https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 8 augusti 2010

Vi känner oss små när det blixtrar

Blixtarna korsar himlen, knallarna dånar genom luften, åskan över ön är mäktig. Vi släcker alla lampor och beundrar skådespelet, drar skrönor om eldklot som flyger ur telefonjacket, ser hur naturen illuminerar vår tomt med blixtfyrverkerierna. Samtidigt känner vi oss så små i vår lilla röda stuga på vår lilla ö...

6 kommentarer:

Jenny sa...

Jag väntade också på eldklotet, men "spänningen" uteblev även hos mig.

carina@pocolococreativo sa...

Sen mina år här på ön så älskar jag regn, det är lycka varje gång vi får några droppar. Jag trodde en stund i eftermiddags att vi skulle få en skur, men jag trodde fel.
Luften exploderar snart här.

Evas värld sa...

Jag vet inte ens om det är sant, eldklot....? Men häftig åska var det, Jenny!

Carina, du skulle ha älskat hur himlens portar öppnade sig över vår ö igår, som det regnade...!

Kim M. Kimselius sa...

Åskoväder både skrämmer och fascinerar mig. Blixten har slagit ned flera gånger här där jag bor. Två gånger har ladugården brunnit ned, flera gånger har elektriska apparater gått sönder. Sist gick det mesta elektriska i huset sönder, av det där sladdarna satt i väggen. Och då var det åskovädret inte i närheten av oss. Våra grannar drabbades också mycket illa senaste gången. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av blixtarna på den blåsvarta himlen, knallarna som får mig att hoppa högt och den laddade luften runtomkring. Skönt att allt gick bra för er och att inte blixten slog ned på er lilla ö. Kram Kim

Monika Häägg sa...

Jag är alltid jätterädd när det åskar. Bara räknar och väntar på nästa blixt. Jag har blivit sådan efter att jag varit med om några direktträffar. Här regnar det bara, som väl är, och i dag har jag läst sista delen i din serie om Johanna, Mellan två världar. Den är verkligen väldigt bra, Jag hoppas du skriver en fortsättning?

Evas värld sa...

Kim, det låter som om du varit väldigt nära åsknedslag, då blir man mera skräckslagen så klart.

Monika, vad du gör mig glad! Jag trodde faktiskt att jag skulle skriva en fortsättning i sommar men tankarna gled undan och Johanna ville inte tala till mig, som det kan vara ibland. Men jag har inte släppt henne. Och jag blir jätteglad för det du skriver här och på facebook. Kram!