Lyssna till tystnaden, vila i ögonblicket

I sommar ska jag lyssna till tystnaden. Vi har satt upp två holkar, hoppas en trädkrypare och någon annan fågel vill flytta in.
Jag vill bara sitta där på min trapp och glo på blommorna.
Sluta tänka alla dessa tankar om vad jag måste och vad jag vill, vad jag borde och vad jag missat.

Jag vill bara lyssna till tystnaden, höra blombladen falla, lyssna på bina som surrar och kanske alla tankar slutar snurra.

Snart snart flyttar jag ut till ön. Det är bara några hammarslag bort.
Sedan friden.
Måtte jag ge mig själv ro att bara begrunda, att vila i ögonblicket.
Att vara nöjd.

Meditation ett uppfriskande bad för själen

Min skogsbacke på ön. Vad jag längtar dit. Snart.

Allergin har slagit till så jag vaknar lätt bedövad i märkliga drömmar. Numera vet jag att det är allergi. Tidigare trodde jag alltid att jag drabbats av intensiv vårförkylning.

Solen skiner, E2 drog iväg till yogapassa. Skulle jag också träna? Kanske sen. Men först en morgon med mild start. Jag använder appen Headspace för att hjälpa mig att vara närvarande. En mild röst talar till mig och det blir lättare att försätta sig i ett tillstånd man kan kalla medveten närvaro. Det är som om själen får sig ett uppfriskande bad.
Efter en kvarts meditation har jag en helt annan energi.

Dagens tema ska vara detta, bara vara.

Snart kommer E2 tillbaka. Vi äter frukost och pratar. Timmarna rullar fram och jag ska ta in dem. Blå himmel och sol. Det är element av lycka för mig.

I kväll kommer barnbarnen hit. Jag vill möta dem med lugn och frid i sinnet.

Önskar dig detsamma, en dag av frid, lugn, lycka.

Sommarkänslan av total närvaro i nuet

Jag vaknar med en pirrande känsla av sommarlov.  Fåglarnas kvittrande, solen så klart och nystrukna sommarklänningar. Jag sydde upp dem en gång på resa i Vietnam, enkla, fina och alldeles ljuvliga. Erkännas bör att de suttit lite trångt de senaste åren men att tränande och nyttig mat nu gjort att de passar lika bra som när jag sydde dem en gång under några heta veckor i Hoi An. (Dit jag längtar för övrigt, nästan jämt se bilden ovan).
När jag var barn hade jag inte mycket kläder, men varje år till examen fick jag en ny klänning som var finare än det andra jag hade. Mamma sydde. Vi valde tyg tillsammans, jag minns speciellt de fina lite skrynkliga tygerna i bäckebölja - så hette tyget tror jag.
Och jag minns den pirrande känslan på examensdagen när jag fick ta på mig den och gå iväg till skolavslutningen (som vi kallade examen då) - och sedan väntade det oändliga sommarlovet, lek och lycka utan slut.

Nu vet jag att leken och lyckan har ett slut och att det för varje år blir viktigare att försöka bottna i den barndomskänsla jag minns av total närvaro i nuet.

En trött kropps och själs stilla återhämtning

Ibland behöver man en alldeles tom vecka. En vecka utan prestationskrav. Bara vara. Efter en sådan vecka, jag har haft den nu,  känner jag riktigt i djupet av kropp och själ vidden av hur trött och spänd och tom jag var. Kanske delvis fortfarande är.
Jag har varit helt slut.
Sovit orimligt mycket under två duntäcken. Tränat långsamt i den takt kroppen ville. Varit i solen. Läst mycket. Inte skrivit en rad utan bara låtit kropp och själ vila och läka. Det var nog det jag behövde.
Tid för vila, tid för reflektion. Närvaro i mig själv.

Kalendrar med innehåll och tid att packa dem

Första december och kalendrarna är klara att öppna och avslöja sitt innehåll av godis eller andra överraskningar för mottagaren. Milton har förstås en paketkalender. Min mamma broderade en gång för så länge sedan en tomte och ett ljus och 24 siffror. Vid varje broderad siffra finns en ring, där fäster man paketen.
Milton fick den igår, ni ser den knappt för paketen hänger för. Hans pappa hade den en gång i tiden. Jag gillar sådana traditioner.
Ellen och jag brukar ha en gemensam chokladkalender men i år är jag restriktiv med chokladen så Ellen fick en egen mera "stylish" :) till ytan, men med ätbart innehåll.

Jag tänker att jag har mera tid. Jag minns hur stressad jag brukade vara, allt till tidningen skulle iväg och hinnas med. All julplanering, tomtedräkter, luciaskjortor. Men ändå vilka kära sysslor.
Nu försöker jag njuta av varje sak och minnas att jag nuförtiden hinner andas, att jag inte rusar genom livet utan går mera eftertänksamt.

