https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 6 september 2009

Det var tyst och svart och jag var ensam

Natten var så svart så svart och det lyste inte i ett enda hus omkring mig på ön. Månen hängde som en stor gul lampa på himlavalvet när Annica och hennes familj vandrade iväg igår kväll. Sen var jag ensam. Och det var tyst. Och svart. Jag trivs inte med det. Jag önskar att jag kunde säga att jag njöt av mörkret, att jag satte mig nere på bryggan och såg ut över det svarta vattnet och tänkte djupa tankar. I stället kröp jag ner i min säng under dubbla täcken med macen som liten värmekudde och livlina i knät och längtade tills det skulle bli morgon.
Jag avskyr denna otrygghet i mig. Varför blir jag så orationellt rädd? Det går säkert tillbaka till tiden på Alnön när jag såg hur rädd mamma var för mörkret på kvällarna, hon sa det inte, hon låtsades vara orädd men jag såg hur rädd hon var.
Jag tycker inte om när jag låter sådana krafter som mörkerrädsla ta över mitt sinne, det är ett svaghetstecken och det hindrar och blockerar härliga upplevelser. Jag jobbar på att komma över det. Några tips?

9 kommentarer:

Johanna Wistrand sa...

Säg till när du vill ha sällskap så kanske jag kan komma över och sitta och skriva i din gäststuga! Jag är inte mörkrädd så länge jag inte tänker på vampyrer och avhuggna händer som vandrar på väggarna :-)

Evas värld sa...

Absolut Johanna! Annica och jag funder/fantiserar kring ett skrivarläger här nästa sommar

Evas blogg sa...

Får man anmäla sig?

Johanna Wistrand sa...

Åh, jag anmäler mig med en gång!

Maria Björkman sa...

Sannolikt är ön den tryggaste plats du kan vara på, betydligt tryggare än ditt stadsboende. DÄR finns de verkliga farorna. Det enda man behöver vara rädd för är människor, och dom söker sig aldrig till mörkret. Dom finns där neon och gatlyktor lyser. Mörkret på ön är bara svart sammet som omsluter dig. Mjukt och tryggt.

Jag älskar mörkret. Det är det enda trygga stället från ondska!

Evas värld sa...

Härlig entusiasm, vi får tänka vidare på skrivarläger!
Maria jag ska tänka på dina ord nästa gång jag blir rädd i mörkret och upprepa det som ett mantra: Mörkret på ön är svart sammet som omsluter mig mjukt och tryggt.
Tack för det!

Pia sa...

Jag förstår Din känsla Eva... för jag är också mörkrädd till en viss del. Sov t o m med en liten lampa tänd tills för 6 år sedan när jag flyttade hit där jag bor nu. Nu har jag kommit ett steg längre och skulle inte drömma om att sova så... men det behövs inte mycket! I nya ovana miljöer kryper rädslan fram igen och det är inget jag är stolt över, tvärtom är det lite skämmigt att man som vuxen ska behöva känna så!
Ska försöka tänka på Marias ord jag också!
Kram

Anders sa...

Min fru är lite mörkrädd och kan känna oro för att det finns någon där ute i mörkret. Jag brukar påminna henne om att om det är så mörkt så hon inte kan se någon så kan inte de heller se henne.

Evas värld sa...

Det är så svårt med mörkrädsla, det är inte rationellt. Jag tycker också det är skämmigt Pia. Vi får hitta sätt att bearbeta detta1 Anders - din blotta närvaro gör säkert din fru tryggare, för mig räckte det med att till exempel mina barn fanns i huset, mänsklig närvaro jagar undan de mörka skuggorna som tyvärr ser i mörker Anders, det tror jag i alla fall då...