https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 28 december 2009

Den värsta tiden ledde till den bästa

Den värsta tiden kanske blev den bästa, pratar Stefan Einhorn om i radion. Då funderar jag på vad Eva i Luleå skrev om idag om vad som är det viktigaste det senaste decenniet och kom fram till att det som hänt nära i livet dominerar ens minnesbild, inte de stora skeendena.

Så jag tänker tillbaka på de tio åren och inte är det något världspolitik som dominerar. Det är två sorger, den ena var tung, min mamma dog och henne sörjer jag än och alltid.
Samtidigt som hon dog bestämde jag mig för att skiljas. Jag vaknade bara en dag och tänkte: Nu är det nog. Och sedan tog jag snabbt alla de beslut jag borde ha tagit år tidigare. Det var fruktansvärt och det var den värsta tiden. Men min överlevnadsinstinkt var stark. Jag visste att jag, innan jag tog det beslutet, höll på att gå under, min självkänsla smulades sönder, min fysiska hälsa var kritisk. Jag var slagen till marken men jag reste mig igen.
Det krävdes så många tankar, så många tårar för det. Men samtidigt så hände något i mig, jag fick tillbaka tron på mig själv i mitt eget liv. Tilliten till mig själv vaknade igen och jag insåg att jag hade all kraft att forma mitt liv så som jag ville att det skulle bli. Jag behövde inte välja att vara ett offer. Det blev de första stapplande stegen på väg till ny visdom för mig. Inte har jag hunnit så långt men jag går den vägen och jag känner mig på ett helt annat sätt trygg i mig själv. 
Ja så var det i all korthet. Den värsta tiden ledde till den bästa.

8 kommentarer:

Annika sa...

När hela ens väsen säger ifrån, då måste man agera även om allt är fruktansvärt jobbigt just när det sker.

Granne med potatisodlaren sa...

Det är svårt att ta beslut som påverkar allt. Det finns ingen som kan stötta och klara av det svåra utom jag själv. Det är nog därför många låter bli. De känner sig som blivande offer istället för att se möjligheten till att bli huvudpersonen i sina liv. Under en lång resa med tåg från Madrid hade jag sällskap med en kvinna som jag aldrig träffat förut. Hon hade aldrig gjort en resa själv förut. Hon gifte sig när hon var 18. Fick fyra barn före 25. Hade skött familjens hushåll över hela världen, men nu var hon på väg hem till Sverige. Vi satt i samma kupé i 40 timmar och för varje timme blev hon mer en egen person. När hon klev av tåget var hon övertygad om att hon aldrig mer skulle låta sin man ta över hennes liv mer. Det var en sak hon sa som jag inte kan glömma och som jag inte fattar att hon tyckte var viktigt. "Även om mina barn nästan är vuxna vill jag inte att de blir skilsmässobarn." Ett argument som jag hört förut av kvinnor födda på 20-talet. Men mitt ressällskap är född 1943 så jag förstod inte varför hon tyckte så. Det jag kände var att viktiga beslut i livet får ibland stå tillbaka på grund av små omöjliga konventioner.
Jag hoppas att ditt beslut blev ditt bästa för alltid.

Jane Morén sa...

Jag tror du är mycket längre på den vägen än vad du själv tror, det är så en smulat självförtroende missleder en, man tror mycket mindre om sig själv än man är och presterar. Varje steg du tar är ett steg mot att erörvra dig själv tillbaka. Precis som du beskriver det av att vakna en morgon och få nog, så är det ofta, så var det för mig också. Jag var så jävla rasande och allt stod mig upp i halsen fyrtio varv. Det är då, först då man är arg nog att kunna bryta upp från något som länge har kunnat pågå, ofta för att man är en människa som vill tro gott och bra och förlåta. En dag är tilliten, tålamodet och blåögonen slut.

Maria Björkman sa...

Du säger att du inte har kommit så långt på din nya väg. Då funderar jag så här: hur vet man det? Hur vet man hur långt man ska? Och varför är det viktigt att komma långt, det viktiga är nog ändå att över huvud taget slå in på en ny väg som du så modigt har gjort? Kom ihåg min kobild, som säger: "Måste man alltid vara på väg någon annan stans?"

Evas värld sa...

Vilken märklig inställning Eva! Hoppas den kvinnan tog steget att göra sig till huvudperson i sitt liv. Men jag tror det är många som inte skiljer sig "för barnens skull", det argumentet är så ihåligt! man borde inte vilja visa sina barn att en familj, en relation, det är något man offrar sig i, ett ställe där man lever utan kärlek, med svek och kanske uppslitande gräl. Jag tror det är mer fruktansvärt för barn att uppleva än en skilsmässa.

Evas värld sa...

Ja när man slutar se med blåögonen Jane så finns ju dessutom så mycket att upptäcka. Åh det är skönt att känna att man har mod, den känslan är viktig för mig. Men sen är det också så att det tar tid att reparera en skadad tillit.

Maria, du har så rätt, det viktiga är ju inte hastigheten, målet, utan den väg man går med tid att begrunda tillvaron och smaska i sig lite grönt gräs ibland som din lilla ko medan man ser sig omkring och blir lite visare för varje steg!

Pia sa...

Jag tror det viktigaste är att lyssna till sitt eget hjärta, även om det inte alltid är det lättaste.

För mig har livets väg varit kantad med mycket sorger och besvikelser och om tårar hade varit guld så hade jag nog varit rik som ett troll idag, men trots det har jag alltid sett ljust på framtiden. Man får sörja, och ska sörja, men måste också gå vidare, om så i sakta mak. Det är kanske då vi upptäcker möjligheterna.

Evas värld sa...

Ja visst är det så Pia. Det är viktigt att tillåta sig att sörja, sedan måste man gå vidare. De insikterna och förmågan att se ljust på tillvaron trots sorger är nog en tillgång värd guld!