https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 29 augusti 2010

Fråga inte: Är du sugen på en bebis?

Att skaffa barn eller ej är verkligen en djupt personlig fråga, eller en fråga mellan de två som kanske eller kanske inte vill skaffa barn. Det har alltid varit klart för mig. Jag kan inte minnas att folk tjatade på mig att skaffa barn eller ens frågade mig om och när jag skulle skaffa barn. Hade de frågat hade jag blivit irriterad. Inte ens min mamma som jag var så nära frågade om det. Så har jag förhållit mig till mina barn också. Visst vill jag ha barnbarn, men först när det är läge för det för mina barn. Men jag märker en tendens omkring mig att folk frågar okänsligt och oförblommerat om barn.
Hörde det igår. En vän till mig fick frågan rakt upp i ansiktet: Är du sugen? när hon tittade på en liten nyfödd.
Frågan är plump men alltför vanlig.
Är du sugen?
Tänk om man är det men inte vet med vem man ska skaffa barnet? Tänk om man är det men inte blir med barn? Tänk om ...  Det finns en massa saker man ska tänka på innan man ställer den frågan, tycker jag. För det kan visserligen vara en helt banal fråga men det kan också vara en smärtsam och onödig och alldeles för privat fråga.

13 kommentarer:

Monica sa...

Instämmer, har själv aldrig ställt en sådan fråga, är helt otänkbart enligt mitt sätt att vara. Förvånad blir man ofta på folk som är rätt opersonliga eller har distans till andra och så plötsligt kan de vara hur klumpiga som helst och fråga vad som helst. När det gäller andra. Tror man ska dra gränser där, och förklara att frågan inte var jättebra, hjälpa dem lite. Om det går....En helt annan sak som jag ofta blev "utsatt" för när jag var yngre, var att om jag var förhindrad på något sätt att utföra en frivillig sak, inte jobbrelaterat, så krävdes exakta förklaringar, lite aggressivt och burdust bemött t o m om de inte fick förklaringar. När den andre personen inte kunde, då behövdes inga förklaringar. Tog ett tag ett lära sig att hantera detta. Ursäkta lång kommentar:-) men så skönt att vara äldre och ha "lärt" sig lite mer.

Evas värld sa...

Monica, jag älskar kommentarer. Det är väl skillnaden mellan dagbok utan respons och blogg. Kommentarerna ger liv och innehåll åt mina funderingar. Så skriv gärna! Jag blir glad.
Tror också man ska vara rak och säga ifrån, vänligt men bestämt!

Lyrans Noblesser sa...

Usch ja de åren då "alla" frågade var inte roliga.

Annika sa...

Jag brukar inte fråga men nog undrar jag ibland! Det handlar då om min egen nyfikenhet över hur människor tänker och resonerar, inte om att ha åsikter i frågan eller sätta mig till doms över någon. Men eftersom jag vet hur känslig frågan är ställer jag den som sagt inte utan väntar tills de berörda själva tar upp den - om de vill. En av mina bästa vänner fick barn först när hon fyllt 40. Under alla år vi känt varandra innan dess frågade jag aldrig vilka hennes planer var men oj så jag undrade!

Evas värld sa...

Visst Lyran, det blir så fel med den frågan. Själv frågar jag heller aldrig om någon väntar barn även om jag tycker att det ser så ut - men det är för att jag gjorde bort mig en gång och frågade en person som blev förnärmad och ALLS inte väntade barn. Jag ville bara försvinna och sudda ut min fråga!
Men självklart, Annika, är jag nyfiken!!! Alltid nyfiken på allt.

Elin sa...

ja jag avskyr verkligen den frågan! Den är så självgod. Och i den här åldern får man den OFTA!

Granne med potatisodlaren sa...

I Mera kackel finns en berättelse om hur det kan vara att inte kunna få barn. Det är en sak.
Men det är inte kul för dem som valt att inte skaffa barn. De anses fortfarande inte veta sitt bästa.

Kim M. Kimselius sa...

Håller med dig Eva att det är en fråga som kan såra väldigt mycket. Minns fortfarande ett bröllop jag var på där jag visste att brudparet inte kunde få barn. Hur grymt var det inte då när de fick presenter inför det förväntade nya barnbarnet och ropen skallade: "Om nio månader kan ni börja använda den!" Jag såg min väninnans ansikte och var glad att hon hade ryggen åt de andra i salen. Kram Kim

carina@pocolococreativo sa...

Jag tänker som du Eva, det är personligt, visst kan man undra, men det när något en människa har rätt att hålla för sig själv eller dela med de människor hon/han väljer att dela detta med.
Det här med att folk har en förmåga att vräka ur sig såna frågor alls, och ofta vid fel tillfällen som vid födelsedagar/middagar etc det är klumpigt och respektlöst.

Jenny sa...

TACK Eva! Tack för att du skriver om något som jag brottas med varje dag. Något som jag vill ropa ut på bloggen om, men inte gör. Jag önskar att fler tänkte som du och som de flesta som kommenterar inlägget också tycker. Elin svarar precis så som jag också känner!

Ps. Vilket passande, och samtidigt fint, ord du fick med: "oförblommerat". Det ska jag lägga på minnet!

Evas värld sa...

Elin, jag vet. Det är så okänsligt.

Eva Granne, ska bli spännande att läsa. Och jag förstår vad du menar. Det är ett val som måste försvaras medan valet att skaffa barn ses som en självklarhet.

Kim, vilken grym historia och vad ont den repliken måste ha gjort.

Carina, det verkar som om en del människor blir gränslösa just när det gäller den sortens djupt personliga frågor.

Fina Jenny. Jag förstår precis. Kram!

Vixxtoria sa...

Jag kan bara instämma med flera kommentarer här. Det räcker inte heller med att man redan har ett barn, för efter en viss tid förväntar sig alla att man ska skaffa ett småsyskon. Jag ljuger inte om jag säger att 10 personer i sommar har frågat mig om/när nästa bebis är på väg. Vad ska man svara på det? "Jo, men så bra att du frågar. Jag har ju alldeles glömt bort att berätta att vi ska ha barn igen. Det var tur att du påminde mig, jag kan ju inte stå här och dricka rödvin" ?!

Tror folk att man inte skulle berätta om man var gravid? (Det fascinerar mig mest, faktiskt. Att det finns en stor grupp människor som tydligen går runt och inbilla sig att de ska vara de första att få veta om man planerar barn/väntar barn/inte vill ha barn/inte kan få barn bara för att de ställer en alltför närgången fråga.)

Apropå detta så skrev Lena Andersson en ledarkrönika i DN i helgen om folk som ifrågasätts för att de frivilligt väljer bort barn och är nöjda med det:

http://www.dn.se/ledare/kolumner/liv-eller-smabarnsliv-1.1160875

Evas värld sa...

Vixxtoria, tack för din kommentar och tipset om Lena Anderssons artikel. Där har vi absolut en riktig tabufråga, jag kan tänka mig vilka diskussioner kommentaren att man väljer bort barn ger.
Du har så rätt om frågorna om nästa barn, jag inser att jag säkert varit klumpig och ställt den frågan någon gång. Ja när jag tänker efter så fick jag den också ganska många gånger eftersom det är några år mellan mina tre barn.
Annars var den lustigaste kommentaren när jag berättade att vi skulle ha barn nummer tre: "Varför då? Ni har ju redan två." Det har jag skrattat åt många gånger.