Regnet befriade mina tankar

Jag skulle ta en promenad igår i solskenet efter att håglöst ha såsat omkring hemma hela förmiddagen. Då när jag gick på Katarina Bangata bröt det mest fruktansvärda regn ut. Våt som en katt hamnade jag på Urban Deli vid Nytorget. Och där. Vid ett ensamt bord med en latte och en kardemummabulle som regntröst, lossnade det i mitt huvud.
Jag kände mig befriad. Nu visste jag vilka beslut jag måste fatta för att gå vidare. Jag hittade en papperslapp i väskan och började skriva ner vad jag såg så klart, vilka mer eller mindre svåra beslut jag måste fatta, vilka jag vill räcka ut handen till, vems händer jag vill släppa. Hur jag vill skriva och var smärtpunkten i mig finns där jag ska hämta stoff till ... vi får se vad.
På måndag börjar min nya arbetsvecka. Jag hoppas att den skrynkliga lappen inte är som när man drömmer och tror sig hitta lösningen på allt, kluddar ner några ord för att inte glömma och häpet läser till exempel: "Jag ska skapa fred i världen" när man vaknar på morgonen och sträcker ut handen efter den geniala tanken.
Men jag tror inte det. Jag känner mig lugnare och befriad. Går vidare.
Önskar dig en solig helg men kanske också ett befriande regn?

Gräm dig inte över DÅ, gruva dig inte för SEN, lev NU

Jag gjorde en uppdatering på Facebook igår som var en suck: Jag vill att allt ska hända NU. Hur tränar man sig i tålamod och saktmodighet.
Många kommenterade, intressant och läsvärt. Det är så kul, man släpper ut en suck och får tänkvärda svar från världen utanför sin egen lilla vrå. "Jag vet massor med saker jag inte vill ska hända nu och inte sen eller då heller", skrev Katarina, medan Erika sa sig ha motsatt problem, hon behöver träna fokus och tempo.

Det jag alltid kommer tillbaka till är ju egentligen medveten närvaro: Att leva i nuet och inte bli så frustrerad över  drömmar som inte slår in att jag inte ser bra saker som faktiskt händer. Det är svårt att inte bittert se sig över axeln och gräma sig över att DÅ inte heller blev som jag ville. Att gruva sig för vad SEN kommer att medföra i stället för att vara i detta NU, glädjas åt det. Acceptera att "vart du än går är du där" som är titeln på en av mina favoritböcker i ämnet medveten närvaro, skriven av Jon Kabat-Zinn.

Två klokböcker att återvända till i stunder av stress

Det finns två små böcker jag ofta återvänder till i ögonblick av stress och vardagsångest. 

Det är den lilla gula och den lilla gröna, böcker om medveten närvaro. Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig och Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv.
 Mina första tummade och understrukna ex har jag gett till några behövande, köpte nya till mig själv, dumt nog! Man ska göra tvärtom, behålla sina tummade ex. Det är i alla fall klokböcker som hjälpte mig att se proportioner på olycka i mitt liv och vägar att komma tillbaka. Titlarna skar rakt in i mig när jag såg böckerna  för jag var i krig och hade tappat kontrollen över mitt liv.
Rekommenderas livligt!
Allt jag läst sedan av Anna Kåver framför allt har också varit lika befriande upplysande för mig. En enastående klok kvinna. Läs också hennes: Himmel, helvete och allt däremellan.
På frågan om hon mediterar idag svarar hon i intervjun i Svd som jag länkar till: "Jag har väldigt lätt för att sitta stilla och fokusera på det jag gör. Så i stället för att sitta och meditera föredrar jag att vara i det jag gör, till exempel med barnbarnen, Eller så ger jag mig ut på "walking meditations", 
I morgon kan man lyssna till dem om man är i Stockholm. Läs mer här

En text om frid och fred som gör mig fridfull och fredlig

Jag blev ledsen och irriterad över slarvet i den bok av och om Thich Nhat Hanh som Linds förlag ger ut. Ni kan läsa mer om den och om mina synpunkter i ett tidigare inlägg. I stället för att läsa den boken letade jag i min hylla och fann en tunn genomarbetad volym: Vi är redan framme, en zenbuddistisk text om frid och fred av Thich Nhat Hanh. Jag beställde den för några år sedan från översättaren Eva Bellander och har haft mycket glädje av boken, ett litet tips för er som vill läsa några av hans texter om meditation och om medveten närvaro.

