lördag 7 mars 2009

Är det kul att andra skrattar åt dina pinsamma texter?

Jag läste om Skambyrån i Malmö och först tyckte jag det var kul. Man möts för att läsa upp sina mest pinsamma tonårstexter och sedan skratta kollektivt åt dem. Ja det kanske är kul? Eller... Skambyrån har sina rötter i USA, där scenshowen Mortified (Förödmjukad) funnits ett tag. Man läser upp texter man skrivit i barndomen eller tonåren. Texterna får inte vara nyproducerade, behållningen ska ligga i att skribenten skrivit i affekt utan större förmåga att reflektera. Det som ska läsas ska vara skrivet i åldern 6–21, den som läser måste vara över 21.
Jag har pinsamma texter i mina lådor. De tål säkert att skrattas åt. Men varför? Många av texterna har jag skrivit när jag kanske varit ensam, ledsen övergiven. Det kanske är patetiska pinsamma texter man skulle kunna vrålskratta åt. Men det är också texter stigna ur mitt hjärta och efter förmåga just då.

Mina texter ska nog få ligga där i lådan. Visst kan jag skratta åt dem själv, lite ömsint, lite generat över den naiva person som var jag. Jag kan gärna läsa dem i klasser jag besöker till exempel. Men jag vill inte läsa dem och oberört skratta åt mig tillsammans med andra, hålla en cool attityd. Det finns något mer osäkert och pinsamt i det än i de texter det skrattas åt.

2 kommentarer:

Var dag bär guldkorn sa...

Att skratta åt något man själv eller andra skrivit i stark förtvivlan, kärlek, oro, rädsla i barndom och ungdom är verkligen höjden av pinsamhet. Alltså det pinsamma är inte det man skrev då utan att man skrattar åt det nu. Det visar att man inte längre har kontakt med barnet och ungdomen i sig. Måhända har man inte lärt sig att uttrycka sina känslor litterärt eller att se dem i ett större perspektiv då. Men det är starka känslor, ofta på liv och död, vilket man inte ska skratta åt. Möjligtvis le lite ömsint åt den man var och bär inom sig, liksom omhulda den flickan eller pojken som finns där nu också men som kanske kan ha lite mer distans ibland till sig själv och världen.
Men plötsligt står man där igen och krisar eller är blixtförälskad, på precis samma tonårsvis, då alla förhårdnader och murar man byggt upp inte funkar längre.
Så skriv i kärlek och sorg! Om det blir banalt, strunt samma. Det är ju texter som är skrivna för att vara privata och bör få vara det. Sedan kan man ju alltid plocka fram dem och använda dem som en grund för något litterärt, när man omvandlar det privata till personliga texter som är öppna för andra också och därför inte känns banala, eller hur Eva?

Anonym sa...

De är nästan oräkneliga de program på teve vars primära attraktionskraft är mänsklig dumhet. De utklassar antalet program som är bildande/kloka med tio mot ett. Mår du bättre svensson efter en dos fördumningsteve? Hoppas det.