https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 25 maj 2011

Ängslig vill jag inte vara.... är jag det?

Jag undrar om det är för att jag inte minns... men jag kan inte komma ihåg att jag var speciellt nervös när jag fick mina barn. Allt föreföll så naturligt. När min son föddes bodde vi mitt i stan och jag gick omkring överallt med honom i en röd babysele. Vi bodde fyra trappor upp och ibland strejkade hissen när vi kom från dagis, så vi gick upp, lille killen, matkassarna och jag.
Samma när döttrarna kom. Där åkte jag omkring med dem i vagnen, än hit än dit. Tre ungar och en vagn på tåget till Sundsvall, det var ingenting. Tre ungar (och en man)  och en vagn i världens minsta båt över farleden. hela familjen i bil över hela Europa när barnen var så små så små...
Varför skriver jag det? Jo, jag tycker att jag oroar mig för mycket nu. Jag tänker inte ge exempel för det låter bara för fånigt sånt jag grubblar över. Men kanske jag gjorde det förut också, fast jag förträngt det långt bakom andra gladare minnen än minnen av oro och ängslan? Säg mig gärna att det är så för jag gillar inte det här oroliga jaget jag ibland tycker jag är. Som målar upp faror där inga finns, som känner ängslan för bagateller.
Jag vill inte vara ängslig. Jag vill vara kavat.

13 kommentarer:

KaosJenny sa...

Jag tror att man blir oroligare när man blir äldre för man vet mer som kan gå åt skogen och man känner fler som det har hänt saker.... Däremot tror jag också hårt på att man kan släppa rädslan för det mesta går ändå itne att göra något åt hur säkert man än tänker... Leva i nuet och verkligen njuta av det... Kram

Granne med potatisodlaren sa...

Eva, du är väl en av de mest kavata människor som finns. Du är öppen för att upptäcka nya människor, ny litteratur, nya platser och du hittar glädje överallt. Lite oro över vad som skulle kunna hända är väl inte att vara ängslig? Eller?

Evas värld sa...

Jenny när man är mitt i kaoset kanske det är lättare att leva i nuet, sanningen kanske är att jag bara inte hann tänka när jag levde mitt i det underbara kaoset men nu har jag för mycket tid? Kram!

Eva, vilka gulliga ord. Jag funderar på om det alltid varit så att jag är två personer - när jag beskriver mig själv utifrån så verkar det ju ganska frejdigt men när jag funderar på inutikänslorna så är jag - och var kanske också fast jag förträngt det - fylld av ängslan över mina brister. Men det är som du säger, nog sjutton måste man ju också tillåta sig lite oro och ängslan :)

Den Ofrivilliga Bloggaren sa...

Läste ditt inlägg och började formulera en kommentar i huvudet. Den blev så låååång, så jag ska inte uppta en massa plats här, men tanken var att en förälders oro är ett bevis på villkorslös kärlek.

Evas värld sa...

Ofrivilliga, så synd att jag inte får läsa men så spännande att man kan föra samtal med varandra i sina huvuden på detta sätt. Bara det att ställa en fråga till sig själv gör ju att jag måste fundera på svaren.
Ett viktigt svar är i alla fall för mig att i undvikande beteende och flykt från det som skrämmer mig finns inte lösningen. Handling är svaret.
Och ja, sen kan vi tala mycket om föräldrakärleken som gör att man så intensivt smärtsamt i fantasin upplever allt som skulle kunna hända de man älskar mest...

Evas blogg sa...

Jag tror också man blir mer orolig med åren. Och när barnen var små då gick allt på högvarv, det fanns inget utrymme till att hinna oroa sig. Och ja, jag känner igen din oro. Vill inte heller men huvudet säger en sak och hjärtat en annan.

Evas värld sa...

Det måste ha varit så att man helt enkelt inte hann oroa sig - på den tiden. Så nu tränar jag mig på att vara totalt närvarande i stället, då kan man heller inte oroa sig på samma sätt. Medveten närvaro, det tror jag är bästa botemedlet mot ängslan.

Maria Moln sa...

Det låter banalt men skriver det ändå, för det kan vända mina tankars riktining ibland: Min kära mamma Birgitta som var väldigt klok och gick bort alldeles för tidigt sa alltid "av tio farhågor är det minst nio som aldrig slår in" Ungefär så. Men det finns mycket vemod och längtan i det här som kallas livet.

Cecilia N sa...

Maria, vilken klok devis av din mamma. Den vill jag komma ihåg.

Den Ofrivilliga Bloggaren sa...

när barn är små, har föräldrarna dem intill sig, de är alltid närvarande eftersom små barn inte klarar allt skälv i livet. oro är inte ett inslag då, föräldern är ju med, har koll och kan omedelbart beskydda om så skulle behövas. barnen växer upp, blir egna vuxna och föräldrarna är inte alltid närvarande fysiskt när barnen lever sitt liv och utsätts för vad världen innehåller. kärleken till barnen finns där, är lika stark men förmågan att beskydda är begränsad. därav oron, tror jag. sunt, för det vittnar om kärlek, beskyddarinstinkt och den renaste omtanke. det var lite av vad jag tänkte. men det var just det, bara en tanke, då jag själv inga barn har, så vad vet jag?

cruella sa...

Jag tänkte precis skriva det Ofrivilliga bloggaren skriver - inte oroar man sig för ungarna när man har dem runt sig, på sig, omkring sig fysiskt... Men nu, när 17-åringen ska på klassresta (klassfest more like!) till Köpenhamn i flera dagar - huvva! Men jag ska försöka vara kavat.

Evas värld sa...

Maria Moln, jag instämmer med Cecilia, det är bra att tänka så som din mamma, man oroar sig allt bra mycket helt i onödan!

Tack Ofrivilliga för dina fina tankar.
Det är faktiskt smärtsamt att inse att man inte kan trösta sina vuxna barn, när de var små var det lätt att torka tårarna, när de är vuxna och har sina sorger vill man kunna trösta så lätt, och inser att man inte räcker till. Smärtsamt är det!

Ja du Cruella... det är tufft, det är tur att vi har våra kavata sidor att ta till. jag får hissnande reserapporter nu från min yngsta i Bolivia, men jag försöker tänka att jag på något sätt är med henne i ryggsäcken, det gör det lättare för mig!

Anonym sa...

Mamma, du ÄR inte ängslig. Ibland oroar du dig och grubblar. Det är något du gör, och det fyller en funktion. Vad tror du det kan vara?

/Kbt-sonen