Jag övar mig i den viktiga förmågan att känna lycka över att vara just där jag är

Ibland när jag far runt i världen med mina väskor, flyger länge, bär tungt bagage, klättrar uppför långa flygplanstrappor och "strapatsar" mig en aning och blir trött en aning, så hör jag i huvudet mammas röst: "Gamla människan, sluta flänga omkring, ta det lite lugnt i stället!"
Rätt som det är kanske livet talar om för mig att jag ska ta det lite lugnt som hon tyckte i sitt liv som var så olikt mitt. Jag känner en lättnad varje gång jag landat och allt gått bra. Ibland svindlade det när jag gick omkring ensam i Hoi An och jag tänkte: Men om något händer....? 
Men jag vet att det är gamla ensamhetsrädslor och osäkerhet som försöker ta plats i mig och kan för det mesta hantera det och känna lycka över att vara där jag just är. Ändå är jag så lättad-glad varje gång jag landat  hel och välbehållen, då tänker jag: Inte ska jag väl utsätta mig för det här en gång till...?

Sen tar det en dag eller två och jag, gamla människan, börjar planera nästa resa. Förlåt mamma, jag vet vad du skulle ha tyckt, men egentligen tror jag du tänkte att det var lite spännande också, att din dotter "flängde" omkring i världen.

Det är oftast inte det man oroar sig för som drabbar en - så det bästa är att försöka anpassa sig till dagen som den kommer

Jag vaknade med ett pirr och insåg att det bara är en vecka kvar innan jag åker till Vietnam. En enda vecka. Sedan drar vi iväg. Just nu är jag lite extrapirrig eftersom vi inte fått program än - men det ordnar sig.
För några år sedan hade jag varit helstressad över en sådan sak - men på ett skönt sätt känns det nu mera som om jag tar dagen som den kommer. Det är befriande för ett fd kontrolfreak som oroade sig för mycket tidigare. Nu vet jag att det är ganska lönlöst, det är ändå aldrig det man oroar sig mest för som drabbar en. Kanske något annat, men det kan jag för det mesta ändå inte påverka.
Sol i Hanoi, varmt. I Hoi An regnar det hela tiden nu.

Snart åker jag. 

Ögonblick av glädje som smultron på ett strå

Det känns som om det är något som hänt i mig och jag vet inte riktigt när eller hur det kom sig. Men jag är så mycket mer i nuet nu än tidigare. Jag minns mig förut och ser hur många krav jag hade på mig själv, hur mycket det var jag skulle leva upp tlll, så mycket att det nästan tog knäcken på mig, hur missnöjd jag kunde vara med mig själv, åh denna känsla av otillräcklighet! Nu känner jag inte alls så. Jag är mer tillåtande mot mig själv - och hoppas jag mot andra.

Och dessutom njuter jag så intensivt av ögonblicken. Som nyss, vi åt en god middag jag och min lilla familj. Sedan strövade Ellen och jag ner till bryggan och tog ett kvällsdopp. Vi tvättade oss i havet och gick tillbaka upp till huset, vi startade dagen med ett morgodopp också. Däremellan pyssel, skrivande,  blöta Miltonpussar, matlagning, kärleksfulla viktiga samtal, skratt men tårar också.
Ögonblick av glädje som smultron på ett strå.

Ett moln av kärlek

Jag känner mig stillsam och lugn. En lite ovan känsla. Jag är i harmoni men ändå väntar jag på något. På någon? Jag vet inte. Jag försöker att inte grubbla för mycket på det. Jag gör ett ärligt försök att vara i denna grönska, i denna syrendoft. Det finns en känsla av tillförsikt. Men det finns alltid också en känsla av saknad även mitt i detta moln av kärlek där jag nu befinner mig och där Milton är mitt centrum.

I syrenernas tid

Utanför fönstret till mitt skrivrum blommar syrenerna och jag vill inte vara någon annanstans!
Jag känner mig god  mot hela världen, också mot grannen som ivrigt planterar vildväxande fula jättebuskar framför hela min utsikt mot vattnet. Jag brukar se vattnet härifrån, jag har gjort det i alla år vi bott här, nu ser jag bara hans vilt växande buskar i stället för hav. Men jag kan ju bara gå ner till bryggan och där finns vattnet, det tar mig en minut. jag tänker vara mild till sinnes denna sommar.... varför ska jag låta mig provoceras när solen skiner och syrenerna blommar på min tomt

Stoppa tiden, jag hinner inte med!

