Vart är jag på väg i livet? Lördagsmorgonfundering

Odenplan i en färgstark målning av Olle Olsson Hagalund. På den tid då Odenplan var en levande plats, inte som nu en hög betong utan liv.

Lördagsmorgon. Iskallt ute och jag kryper ihop i soffan och ser På Spåret redan klockan sju på morgonen. Jag fnös åt det programmet förr, fattade inte frågorna. Ogillade Filip och Fredrik. Nu älskar jag att titta på det. Kan någon fråga då och då och skrattade högt, trots att jag var ensam, åt Filip och Fredrik. Vart är jag på väg?

Det kan man fråga sig. Vart är jag på väg? Undrar inte ni ofta över det? Livet fortsätter som det alltid gjort, det vill säga, jag skriver, skriver, läser, läser. Träffar vänner. Träffar min familj. Men en mer allvarlig underton har smugit sig in i våra samtal. Igår satt vi på Vinbaren under Gondolen vid Slussen och filosoferade över livet, vännen K och jag, på ett annat sätt än förr. Om döden talade vi sällan tidigare. Nu smyger den sig in i våra samtal. Tillsammans med en insikt om livet skörhet. Vår egen tilltagande skörhet också för den delen.

Jag klagar inte, det är inte det. Det är mer ett slags filosofiskt accepterande av livet korthet, skörhet, skröplighet.

Annars är morgonen fin. Ska på tvåårskalas idag. Drack mitt morgonkaffe med grädde i, mjölken var slut och gräddslurken i kaffet fick mig att tänka på min mamma. För henne var det alltid grädde i kaffet som gällde. Hon njöt. Var grädden slut var det katastrof i hennes annars så lugna liv. Tänkte på det när jag drack kaffet med grädde. Det var gott och väckte minnen.

Minnen väckte också den fina utställningen jag var på i veckan. På Sven-Harrys konstmuseum visades många av Olle Olsson Hagalunds tavlor. De fina färgrika naiva skildringarna av ett område i Solna som revs och nu lever kvar mycket tack vare hans tavlor. Olles eget hus finns kvar, ligger som ett turkost utropstecken där. Besök det. Och Sven-Harrys.

Var inte så mycket i mitt huvud

Åkte på lycklig resa och lämnade datorn hemma. Jag kände mig fri. Inget tvång att skriva, ingen tid at läsa. Kunde inte skriva förresten för armen gjorde så ont. Behöll mina tankar inne i mitt huvud. Var inte så mycket inne  mitt huvud heller. Mera med pojken.
Så - jag känner mig för. Rätt som det är finns tankar att dela igen. Åsikter att utbyta

Kanske är det mer ok att leva ensam än att släppa in en ny man i smultronlivet?

Den lille fyraåringen bekymrar sig för mig. Visserligen har min dotter E haft sin egen lägenhet men han har sett det som att hon också bor här. Nu flyttar hon till Härnösand. Det tycker han blir ensamt för mig.
I natt har han bestämt sig för att sova här.
"Då känner du dig inte ensam?"

Vi driver en skola, han och jag, med fjorton elever, de ska också sova hos oss i natt så det blir kanske lite trångt i sängen.
Det är så gulligt, tycker jag. Han har själv kommit på grubblerierna.
"Vi kunde bo i samma hus så är vi nära varandra", säger han omedveten om bostadssituationen i Stockholm.

Hans omtanke är så fin. Jag är glad när han säger det.
Mindre glad om jag får påpekanden från andra mer vuxna personer om att man ju kan hitta någon att dela livet med, på till exempel nätet.
Äsch, ge inte det rådet till någon ensamboende. Även om det är av omtanke. Men omtanken kanske mer speglar den rådgivandes egna drömmar?
Alla vet att nätet finns. Många har prövat. Det passar kanske inte alla.  

Det kanske till och med finns personer som tycker det är mer ok att leva ensam än att släppa in en ny man (=nya bekymmer) i sitt välordnade smultronliv.

I synnerhet om den personen har en fyraårig prins som ofta hälsar på.

Färgerna på min själ och mina sjalar

Jag städar och lägger saker på plats och undrar över livet.
Kanske är denna röjning av hemmet, denna vilja att bringa ordning, en spegling av en viss röra i min själ och i mitt sinne?
Saker på sin rätta plats, tänker jag och sorterar mina sjalar och tröjor i färgordning på kvällen när jag inte orkar skriva mer. När sakerna finner sin plats mår jag bra.
Jag röjer och slänger och tänker att det finns bitar i mitt liv som hänger med av ren slentrian. Det finns saker och händelser och människor som tar energi och gör mig olycklig.
Jag vill rensa mig ur denna mentala röra och få samma ordning på färgerna i min själ som på färgerna på mina sjalar.
Det har varit mycket svart ett tag, men där finns ju också så många hoppfulla blåa, och några eldigt röda. I mitt sjalskåp.
Städar, tänker och lyssnar på en av mina favoritsångare, Faudel som sjunger Les couleurs de ton âme, Din själs färger.
Vilka färger har din själ just nu?

