https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 7 mars 2010

Det var som om jag visade ett öppet sår när jag gick på fest ensam

Det kan lätt bli så att finklänningarna hänger längst in i garderoben och alltför sällan får gå ut. Det kan lätt bli så att man inte säger ja till fester för att man blivit så ovan vid att gå ut. Jag tror det där är en negativ spiral. Det börjar kanske med att man skiljer sig och tappar många i bekantskapskretsen. Av någon outgrundlig anledning bjuder vissa kanske bara den ena hälften i det f d paret. Sen kan det också vara så att man är så van vid att vara en del av ett par att man känner sig ensam och obekväm när man kommer alldeles på egen hand, i synnerhet om de flesta andra är par. Så man hittar undanflykter, blir rädd, stannar för mycket hemma.

När jag skriver man menar jag JAG. Så var det först. Det kändes som en bit av mig ryckts loss och som om jag visade ett öppet sår när jag gick på fest. Jag kan tala om det nu därför att såret läkt, även om ärret finns kvar. Jag gillar att gå på fest och de vänner som inte bjöd mig är inte längre mina vänner. I stället har jag de som funnits kvar i vått och torrt och nya fina vänner. Men så fort jag känner den där tendensen att stanna hemma, att bli rädd för att gå ensam till en fest, då säger jag strängt till mig själv att skärpa mig, hittar en anledning att festa och lufta finkläderna.

9 kommentarer:

carina@pocolococreativo sa...

Precis så är det! DU finns ju, även om du inte är en del av ett par som en gång var.
En sak jag tänker på, är att det är så olika, givetvis beroende på vem man är och hur man känner, men även geografiskt. Här skulle man aldrig ens tänka tanken att bara gå ut i par, eller att bara umgås i par etc etc. Det existerar liksom inte att identiteten eller känslan på/hos/i en människa skulle finnas i hurvida man är ett par eller ej, den sitter i varje människa.
Jag vet inte varför det är så, men det ÄR så. Jag tänker på, är det här någonting vi har "skapat" i den så kallade västvärlden, och kanske även i andra delar av världen? Sättet att umgås, och även känslan en enskild människa bär på, kommer ju från samhällets mönster som följs både omedvetet och medvetet av oss alla?

Evas värld sa...

Vad skönt det låter Carina! Jag blev faktiskt chockad över mig själv att jag nästan omedvetet sjunkit så hårt in i partänkandet att jag kände mig halv när jag skilde mig. Men det var ju, precis som du säger, något som inte bara finns inom mig utan är skapat av det samhälle jag lever i - som är otroligt fixerat vid par, vid ungdom också, vid en massa outtalade regler om hur man bör vara och leva. Alla kan se att jag är så mycket lyckligare idag, ändå är det ett väldigt tjat om hur trevligt det vore för mig att träffa någon - och med det menar en del en ny parrelation. Men jag kanske "träffar någon" men på mitt sätt! Alla dessa outtalade regler - det är så kul att läsa vad du skriver för du ser dem ju på ett annat sätt med dina perspektiv.

Granne med potatisodlaren sa...

Jag har tänkt mycket på det du berättar. Det händer att jag hamnar på fester utan min make, för att jag firar någon som han inte känner, eller för att festen är hos mina gamla vänner och någon behöver vara hemma, osv. Jag går ju på festen för att ha trevligt, men det händer att folk undrar varför jag kommer ensam. Som om vi alltid måste göra samma saker tillsammans. Då kan en känsla av att jag inte passar in komma över mig. Jag hoppas att du fortsätter att vara lycklig med ditt liv som du valt.

Annika sa...

Jag tror att hindren finns inom oss själva. Inte tycker jag det är konstigt om singlar kommer till en fest. Vi bygger upp våra egna mentala murar samtidigt som det säkerligen finns en dos av överdriven parkultur i Sverige.

carina@pocolococreativo sa...

Något jag ser här, och det är nog inte svenskar, men par från västvärlden på semester, väldigt ofta är par som klär sig i likadana tröjor när de är ute på stan. DET tycker jag är patetiskt - att höra ihop med någon, en partner, en vän, sin familj, sitter ju inte där, och inte behövs det skyltas med heller, det räcker ju att man vet och känner det.
Bara en parentes från mig som alltid skriver för långa kommentarer :-)

Evas värld sa...

Äsch Carina de är inte för långa, dina kommentarer är ju väldigt intressanta! Jag tycker också den där parmarkeringen är så lustig - eller mera olustig kanske. revirmärkning.

Annika jag tror att det är så, man skapar sina egna hinder ibland, det gäller att övervinna det. Men jag har märkt en sak och det är att jag väldigt ofta förr - för ofta - refererade till vad mannen tyckte och tänkte. Jag märker det nu för jag är glad att det är mina åsikter jag för fram!

Eva Granne! Just den där känslan av att inte passa in, den klarar man ju om man mår bra och livet är okej, men den är svår i situationer när man känner sig ensam och utlämnad på ett nytt sätt.

Monica sa...

Ja det är vi svenskar som är lite lustiga:-) Min man gick ensam på bostadsrättsföreningens fest för jag trodde det skulle bli rätt tråkigt, hade helt enkelt ingen lust, alla går för de får äta gratis o s v också typiskt svenskt. Var också en väldigt tråkig fest tydligen men jag hade trevligt:-) Alla trodde vi var skilda, många som inte är särskilt pratsamma annars frågade var jag var och blev helt förvånade när vi kom ut från samma lägenhet igen:-)

Jane Morén sa...

Jag kan förstå din känsla, man kan vara så starkt ett "Vi" att man känner sig halv när man haltar iväg efter en skilsmässa, man saknar "viet" och känsla av att vara en enhet tillsammans. Men bara det gått ett tag så fattar jag inte hur par orkar följas åt hela tiden, parmiddagar kan vissa stunder verka trista, instängda, det glittrande, roliga, fria jag ser är mina singelväninnor när vi träffas och har kul! Just då.

Evas värld sa...

Jane, jag är så glad för att jag har den insikten nu. Tänk om jag tydligare fattat att jag skulle vara ett Jag också när ja levde i ett Vi. Då hade jag nog många gånger varit gladare!