https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 12 november 2009

Var i världen finns det bitar av er själ?

Hemma. I mitt tysta stillsamma kalla land i Norden. Det känns orimligt att Ellen och jag åkte cyklo i den vansinniga trafiken i Hanoi igår, ljudet, färgerna, dofterna. Hanoi är min stad. Som Paris. Man har sina städer och sina öar. Korsika är min ö, till exempel.
Vilka städer och öar har ni? Vad är det som gör att en bit av ens själ fastnar på vissa ställen men alls inte på andra? Det undrar jag. Varför kände jag mig direkt så lycklig och så hemma i Hanoi, redan 1989, det var som om mina fötter alltid trampat runt där.
Så nu vill jag veta: Var finns det bitar av er själ i världen?

13 kommentarer:

Maria Björkman sa...

Varmt välkommen hem, Eva! Oslo var en stad jag genast kände mig hemma i. Likaså New York, fånigt nog. Jag som är så anti-storstad. Men hemligheten med NY är att det är lätt att hitta, det behöver mitt arma lokalsinne. Min ö är malaysiska Langkawi, utan tvekan.

Varför man känner sig hemma där? Därför att man har varit där förut, så klart. I något annat liv.

Evas värld sa...

Tack, jag känner mig glad och välkommen. Precis så är det, Maria, med varför man känner sig hemma! Jag har ju säkert bott i Vietnam, en gång någon gång... NY gjorde mig glad med det direkta glada tilltalet, jag kände mig också hemma där på ett alldeles oväntat sätt.

Jane Morén sa...

Jag har inte rest så mycket utomlands, så jag har ju inte så mycket att jämföra med, kanske tio resor, men när jag satte ner mina fötter i Venedig, kändes det som om jag var hemma, som jag levt där tidigare. Det var magiskt, för jag hittade i alla gränder, även mitt i natten, och mitt sällskap tyckte nästan det var kusligt att jag alltid visste var vi var. Till Venedig längtar jag hela tiden. Min dröm är att kunna bo där några månader någon gång i framtiden, bara få chans att stanna länge och en ännu större dröm är att jag skulle sitta där och skriva, ha tillträde till magiska sällskap och otroliga miljöer.

Jenny sa...

Blir du förvånad om jag skriver Paris? ;)
Kände mig även hemma i Bretagne när jag var där för första gången 1993.

Välkommen hem förresten! Känns tryggt att ha dig på svensk mark igen.
Kram

Granne med potatisodlaren sa...

Jag älskar många öar. Junkön i Luleå skärgård, Svartlöga i Norrtäljeskärgår, Björkön i Vasa skärgård, och Öland min barndoms ö. Som vuxen hamnade jag på Korsika för sju år sedan. Det är en underbar och farlig ö.
Städer som jag alltid återkommer till är Helsingfors, Paris och Kalmar.
Helsingfors ligger bara åtta timmar med tåg från älvens strand, vår närmaste huvudstad. Det finns samma känsla av att alla vägar korsas här, på centralstationen, när tåget mot Sankt Petersburg ropas ut på sex olika språk som på gare du Nord.
Överallt syns arkitektur från det förra sekelskiftet och vid hamnen finns Kiasma som visar nutida konst.
Kalmar, där både havet, konsten och medeltiden finns på samma plats. Här är allt i mänsklig skala.
Paris för alla mysiga kvarter. Det är så härligt att kunna ta bussen till jordens alla kulturer. Här samlas människor från alla delar av världen på en liten yta. Men det är inte en stad som är lätt att leva i.
Men mitt vanligaste resmål är naturligtvis Stockholm. En plats som är min historia, min familjs historia och där varje hus har ett minne att delge mig.
Välkommen hem till huvudstaden.

Var dag bär guldkorn sa...

Alvaret på Öland, Bergen och havet på Korsika, hedarna i Yorkshire...
Jag är hemma på platser med ljus, mycket vind, himmel och horisont - och gärna kargt. Ja du vet ...
Hemma nu – VÄLKOMMEN!