Några trevliga okungliga namn som Ewa och Estelle

Jamen det var väl bra namn de nyblivna föräldrarna valde åt prinsessan. Jag har alltid själv tyckt jättemycket om mitt korta fina namn. Fast jag gillar inte det det w de valt. Men namnet är fint. Inte alls kungligt nog, sa den besserwissrige alltid så snorkige Herman Lindkvist. Nä just det! Det var ett fint vanligt namn som bärs av massor av svenska flickor/kvinnor. Jag har faktiskt väntat på en återkomst för namnet. Det finns inte så många små-Evor idag. Men ni som väljer Eva, ta enkel-v!
Och så Estelle då! Också ganska okungligt. Själv tänker jag på en vacker härlig kompis till min dotter Elin. Estelle från Elefenbenskusten. Ett internationellt okungligt namn det också. Bra valt!

Kulturtanter och velourpappor, när kläderna blir ett medel att håna något hotfullt

Många har synpunkter på det där med kulturtanterna jag skrev om igår, det är kulturtantsbegreppet jag tar upp, inte tantbegreppet, det kan vi återkomma till en annan dag!
Jag kommer osökt att tänka på en annan förlöjligad grupp: Velourpapporna! Minns ni? Gud vad de hånades i media dessa pappor på sjuttiotalet som ville ta trevande steg mot en jämställd papparoll men inte hade några förebilder. Så hotfullt det var för etablissemanget. Så de förlöjligades, hånades. Hur skulle hånet bita bäst på dessa pappor som bröt mot mansrollen? Jo man buntade ihop dem och kallade dem velourpappor och pekade finger och skrattade. Jag fattade det aldrig. Det var väl underbart med dessa män som på många sätt ville bryta med den mansroll jag avskyr? Jag skulle vilja höra någon velourman träda fram idag och berätta hur hånet påverkade honom. En del kanske inte brydde sig, andra orkade inte med att bli så hånade,.

Så velourpappor och kulturtanter, när något är hotfullt så buntas man ihop, förlöjligas gärna med klädedräktens hjälp och vips är det inte så hotfullt längre för det är ju något man kan skratta åt...

Något som är avsexualiserat också...
Då är det ju inte hotfullt? Så funderar jag...

Modeller med pinntunna lår, så smala att man kan skära sig på deras höftben

Jag bläddrade i Damernas Värld i Mora, var trött, ville bara bläddra och koppla av. Inte kopplade jag av, jag blev i stället riktigt deprimerad. Här har debatten förts i årtionden om utseende, om anorexia, om sjuk idealbildning i media. Många tidningar idag har fler modeller som ser ut som du och jag, de lyfter fram kvinnor i olika storlekar och åldrar. Så icke denna tidning som tydligen vill bli ett exklusivt modemagasin. Jag stirrar med häpnad på de mycket unga, extremt långa och smala modellerna och blir riktigt ledsen. Deras lår är tunna pinnar, deras överarmar likaså. De är utdraget långa och alldeles overkliga.
DV hotar med att visa baddräkter i nästa nummer. Jag antar att dessa stackars unga flickor med höftben man kan skära sig på och utan bröst är modeller då också. Jag tänker inte köpa DV för att titta. Jag fick så nog av detta nummer som inte talar till något i mitt liv. DV verkar inte bry sig det minsta om vilka ideal man skapar med sina anorektiska sjukligt smala modeller. Fy!

Jag vill inte bli addad på facebook av politiker som bara ser mig som en del i sin valkampanj

Svenska dagbladet har en intressant serie om Facebook. Jag är ju verkligen en flitig facebookanvändare. För mig är det ett underbart sätt att hålla kontakt med familj runt om i landet, med vänner på olika håll. Det senaste året har en del av min allra bästa bloggvänner också blivit mina facebookvänner och det tycker jag mycket om.
Ett fenomen jag däremot inte gillar är när olika politiker jag aldrig träffat addar mig som vän. Jag är lite feg av mig så jag tycker det är pinsamt att säga nej till vänförfrågningar. Men nu gör jag det. Varför ska jag vara vän med diverse politiker  som jag aldrig träffat, som aldrig skriver ett ord på min facebooksida, som aldrig förklarat varför de vill vara min vän? 
De bara addar mig och skriver sedan politiska inlägg om sitt partis möten som dyker upp på min sida. Så vill jag inte ha det. Min facebooksida är inte ett politiskt anslag, inte en löpsedel. Det är en sida för mina vänner, för funderingar, vardagsuppdateringar, kloka råd, tillrop man kan behöva i med och motgång.
De som finns på min sida ska  vara de som vill vara mina vänner, inte de som ser mig som en del i sin valkampanj!

