Camilla Läckberg, jag och postmanusdepressionen

Jag vänjer mig aldrig. Så är det. Jo, det är sant att jag gett ut cirka 37 böcker. Jag borde ju veta hur det känns när jag just lämnat ett manus, att jag drabbas av en postmanusdepression.
Men inser jag det?
Nej ingalunda.
I stället vankar jag omkring och undrar varför jag är så låg, så stressad. varför jag inte orkar arbeta. Varför jag känner mig så ledsen och splittrad.
Eftersom jag inte skriver det jag ska terroriserar jag i stället min familj med en massa funderingar i hysteriska mejl kring avloppet på vår ö. Jag är nog utmattande jobbig. För mig själv också.

Jag har massor jag borde göra som jag försummat medan jag skrivit, men jag prokrastinerar
Jag skyller på att mitt arbets/köksbord är fyllt med glas. Vilken usel ursäkt. (Glasen står där för att jag köpt ett nytt mindre skåp för glas mm. Jag läste att Camilla Läckberg brukar köpa en designhandväska när hon lämnat ett manus, jag nöjde mig med ett litet begagnat skåp, men det är nog samma fenomen).

Igår var de svarta molnens dag

Den här Picassobilden köpte jag av bouqinisterna längs Seine i Paris åt bror P på sextiotalet. Han har kvar den.

Igår var en riktigt svart dag. Jag vet bara inte varför dessa stråk av svartsyn, sorg och melankoli ibland sveper över mig. Egentligen var det ingen anledning, småsaker som hopade sig bara. Men redan på morgonen var jag så ledsen. Jag läste manuset jag arbetar med och tänkte: Det är inte bra. Fy vad jag är dålig.
Jag gick ut, promenad som medicin, ingenting hjälpte. Snälla E1 och E2 hörde på min röst att något var fel och deras samtal tröstade.
Men sådana dagar finns egentligen bara en sak att göra. Lägga sig tidigt. Acceptera att tårarna rinner. Försöka läsa något, försöka somna.
De svarta molnen, ja de måste väl finnas, de också.

Tur att idag är another day.

Jag arbetar flitigt. Lyssnar inte på mobil, stänger av allt utom mitt manus. Just nu har jag en paus. Äter pain au chocolat på balkongen. Läser mejl. Tackar Alltet för goda vänner som ger mig så kloka insiktsfulla synpunkter på det jag skriver.

Så är det idag. Bättre.

Barn, barnbarn, böcker, det är mitt liv

John, Peter, jag - mina fina bröder!

Det snurrar runt i min värld, förlåt mig kära bloggvänner om jag inte riktigt hunnit med mellan ny bok, skrivandet av en annan, ljudböcker, med mera.
Jag älskar att det snurrar, att det händer saker. Att jag inte sitter stilla och virkar i min ensamhet med glasögonen på näsan och håret i stillsam knut som barnböcker har en tendens att framställa mor- och farmödrar.
Det händer snarare mer än på många år. Och jag vill det. Mitt skrivande, böckerna är viktiga. Viktigast är för mig är barnen och barnbarnen.
Men det finns tid för just detta: Böcker, barn, barnbarn är mitt liv!
B som i Boyfriend finns det inte plats för.
Jo ett B till: Bröder! Se den fina bilden då vi träffades på Pelikan, bröderna och jag!

Biblioteken är guldgruvor för de läsare vi är och vill nå

Författare från Ordberoende förlag presenterar vårböcker för Btj, jag Birgitta Backlund, Disa Åberg och Lena Hansson

Jag sitter ju inte bara och skriver, som författare.
Igår hade vi en trevlig dag, några författarkompisar från Ordberoende förlag och jag. Vi skulle presentera vårens utgivning för ett hundratal bibliotekarier från hela landet på Btj,  Bibliotekstjänsts dag, i Stockholm på Norstedts förlag..
Viktigt eftersom vi alla vill finnas på landets bibliotek, guldgruvorna för de läsare vi är och vill nå.
Så vi presenterade våra kommande böcker. Det var jag som hade en helt ny roman, de andra presenterade sina romaner som nu kommer också i pocket men som utgavs förra året. Birgitta Backlunds Lustans tivoli, Disa Åbergs Operamopsen och Lena Hanssons Ett liv utan början
Eftersom min roman inte är tryckt ännu fick jag nöja mig med att berätta och visa det fina omslaget  Michael Ceken gjort till Se upp med vad du önskar.
PS: Ni vet väl att Om ni inte börjar leva gör jag slut finns som pocket på Pocketförlaget?

