vin drack vi inte.
Gott var det i alla fall - och så trevligt med prat och mat i det nymålade köket. Jag minns så många härliga middagar när jag var liten, hur vi satt vid bordet länge och pratade. Bra barndomsminne. Det hände något när teven blev en vanlig möbel i alla hem. Vi var inte längre uppmärksamt vända mot varandra utan mot rutan.
Ikväll var det en sån där kväll när vi såg varandra. Fint var det. Och jag har inte så dåligt samvete. I morgon blir det detox igen.

Traditioner på födelsedagen

Jag var ute tidigt i morse för att gratta ett födelsedagsbarn. Klockan var bara halvsju men det var milt i luften och snön började smälta på gatorna. Traditionen med choklad och vispgrädde plus presenter och hela familjen i sängen är bruten. Det kanske är på tiden. Men det kändes för sorgligt att födelsedagsbarnet skulle vakna ensam, så jag som bor nära knatade över och drack te.
Alla familjer har sina traditioner. Min har följt mig sedan jag var liten. Bricka med ljus, choklad med vispgrädde i speciell kopp, duken där det är broderat: "Gratulerar på födelsedagen". Sången utanför sovrumsdörren där man legat och väntat länge... Det viktiga är omtanken och närheten.
Bilden är lite fuskig, det tårtbaket ägde rum på sommaren, men ändå...en tårta att fira med...

Traditionerna skiftar. I mitt lilla gäng på gymnasiet lånade vi nyckel av föräldrarna och tog oss in klockan tolv på natten. Jag minns spänningen när man väntade på att de skulle dyka in, Christer, Olle, Uffe, Maggi... Traditionen var Ambrosiatårta med ljus som smakade ljummen stearin och det var inte choklad vi drack utan innehållet i små flaskor Maggi tagit ur föräldrarnas hemliga vindsförråd.. Presenterna skiftade. Undrar om Ulf har kvar trosorna han fick av oss där vi alla kärleksfullt broderat våra namn på hans artonårsdag?

Min mac är en spinnande värmekälla

Det är kallt ute, värmesystemet i mitt moderna hus klarar inte det. Det känns som när jag bodde i det gamla huset i Enskede med dragiga golv, otäta fönster och gammal gaspanna i källaren. Vad vi frös. Det gör jag nu också. Men mitt hus inne i stan är bara några år gammalt. Värmesystemet sprutar ut kall luft kring mina fötter. Så jag sitter här i yllesockor från Tibet, insvept i en stor sjal från samma land. Sockorna och sjalen köpte jag i Goa för ett år sedan. Det var 40 grader varmt ute då och det kändes orimligt att ens prova sockorna i värmen. Men den tibetanska marknaden var så fin och jag fyllde min väska med de nu oumbärliga sakerna. I mitt knä har jag min Mac, den är som en varm spinnande katt. Trivsam!

Dikt som värmer mot kyla

Det som alltid hjälper mot kyla är böcker, trösterikt! Igår var det bokrea bara några timmar på NK:s bokhandel, 40 % på ALLA böcker. Pank efter julen köpte jag bara några - men lyssna vilka: Haruki Murakami Sputnik älskling som jag länge varit nyfiken på. Cecilia Davidsons novellsamling Det var länge sedan det var så här spännande, Anna Achmatova Dikter.
Lyssna här på några ord från Anna A, översättning Barbro Lönnqvist:

Om dikten
Den pressas fram ur sömnlöshet
ur osande krokiga vaxljus,
den rings fram i morgonväkten
ur hundratals vita vakttorn...
Den värmer i fönstersmygen
när månen går vakt i Tjernigov.
Den är väppling och bin,
den är damm, hetta och mörker

Jag hatar vintern så mycket

Jag hatar vintern så mycket
jag avskyr snö
jag hatar kyla
halka är det värsta jag vet
is ger min själ rysningar
jag vill inte åka skidor
skridskor slutade jag med för länge sen
och NEJ
jag vill inte åka långfärdsskridskor
jag är rädd att bli mulad
snö innanför kragen är en skymf
jag fryser så
snälla
ge mig värmen tillbaka
innan jag blir djupfryst

Vad jag än gjort i världen kan inget jämföras med att få barn

Kanske min klocka är inställd - just denna dag - på mitt äldsta barn, han föddes just den 7 januari tidigt på morgonen. Kanske kroppen minns, det är är hans dag. Ingenting har så i grunden förändrat mitt liv som att få barn, jag är en annan människa före och efter barnen. De är de viktigaste människorna i världen för mig. Jag tänker på dem och känner alltid kärlek. Vad jag än gjort i världen så kan inget jämföras med detta, mina barn.

Rostig trappa eller stege av guld

Jag vaknade klockan tre på natten och kunde inte somna om. Så nu sitter jag här med min lilla mac i knät, med kuddar bakom ryggen och väntar på morgonen. Ingen kräver att jag ska infinna mig på en arbetsplats, ingen skolbänk väntar på mig. Det är bara min egen klocka som tickar. Som ställer krav. Ny termin, vad har du på gång, sätt igång. Hallå! Eva det är dags igen, in i selen... Vem ställer kraven?
Varför har jag drömt hela natten att jag går i trappor, trappor som leder neråt, rostiga är dom dessuom. Jag går och går och det är ständigt nya trappor men hur jag än går i trappa efter trappa kommer jag bara till samma nivå, samma plan. Drömmarna väckte mig eller så vaknade jag för att slippa trapporna.

Stegen på bilden, den leder i alla fall inte neråt, för mig är det en stege av guld, när jag klättrar på den vet jag inte vad som väntar, det är min skrivstege, min fantasistege, jag tar ett steg, svingar mig vidare och vad som helst kan hända...

Paniken smyger sig på, en ny termin börjar

I morgon är det onsdag, en vanlig arbetsdag för många efter långt lov. Finns det vanliga arbetsdagar för författare? Jag vet bara hur det är för mig. Jag försöker arbeta varje dag. Om jag inte arbetar med något manus, eller skriver på förmiddagen så går det dåliga samvetet igång. Bloggen är ångestdämpande, att fundera på något, sedan skriva ner det. Det känns bra. Mindre bra är att det är en ny termin och jag är lite vacklande kring hur och vad jag ska skriva. Jag funderar på vilka bokprojekt jag brinner för. De likgiltiga utkasten de kan ligga till sig. Men det finns några idéer som jag vill arbeta vidare på. Ska jag lyckas?
Ni får följa med på min resa om ni vill.
Jag tror den bär till Paris och Alger och blir en tidsresa, men kanske landar den i stället i en förort till Stockholm? Eller vid Nytorget. Imorgon är det allvar!

Under gatstenarna finns stranden

Mitt favoritcitat från Paris, maj 68 är: Sous les pavées - la plage. /Under gatstenarna, stranden/. Som jag tolkar det: Bort med alla de grå gatstenarna, gräv djupare - och därunder finns stranden.
Jag gillar den symboliken. Kanske finns det många tunga grå stenar att gräva upp innan man når dit man vill, den lugna stranden, friden. Men kampen är värd det.

Jag - en Matador-missbrukare

Måste erkänna att jag ägnar mig åt en orgie - i den danska serien Matador. Jag älskar den. Fick hela serien i julklapp och nu ser vi avsnitt efter avsnitt av denna serie om det sociala livet i några familjer med olika klassbakgrund i en liten stad i Danmark under trettiotalet och fram till fyrtiotalet efter kriget. Jag såg den i svensk teve i slutet av sjuttiotalet kanske (?) - och sögs in i den världen. Nu kan vi njuta av avsnitt efter avsnitt, jag tror vi är Matadormissbrukare!