https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 8 februari 2010

Min familj för nästan hundra år sedan - döda, men levande i mitt minne

Min vän Ashok i Chennai tittade in på mitt fotoalbum på Facebook och hittade den här gamla bilden som han tyckte om. Jag älskar den. Jag skulle så gärna vilja veta mer. Det är min pappa som sitter i farmors knä, året borde vara 1912. Nästan hundra år sedan. Alla på bilden är döda. Men de lever i mina tankar. Farmor och farfar, visst är de stiliga! Mina bestämda starka fastrar Elsa och Berta. Min farbror Gunnar som jag just häromdagen pratade om med den kvinnliga polisen i Wollterprogrammet: "Swedenmark på kriminalen, jo honom kände jag allt!" sa hon.
Så fast de är döda, mina människor, så lever de.

9 kommentarer:

Anonym sa...

En Swedenmark på Kriminalen, minsann. Det visste jag inte. Fin bild!
Och ...
Det var kul med "ditt" radiopratande. Särskilt du och den kvinnliga polisen. Jag hade gärna hört mer av er och mindre av den alltföööör bluddriga programprataren som tydligen ville höras mest själva; som den där typen av äldre män (Hu, för att hamna bredvid sådana vid något middagsbord). Fast det är klar har man som Wollter trätt ut i livet genom en scenskolegång där "tjejerna" väntade på en och det räckte med att man läste lite dikter och hade en halsduk runt halsen, då må man vara proletär till en viss grad men det där med genusskillnader och ens egen roll blir man nog aldrig riktigt
medveten om.

Ps. En gång sjöng vi Kvinnor att vi måste höja våra röster ... Vore kanske inte så dumt med en manssång också om att "Vi måste sänka våra röster för att höra"

Hoppfull kvinna!

Evas värld sa...

Hej hoppfulla kvinna! Ditt inlägg fick mig att skratta gott. Jo,jo en manssång: Vi måste sänka våra röster... det var roligt. Måste tipsa Edander! Den gode Wollter är så rar, men väldigt bortskämd med att höras mer än höra förstås som alla män i den positionen. Och jo, jag kanske hade hoppats på att vi skulle ha haft mer tid för lite mer djupgående diskussioner om femtiotalet. Det finns ju så mycket att säga. Mer intressanta saker än detta eviga fotbolls-VM som alltid ska komma upp.

Evas blogg sa...

Jag ska lyssna till programmet ikväll. Gamla bilder är så vackra tycker jag. Ljuset, kläderna, frisyrerna...helt enkelt så vackert.

Granne med potatisodlaren sa...

Sven W bor ju ibland här vid älvens strand. Och jag tror helt säkert att han inte är ett dugg medveten om hur det låter när han tar över. Men för den skull blir det inte bra radio i förhållande till din och den kvinnliga polisens berättelser. Amateurich, skulle Yvonne Hirdmans mamma den röda grevinnan ha sagt. Nu har jag läst slut och tittat på hennes familjefotografier. Din fina bild från Sundsvall skulle kunna vara tagen i kejsardömet Österrike-Ungern. Det är något europeiskt över dessa familjebilder.
Vad kul att ha en av sin egen familj.

Sara sa...

Jättefin bild! Min "Justa" är allt lite lik farfar Gösta ser jag - det är kul att upptäcka. Särskilt kring ögonen. Krya på dig Eva!
Sara

Evas värld sa...

Eva och Eva! Javisst är det fint med de gamla familjeporträtten tagna hos eller av fotograf. Det är en sådan stämning i dem. varför bad jag aldrig Elsa eller Berta berätta mer om barndomen!
Yvonne Hirdmans röda grevinna ser jag fram emot att läsa, Eva. Och den gode Sven, honom måste man ju tycka om, med maner eller ej.

Evas värld sa...

Sara vad kul!! Jag tänkte att det var Peter som baby över bilden också, och då borde det ju också finnas likhet mellan far och dotterson. Känner mig som en svag kvinna idag som borde få ligga på kuddar och matas med praliner men jag får nog stå för matandet själv. Men ligger gör jag, bekvämt! Vad mysigt ni verkade ha haft det i helgen med våfflor och allt! Kram.

Maria Björkman sa...

Jag fick förmånen att frossa i den här typen av gamla bilder på släkten när jag hjälpte min mormor att rensa bland sina foton. Det är härligt, och extra mycket då man forskar i släkten. Jag blir så nyfiken på dom, personerna på bilderna; vilka var dom innerst inne, vad drömde dom om, hur blev det?

Evas värld sa...

Maria, visst är de vackra och visst ger de många tankar. Jag är så ledsen över att jag inte tog reda på mer om dem medan de fortfarande levde.
Och du - ge inte upp, jag kollar din blogg och rätt som det är kommer din sida att stanna kvar och man kan börja kommentera igen!