Jag undrar, jag frågar mig, jag är osäker, jag skriver

Intervju av Mats Almegård med Han Kang från Sydkorea i DN

Det jag vill i livet är  att skriva, men det är klart att ibland efter timmar vid datorn undrar jag vad jag håller på med.
I synnerhet nu i slutskedet av en bok, jag har inte träffat många vänner, på ett tag jag har inte varit på bio och teater, jag sitter bara här med min mac och skriver och korrar. Dag efter dag, många timmar. Nätter. Petar, skriver om. Misströstar. Blir hoppfull. Korrar.
Vad driver mig, tänker jag ibland.
En sån dag läste jag en fin intervju i DN av Mats Almegård med författaren Han Kang.
"En dag gick det upp för mig att författare famlar i mörkret: sårbara och veka ställer de frågor. Då bestämde jag mig för att skriva. Frågor är för mig än idag det enda möjliga svaret i livet."

Urklippet sitter på kylskåpsdörren nu. Uppmuntrar mig. För så är det. Jag undrar, jag frågar mig, jag är osäker. Jag skriver.

Pratbubblor i hjärnan, konstiga tankar, ny bok

På jobbet. Fransk musik i lurarna. E sitter vid ett skrivbord, J vid ett annat. Vi är tysta och flitiga alla tre och skriver.
Ångest i mina tankar. Nu har jag lämnat texten. Till den suveräna textgranskaren Marie. Andra vändan. I helgen fick jag oro i kroppen. Det var något jag missat. Pratade med E2. Pratade med E1. Båda har läst och gett mig kloka synpunkter. Det var något en av dem sa som gnagde i mitt sinne så jag steg upp tidigt i morse och skrev om ett kapitel och skickade till Marie. Men nu måste jag sätta stopp.
Basta! Jag har skrivit klart, det är färdigt.
Ett tecken på det är  att jag börjat tänka på bok nummer tre.
Först var jag tom i huvudet, hur ska jag kunna skriva en rad till om mina kvinnor?
Sedan skickade jag manus och det började bubbla i mitt huvud.
Det kunde ju starta i xx xx ... man kan tänka sig att Garbo, att ... Vilka ska följa med? Flyga när man över 85?
Ja, ni förstår, bubbel i mitt huvud. Små pratbubblor i hjärnan, konstiga tankar. Redan nu? Den tredje boken innan den andra ens kommit ut. Och om ni inte gillar den andra?
Ja det kan inte hjälpas, min fantasimotor har börjat gå, på lågvarv än. Men ändå!

Författarvardag, ändra, stryka, skriva om

Jag, kedjad vid min mac. Foto: Paulina.

Jag känner mig som en social eremit för tillfället. Träffar min familj, mitt förlag, men knappt någon annan. Förlåt vänner om jag är så himla osocial.
Men jag har två fokus just nu: måste bli klar med korret på del två i serien om De fyras gäng. Ni vet: Se upp med vad du önskar.
Kanske kan det vara svårt att ana hur mycket pillande det ligger bakom en bok. Hur många gånger jag skriver om kapitlen, skriver om boken, flyttar om stycken, kapitel, stryker, skriver om igen. Förtvivlar.
Sedan går mitt manus till några testläsare som har massor med kloka synpunkter. Jag ändrar. Och sen läser min entusiastiska noggranna textgranskare Marie hela texten och har synpunkter på nästan varenda sida. Det håller jag på med nu. Korrar, funderar, skriver om. Fastklistrad på min arbetsstol, hemma eller på min arbetsplats på förlaget.
Så det är fokus ett.
Och fokus två är #mittnyaliv. Det känns så bra. Idag ha jag varit på mitt gym och tränat. Ätit nyttig lunch.
Nu är det dags för fokus ett igen ...
Men jag börjar längta väldigt efter vänner, middagar, fester, ett socialt liv.