Annika sa...

Jag tror att jag kan känna mig hemma nästan överallt, bara jag får skapa mig ett "hem" och bara jag inte känner mig ensam. Kanske beror det på att vi flyttade runt så mycket under min upväxt? Annars är Paris min stad, så är det bara. Konstigt nog kände jag första gången jag kom till mina kvarter i Råsunda att jag hittat hem. Det skulle dock dröja 10 år innan jag flyttade dit...
Frågar jag T varför vissa ställen känns så välbekanta svarar han precis som Maria. Men så är han också djupare än jag! ;)

Mahi sa...

Hej Eva, välkommen hem. Förstår att det känns lite konstigt att byta kultur och klimat. Mitt hjärta blev kvar på Sydfranska atlantkusten när jag var 14 år. Det var som att komma hem för första gången i mitt liv. Sverige har aldrig kännts som mitt hem vilket är lite sorgligt eftersom jag bott här i hela mitt liv. Drömmen är a komma tillbaka till Sydfrankrike.

Anne sa...

Välkommen hem Eva! Jag säger som Jenny, skönt att ha dig på land igen! Det finns två ställen för mig. Det första är Österlen, jag känner frihet med att kunna se horisonten, kullarna, bokskogen och havet förstås. Det andra stället är nog sydfrankrike. Väldigt länge sedan jag var där, men jag njöt av atmosfären i den lilla byn Rigarda. Husen som har en färgskala som gör mig lycklig jämfört med de gråa husen här i Sverige!

Evas värld sa...

Men åh vilka härliga kommentarer och tack för att ni delar med mig. Vilka härliga platser och jag kan känna direkt i era kommentarer en längtan. Man får leva med sin längtan eller hur, det är fint. Men också fint att förverkliga drömmen om att få komma dit igen.
Så Mahi, vad jag önskar att du ska resa till kusten i Frankrike, det finns en ö jag älskar där på den kusten, Noirmoutier.
Sydfrankrike i vårt hjärtan, Anne, jag älskar också de målade husen i södra Frankrike, solen och färgerna som gör att man själv också lyser lite.
Jenny, Eva och Annika, ni som har själsbitar i Paris, som jag.Jag längtar alltid dit och åker dit för sällan. Bretagne är vilt och vackert, Jenny. Och Eva vad många fina livspusselbitar du skriver om!
Jane, jag tänkte på ibland i Vietnam vilka fina bilder du skulle ta där. Det är klart att du ska åka till Venedig igen och känna dig hemma i gränderna.
Maria guldkorn, din längtan känner jag efter det karga och vilda. Dessutom vill jag bara att du ska uppleva Vietnam, igen.Helst i sällskap med mig :)
Tack för att ni delar själsbitar med mig, nu är jag hemma! Här finns den största själsbiten.

Pia sa...

Egentligen finns bitar av min själ på alla ställen där människor jag älskar befinner sig, men platser som som slår an en extra sträng i mitt hjärta är definitivt Paris, Åbo med omnejd, spanska solkusten och Skåne.
Men precis som Du själv uttrycker det Eva, så finns den största själsbiten i mitt hem.

Carina sa...

Jag tror det främsta hem man har är sig själv,och sen kan man nog skapa en miljö nästan var som helst.
Sen behöver det ju inte vara hem som i "hemma", man kan besöka en plats och känna samhörighet med någon, något eller en känsla, det är ju precis lika fantastiskt!
Jag skulle stanna en liten stund i Karibien, i Dominikanska Republiken, för att fotografera, hitta bilder och ögonblick. Det är över 6 år sedan nu och här sitter jag kvar där havet slutar!
Så kan det också gå.

Evas värld sa...

Carina, jag tittade in och såg dina fantastiska bilder. Vilken vacker plats att stanna kvar på. Förstår att en bit av din själ finns där.

Just nu känner jag att jag är hemma, det är också fint. Jag slår mig till ro, det dröjer inte länge förrän jag längtar bort igen, men basen, Pia, den finns här. Grundbiten.