Stoppa tiden, jag hinner inte med. Mitt i all denna blommande ljuvlighet kan jag få något som nästan är panik. Jag hinner inte med. Syrener blommar i stan och på ön. Jag vill ut, jag måste hinna saker i stan också. Jag bär saker mellan mina hem. Samtidigt vet jag hur priviligierad jag är mitt uppe i mina bekymmer, för vem har väl inte det.
Men den här paniken är jobbig, att allt går för fort, att jag inte hinner med, att jag springer allt vad jag orkar och ändå hinner jag inte riktigt fram.
Hoppas känslan försvinner, denna panik, när jag slår mig ner ordentligt för sommaren på ön.
Kan ni känna som jag, bli överfallen av denna panik att inte hinna med och inte räcka till fast man just nu i denna ljuvliga tid borde ta sig tid att andas?

Leva i nuet, lära av stunden

Jag öppnade inte någon svensk tidning i Paris, trodde inte jag missade något, därför märkte jag inte heller att en författare jag beundrar mycket var här. Jon Kabat-Zinn har skrivit boken Vart du än går är du där - som jag skrivit om flera gånger. Den påverkar mitt tänkande enormt, jag som alltid oroligt flaxat iväg i tankarna till allt som skulle kunna hända lärde mig av honom en metod att vara närvarande i mig själv, här och nu, som jag ofta försöker tillämpa och som gör mig lyckligare. Han drog fulla hus, läser jag. Ja, jag missade honom, men jag kan läsa hans nya bok: Lev i nuet, lär av stunden.
Ur sin bok Full Catastrophe Living har Jon Kabat-Zinn plockat ut hundra korta texter som var och en utgör en lektion i mindfulness med tankar om hur våra inre resurser, ja mindfulness, kan påverka oss när vi tränar tålamod eller handskas med stress.  .

Noirmoutier en lycklig sommar när jag ville vara just där med just min familj och våra vänner

Noirmoutier, en lycklig sommar. Vad jag kände då var nog just närvaro. Jag ville vara just där, just då, med min familj, med våra vänner. Plocka musslor när havet drog sig tillbaka. Äta ostron i överflöd och veta att när det var ebb så öppnade sig havsvägen mot fastlandet på havets botten, men det fanns inga måsten och inga borden. Vi bara var.

Kloka Anna Kåver är min ledsagare i livet

Sonen är i Uppsala idag och lyssnar på en föreläsning av Anna Kåver. Jag är grymt avundsjuk. Men jag tröstar mig med att läsa ett kapitel i hennes senaste utmärkta bok. Himmel, helvete och allt däremellan. Det är en av mina klokböcker. När jag känner mig lite lagom vilse i världen kan jag läsa ett kapitel i boken, nicka gillande åt något hon skriver och så känns det lite lättare. Jag har en citatbok som jag försummar, men tanken med den är att jag ska skriva upp riktigt bra citat. När det fungerar är det väldigt bra, alla har vi väl jagat runt efter det där utmärkta citatet vi nästan kommer ihåg utan att hitta det.
Dagens råd från Anna Kåver som jag direkt införlivar med mig själv: "Den som låter rädslan färga sina handlingar lever vingklippt i flykt och undvikanden. Den som medvetet väljer att bejaka sin nyfikenhet och tar för sig kan också vara rädd, men lever sannolikt friare och gladare."
Jag lever sannerligen granne med rädslan men jag bekämpar den och min livsprincip är att ta för mig av livet. Så skönt med Anna, hon är min ledsagare.

När livet är som bäst

Tittar ut på den vita parken. 2010 ser likadant ut som 2009 men det är en bra känsla. Jag känner mig glad och fylld av förhoppningar. Min jul och nyår  i år var den bästa på länge med mina barn och deras kärestor tätt intill mig och min egen kärleksvän i mitt liv igen efter en aning turbulens. Då är livet som bäst. Jag menar: Nu är livet som bäst. Nuet är det enda vi har och kan vara riktigt säkra på dessutom. Mitt nu känns lyckligt.
Hur känns ert NU?

Inte bara GÖRA, också bara VARA

Jag är så nästan sjukligt fixerad vid att jag måste GÖRA någonting hela tiden. Därför är det som balsam att vara här i Vietnam. Som när jag kom in till sömmerskan idag. Mormodern låg i vilstolen, den ena dottern på en matta på golvet, den andra tillbakalutad i en stol, hon viftade sig lugnt med en solfjäder. Det är ju inte det att de inte arbetar, det gör de ofta och länge. Men de tar också tillvara på stunderna. Det var så skönt idag att se människor sakta flanera förbi oss. Hoi An är en stillsam småstad, ingen rusar, man flyter fram, man ägnar faktiskt mycket tid åt att VARA också.
Eller varför säger jag man? Det är ju jag som ägnar tid åt att inte hektiskt göra saker hela tiden utan att också vara, bara stilla i min kropp, bara lugnt i mina tankar. Det unnar jag alla.