Visst finns det hopp även i detta mörka panka januari

Det är tungt ibland, eller hur? Mörkt och kallt och tomt i plånboken i januari.
Motivationen att återigen lyfta sig, skapa något känns som en omöjlighet. Jag ser in i mig själv och ser mörker, ingen liten gnista som tänder min lust.
I stället för att skriva ... ja, jag gör ingenting. Överlever, flyter på ytan, gör det jag måste men ingenting mer.
Så är det ibland.
Nu börjar det vända. Jag vill få ordning på tillvaron. Jag planerar och gör överenskommelser med mig själv. Den ena idén efter den andra poppar omkring i mitt huvud även om det är mest som tomtebloss och jag känner att det är saker jag vill undersöka. Jag ser Skam och häpnar och förförs och vilken lust det skapar att se något som får mig att störtdyka ner i gymnasiets svärta.

Just nu är det mycket jag tänker på. Vad blir det. Jag vet inte.
Jag vet att Se upp med vad du önskar fortsättningen på Om ni inte börjar leva gör jag slut , den kommer i mars.
Det är inte lätt, trots att det är så mycket som väntar på att skrivas, i mitt huvud. Så många röster i mitt inre som ropar: Glöm inte mig. Jag vill bli skriven.

PS: Dag tre idag på #mittnyaliv och det gick riktigt bra. Fettkaffe, korrjobb hela dan på förlaget, fruktstund, laxsallad. Och inte den minsta chokladbit slank över mina läppar

Jag är tillbaka efter intensiv höst

Ett bildcollage E2 gjorde av glada dagar i Monrovia

Jag skäms över hur jag misskött min blogg! Inga nya inlägg på så många dagar. Jag har arbetat fruktansvärt hårt med nya manus. Blev sjuk just när jag skulle resa iväg. Men sedan kom jag iväg på min resa till E2 i Liberia.
Nu kanske bitarna i livet börjar falla på plats igen. Jag hoppas det och jag saknar bloggandet och mina bloggvänner.
Men faktum är att jag lämnat manus till fortsättningen av "Om ni inte börjar leva gör jag slut". Den kommer i mars och ska heta "Se upp med vad du önskar" - vi fortsätter att följa de fyras liv i med- och motgång. Men nu är de igång med sina liv. Mycket händer!
Dessutom kommer Om ni inte ... som pocketbok i februari. på Pocketförlaget

Så mycket händer och min simultankapacitet är inte lika bra nuförtiden. Eller rättare sagt - jag vet att jag måste stanna upp, andas, landa i det jag gör om jag inte ska gå sönder.

Här ser ni några bilder av vad vi gjorde,  E2 och jag. Jag bodde hemma hos henne i Monrovia. Det var underbart varmt, salta vindar svepte in från Atlanten, jag simmade i poolen och fick fantastiska idéer till nya böcker. Och framför allt, tillbringade härlig tid med min dotter. Fick se hur hennes liv långt borta är. Lärde känna hennes vänner och ett nytt land. Underbart
Mer om det så småningom!
Jag är tillbaka

En skrivplats och fransk musik i hörlurarna

Jag skriver bäst och helst med fransk musik i mina hörlurar

Jag har blivit med kontor och jag älskar det. Jag hyr ett skrivbord hos mitt pigga uppstickarförlag Ordberoende.
Där står skrivbordet och väntar på mig. Jag ger mig av på morgonen, macen i ryggsäcken (en Sandqvist :)) kopplar upp mig, jag kör min franska Spotifylista i öronen i mina hörlurar och så skriver jag.
Alldeles underbart är det. Bara skriva och skriva.
När vissa låtar kommer blundar jag och njuter. Le vent me portera till exempel av den franska gruppen Noir désir. Älskar den. Eller Nathalie ... ni vet (eller gör ni inte det?) med  med Gilbert Bécaud. Eller Faudel, eller ...Zaz Je veux ... ja lyssna själva på min franska lista.


