Min parallella värld lever i mig, så verklig

Henrik Erikssons Mina hem från Liljevalchs Vårsalong. Ett projekt som berör mig. Jag går också ut och in ur mitt livs alla hem och hus.

Vilken konstig måndag. Jag vaknade febrig och yr och måste stanna inne hela dagen. Utanför är det vitt av snö. Jag vill inte gå ut. Jag är här inne och funderar mellan febersovstunderna. Jag tänker först att jag inte skriver som jag tänkt och känner dåligt samvete för det. Så dumt. Jag är ju min egen arbetsgivare. Bara jag kräver av mig att jag ska arbeta. Bara jag blir irriterad på mig själv för att jag blir sjuk.
Varför jagar jag mig själv så, undrar jag ibland. Kanske min kropp är klok som slår till en broms ibland och säger åt mig att sjunka tilllbaka.

Vet ni, idag tänkte jag så här: Mitt nuvarande romanprojekt, som jag älskar att hålla på med, det lever i mig. Även om jag inte skriver. Jag vistas i den världen parallellt med min vanliga värld. Jag bearbetar minnen och tänker och flyter i sinnet iväg i tid och rum. Det är inte dumt. Snön må ligga vit på taken mittemot, jag kanske ändå är på en solig strand långt borta.

Skrivande är märkligt, den process man startar i sitt eget huvud, den parallella icke existerande värld jag bygger upp, som inte finns. Men ibland är mer levande än allt annat.