https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 5 januari 2013

Jag skålade för mig själv och lovade mig att vara mindre ensam 2013

Man kan tycka att jag levt ganska otraditionellt - och gör det. Men likt förbannat sitter det en familjenorm i mig och skaver. I kväll till exempel, ja det är trettondagsafton och det brukar jag inte fira speciellt. Ändå känns det konstigt att jag tillbringat dagen med att göra min bokföring för 2012. Den måste ju göras, så varför inte idag när jag inte hade något annat för mig?
Men alltså: Varför har jag inget annat för mig? Jag sitter fast i bilden av den lyckliga familjen, av parmiddagarna bla bla bla... Men det var förut. Och det är inte bara jag som sitter fast. En frånskild kvinna blir 2013 banne mig inte bjuden på parmiddag.
Det är konstigt. Men när jag då sitter och pysslar med min bokföring i stället för att äta middag med en eller annan... så undrar jag vad som blev fel?

Jag firade min genomförda bokföring med resterna av champagnen vännen tog med till vår champagnefrukost på nyårsdagen, hällde i en skvätt Cassis som jag köpte i Nice nyligen, skålade för mig själv i en Kir Napoleon (som de kallar Cassis med Champagne på Korsika) och lovade mig själv att vara mindre ensam 2013.

7 kommentarer:

Bokmoster sa...

Ha ha, nej, det har du rätt i, som frånskild blir man inte bjuden på parmiddag. Fast jag är rätt nöjd med att slippa ;)

Eva sa...

Kära moster det kanske jag också är ... egentligen. Men det vore ju kul att kunna välja om man vill eller ej ibland.

Jane Morén sa...

Jag tror att man istället för att se parmiddagar som höjden ska börja se sig omkring, vad har man för människor omkring en med liknande situation? Om man umgås mer med dem tror jag man mindre känner bristen av att ingå i det där paret. Men också, allvarligt, hur begränsande är det inte för kvinnorna många gånger, att umgås i de där parmiljöerna? Även om det såklart också berikar med kärlek, om den finns. Kram från en syster! Låt 2013 bli ett helt nytt år.

Eva sa...

Kära syster Jane jag håller med dig och du är så härligt uppmuntrande. Jag tycker ju som du och försöker leva så men ibland vid helger känner jag mig trots familjen ensam för så mycket är upphängt kring slutna par där en ensam kvinna är fel och hotfull än idag. Jag vill verkligen leva på ett helt annat mycket öppnare och generösare sätt. Och du, jag minns alla parmiddagar på männens villkor... :) Längtar inte tillbaka till det.

Margareta Wahlén sa...

Skål för dig Eva! Jag kan tänka mig att många skulle vilja äta middag med dig! Par eller inte! (Måste pröva Kir Napoleon!)

Den Ofrivilliga Bloggaren sa...

Jag kan inte låta bli att undra vad det är som gjort parmiddagar till det ultimata, till en norm alla måste sträva efter?

Jag har aldrig tillhört normen, inte ens då jag var gift. (du vet vad jag menar). Jag är för det mesta ensam, men känner vänners och bekantas omtanke. När jag vill ha en middag i sken av levande ljus och skratt, då bjuder jag in de vänner jag verkligen känner gillar mig för den jag är... och jag har upptäckt, att de gillar det! Att komma ifrån krav och måsten som samhället lägger på dem. Det finns en rik värld för alla!
varm kram E

Eva sa...

Men E, det undrar jag verkligen också. Vi tänkte aldrig i termer av parmiddagar när jag bodde med min familj i Enskede, vi hade stora glada fester dit våra vänner kom oberoende av civilstånd eller ålder. Barn och vuxna och par eller inte, det spelade ingen roll. För mig är det också ett konstigt begrepp, ett begrepp som uppenbarligen utesluter.Vill inte alls tänka på det sättet!
Kram1
E