Ja så är det några dagar i veckan. Inte dumt alls. Andra dagar sitter jag kanske hemma som jag gjort i flera år, pyjamasbyxor, håret uppsnurrat. Det går bra det med men det blir mycket avbrott för att lägga i en tvätt, eller dammsuga, ja sånt som man gör när man vill rymma från arbetet.

En skrivplats, det är härligt. Att göra sig i ordning på morgonen och dra iväg!

Lekstuga som färdats över kontinenter

En stuga som rest över kontinenter och varit hem åt generationer lekande barn

Karin, jag och Disa

Igår var jag på underbar utflykt med två skrivkompisar till Horndal, där vännen Karin har hus.
Så vackert det är där, så somrigt än! Vi anlände på kvällen, åt, drack vin och pratade till klockan halv ett. Sov och vaknade utvilade. Skrev på våra romaner, tittade runt i hus och natur. Tog ett litet dopp i sjön innan vi skrev lite till och åkte hem. När vi körde hem såg vi en fantastisk regnbåge, ofta ser man bara den ena halvan av bågen, här var det verkligen en osannolikt vacker båge som det kändes som att vi körde igenom. Det måste betyda tur i skrivandet eller vad säger ni?
Vilken härlig utflykt.

På gården står den förtjusande lekstugan ni ser på bilden ovan. Den kom en gång från Tanzania med K:s packning efter att hon bott där några år.
– Hmmm ... sa hennes pappa Martin, vilken fin låda.Den får bli lekstuga.

Disa och jag laddar för skrivande i solen

Så blev den det åt Karins barn. Även mina barn har lekt där. Och nu är det en stuga för barnbarnen.
Så fint eller hur? En låda som färdas över kontinenter och omvandlas till en lekstuga till generationer barn.

Hej manus vi ses sen, verkligheten kallar!

I mina rosa högtalare spelar min franska Spotifylista. Jag sitter vid mitt nya skrivbord i min blå hörna och skriver på andra delen av Om ni inte börjar leva gör jag slut. Den ska lämnas tidig höst och jag har mycket att tänka på.
Det är alltid delikat att skriva tvåan. Hur mycket måste jag återberätta? Inte så mycket att de som läst blir uttråkade, inte så lite  att de som inte läst ettan inte förstår.

Det är fruktansvärt roligt att återknyta bekantskapen med mina kvinnor i de fyras gäng.
Hur gick det för dem när deras drömmar blev verklighet? Det funderar jag nu på när jag sitter i mitt skrivhörn och komplicerar det liv de fick sedan drömmarna uppfylldes.

Milton tittar in ibland och undrar om det inte är dags att göra glass, vår nya favoritsyssla.
– Snart gubben, säger jag.
Snart är det dags. Det blir hallonsorbet idag, tror vi. Och marängtårta med jordgubbar. Vi är dessertteamet, Milton och jag.

Nu kan jag inte vänta längre, jag öppnar min dörr och går ut till de väntande småttingarna på bilden.
– Hej manus, vi ses senare!
Verkligheten kallar.

En liten skrivhörna bara för mig

Jag åkte in till stan för diverse små saker, alltid glömmer man något och jag kände dessutom ett akut behov av en fin skrivhörna. Jag fixade en gång till ett skrivhus på landet, men det bebos numera av sonen med familj. Så jag tänkte ge mig en ny hörna för jag har så mycket att skriva just nu.  En härlig dead-line. Jag älskar dead-lines, lat som jag är. En lagom piska svingad över mig.

Snart återvänder jag ut med färg och hylla (men attans vad String är dyrt!!!).
Ska bli så kul att inreda en ny skrivplats.

Tre skrivande Emmor: Maria, Annica, Eva

Foto: Jane Morén

Vänskap, det är så viktigt i mitt liv. Varma goda vänner som bara finns där. Som man skrattar med, som tröstar, som är stödet i tillvaron. Vänner som man alltid kan ringa, som lyssnar, som tröstar, som skrattar med mig och gråter med mig.
På bilden några av de bästa. Mina Emmor. Maria Herngren och Annica Wennström. Under många år arbetade vi som journalister på samma tidning. Lyckliga år på en redaktion där vi skapade en debattglad folkbildande tidskrift under lång tid. Där vi började planera våra böcker.
Det var på Bok och Biblioteksmässan -93 som vi sa en kväll: Men varför arbetar vi här med att göra intervjuer med andra författare, det är ju det vi vill göra, skriva böcker.
Emma Vall var vår pseudonym. Eva, Maria, Annica och ett extra M för Musketöserna. Vall som i Sundsvall.
Vi började med debattboken Krossa glastaket, skrev sedan barnboken Flickan i medaljongen, fem vuxendeckare om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall. Fyra ungdomsdeckare om flickan Svala i Stockholm, tre barndeckare om Sixten och Sunna. Så många utgivna böcker. Några av de roligaste åren i mitt liv.
Samtidigt började vi skriva egna böcker, vi skrev Annica och jag och Maria och jag.  Världens mest lyckliga och kreativa samarbete med två alldeles underbara, snälla, generösa och solidariska vänner.
Om vi är vänner än? Så klart. Så nära. För alltid.

Prokrastinering, väntan på inspiration, eller?

I väntan på inspiration eller på flykt från skrivbordet?

 Amatörer väntar på inspiration, vi andra stiger upp, sätter igång att jobba, ungefär så tror jag Stephen King har sagt. Åtminstone för mig är det sant. Jag skulle inte ha skrivit alla mina böcker om jag väntat på någon gudomlig inspiration, om jag väntat på att någon annan makt skulle föra min hand.
Det bästa, för mig, är att sitta där vid datorn och skriva.

Skriva trams ibland. Skriva rena rama nonsens - men skriva. Ur det jag skriver kommer idéer, när mina händer börjar arbeta, mina fingertoppar trummar mot tangenterna, det är då hjärnan börjar komma igång.

Jag säger inte att detta gäller för alla och alltid. Jag kan bara prata om mig. Jag är inte typen som välplanerat sätter upp små gula lappar över hela rummet och ritar upp linjerna i min bok. Jag är helt enkelt bara typen som skriver och medan jag skriver får idéer som gör att jag fortsätter att skriva.

Visst prokrastinerar jag också, oj vad jag hittar på undanflykter för att inte skriva. Ibland är allt annat viktigare än att just skriva.
Men jag vet, när jag sätter på en tvättmaskin, tar en promenad, bestämmer fika med en vän, tittar ut över havet, planterar om blommorna eller vad jag nu gör ... att snart ska jag skriva. Ibland är allt det där prokrastinerandet också ett sätt att gå omkring och älta tankar i huvudet.

Jag älskar att skriva på caféer - idag blev det skrivvänliga Bakverket

I min ständiga strävan efter att hitta bra skrivcaféer hamnade jag idag på Bakverket på Bondegatan som ligger på söder i Stockholm.
De har byggt om ganska rejält så jag ville testa om det gick att skriva där utan att man känner sig i vägen.
Ja, jag älskar alltså att skriva på caféer. Jag behöver inte ta ansvar för någonting annat än mig själv. Nätverket fungerade inget vidare där för dagen så jag kunde inte smita in på nätet. Jag skrev helt enkelt!
Håller på med ett nytt hemligt projekt och det gick som en dans att skriva. Det var lite lagom sorligt. Då trivs jag. Frukosten var fantastisk. Som alltid. Jättegott hembakat bröd, liten ljuvlig yoghurt, gott kaffe, vad kan man mer begära.
Dit återvänder jag!
Kanelbullebilden lånade jag från deras hemsida.

Det tar några vändor och våndor med ett manus innan jag vet vad jag vill berätta

Jag och min Mac Foto: Paulina

Mitt författarliv, inte kan man säga att det är glamoröst. Mest sitter jag vid min dator i mina prickiga flanellpyjamasbyxor med håret uppsnurrat i en tofs, blek och omålad och skriver. Och skriver om. Skriver om.

Hur många gånger kan man skriva om en text? Hur länge kan man arbeta med en roman? Länge länge. Och allt eftersom har jag börjat tycka att det är det allra roligaste.

Först i min författarbana var det bästa att bara "hitt på" - skriva, uppfinna, skapa människor och jag hittade på och skrev. Men alltmer har det blivit så att  jag så klart skriver  och hittar på och finner glädje i det nu också,  men att skriva om, tränga djupare in i texten, redigera, berör mig på ett annat sätt.

Så jag börjar om, funderar, förkastar, skriver om igen. Till slut visar det sig vad det är jag berättar, vilken värld jag öppnar. För mig själv också.

Kanske låter det flummigt, men det tar många  vändor och våndor med ett manus innan jag själv riktigt begriper vad jag verkligen vill berätta.

Välkomna till min nya väninneroman

”Äntligen tar mogna kvinnor plats i en underhållande och oförutsägbar roman om att skaka liv i gammal vänskap, utmana normer och den kittlande tanken att hämnden ibland är ljuv.”
ANNICA WENNSTRÖM, FÖRFATTARE

Kvinnlig vänskap skriver Åsa Beckman så fint om idag i sin recension i DN  av Ferrantes Min fantastiska väninna.

Ja! ropar jag som precis skriver om det temat i min  nya bok.

"Kvinnlig vänskap är en av historiens vita fläckar." ... "Att äntligen få läsa en roman som uppgraderar väninnerelationen och ger den dess rättmätiga plats är därför otroligt upplyftande", fortsätter hon.

Och jag blir så glad.

Min roman handlar om fyra väninnor, Garbo, Ingalill, Pamela och Anita. De har känt varandra genom livet. Männen har kommit och gått. Barnen är ute på vift. Samhället ser dem som ganska överspelade. Det börjar de själva tro att de är. Men de har varandra. Och de har sina drömmar. Som de hjälper varandra att förverkliga. Men inte förrän Garbo dramatiskt säger till dem: Om ni inte börjar leva gör jag slut.

Det är ett så viktigt tema i mitt liv, väninnorna. När man deppar ihop, blir sjuk, tycker livet är överdjävligt, vilka har man: Väninnorna.
När mannen sjappar med älskarinnan, när jobbet tas över av en yngre man, vilka har man: Väninnorna. De ställer alltid upp.
När man är strålande glad, vilka ringer man: Väninnorna!

Välkomna att läsa min väninneroman

Inte kan man så brutalt överge sina huvudkaraktärer? Hur går det sen?

Jag är på rymmen. Tala inte om det för min förläggare. Jag fastnade i en konstig formulering i korrekturet och fick ångest. Ändra eller ej?
Åt lunch med vännen och gjorde en väldigt hemlig överenskommelse.
Drack ett glas vin och började fundera på Ingalill, Pamela, Garbo och Anita.
Jag lämnade dem i slutet av boken som snart ska tryckas.
Men vad hände sen?
Kära De fyras gäng, inte kan jag så brutalt överge er. Nä, det kan jag inte.
Så nu sitter jag på ett kafé på Kungsholmen och försöker tänka på hur det gick sen.
Det kanske ni får läsa en vacker dag?

PS: Inte på kaféet ovan. Det ligger i Kavalla och bilden är med på omslagsfliken till boken. Fotograf Paulina tog det när vi träffades en underbar stipendiemånad i Grekland.

Jag har aldrig trott på fria förhållanden

Jag och dåvarande pojkvännen i Paris 1969

Jag skriver intensivt på en roman med arbetsnamnet Paris Passion Politik som jag hoppas Ordberoende vill ge ut snart
Den bygger väl till en del på egna upplevelser men är en roman om det passionerade hoppfulla livet på sextiotalet.
Huvudpersonen i min roman slits mellan sin vilja att leva i ett kärleksfullt, ja passionerat,  förhållande med sin pojkvän, arbeta och älska tillsammans, vara ett - som hon då så felaktigt uppfattade att Sartre och Simone de Beauvoir var.
Pojkvännen ser mer Sartre-Beauvoirs så kallat fria förhållande och vill gärna leva livet med många tjejer men blir illamående av svartsjuka när hon vill ha samma friheter.

En evig debatt eller?
Jag har aldrig trott på fria förhållanden för min del. Har du?

Det är alltid på någons bekostnad. Det är alltid någon som tar för sig mer. Vill mer. Älskar mer. Ger upp mer av sig själv?
Eller?