Alltför mycket tid att längta efter det som var och inte kommer igen

Jag somnade till på soffan efter en kort friskluftpromenad, första sen jag kom hem. Luften var klar ute, skön att andas. Jag blev trött och somnade på soffan. När jag vaknade var det mörkt ute och tyst inne. E är inte hemma och jag får en sorgsen déja vu. Långa ensamma kvällar med min E långt borta. Så fort jag vänjer mig vid att hon finns här nära mig. Det känns som att så här ska det vara nu, men jag har henne bara till låns. Nästa vecka, om en enda liten vecka, drar hon till Paris igen och jag blir ensam. Jag är glad för hennes skull så klart, hon ska intensivplugga franska och träffa sin allra käraste Tosh. De som är spiritually married och som träffats i Sydafrika, Vietnam och nu ska ses i Paris. Han längtar efter henne.

Om en vecka är det jag som längtar efter henne. Då, när det är som mörkast här, när kvällarna är långa och tysta och jag har alltför mycket tid att grubbla på vad det är jag vill. Alltför mycket tid att längta. Efter de som inte är här, efter det som var och inte kommer igen.

Jo tack! Förkylningen överföll mig men jag är ändå vid gott mod

I en månad har jag mått så bra i det varma Vietnam. Dessutom har jag varit så lugn och lycklig. Sorger att bearbeta lämnade jag hemma och vågor av aggression som kändes ända bort dit lämnade mig oberörd. Men vad är detta med att komma hem – och bli sjuk. Jag vaknade i natt med feber och hosta och skyller på en vilt hostande kinesisk man som stod vid datorn bredvid mig i Singapore. Det är november och jag avskyr att vara sjuk. Vill det sig riktigt illa snöar det väl också i morgon. Ändå känns livet bra.

Det jag funderat över mycket i Vietnam är sorg och svek och att avsluta. Jag har skrivit på det temat och jag känner mig visserligen nu fysiskt lite svag men ändå psykiskt stark. Jag vet att beslut jag tagit har varit de rätta. Anne utan e frågar så fint på sin blogg varför den som är starkare inte kan hjälpa den svagare att släppa taget. Det är en fråga att fundera mycket på. När släpper man taget? Jag tror jag släppte vid rätt tidpunkt.

Att vara ensam när man är två

Så här ensam har jag inte känt mig sedan jag var gift! utbrast en av singelkvinnorna i en teveserie vi tittade på igår. Jag skrattade till och tänkte sen på hur sant det var. Visst kan jag känna mig ensam nu i mitt singelliv. Men så ensam som jag var i ett parförhållande som sakta förtvinade, det känner jag mig aldrig. Att tiga ihop vid köksbordet, att somna brevid en bortvänd rygg, att se någon bara sova i soffan... när det finns så mycket att prata om, det gör ont. Och den ensamheten är smärtsam. Jag brukar tänka på det när jag känner mig ensam någon gång.

Jag trampade på någons ömma tå och fick ett ilsket mail

Skriver ni helskottamail?
Visst är det obehagligt att bli utsatt för andras aggressionsutbrott, när någon öser sin inneboende ilska över en för någon bagatell. Man förstår att personen är olycklig, har ont i magen, just blivit lämnad av sin fru eller något, men det är ändå inte kul. Jag tabbade mig, jag fick en trevlig inbjudan till en kulturkväll, en inbjudan som gick ut till ett antal personer. Jag vill svara direkt till den som skickat inbjudan att jag var ledsen att jag inte kunde komma eftersom jag var i Vietnam. Av misstag tryckte jag "svara alla" och kunde ha bitit mig i fingret, men det är sånt som händer.
Men vad händer: Jo jag får ett rasande mail från en Anders som fanns på listan som undrar "varför i helskotta jag skickar information till honom, han har minsann nog med mail och är fullständigt ointresserad av vad jag gör."
Hoppsan! Jag blir så förvånad. Om jag får mail av misstag, där jag fattar att någon klant som jag tryckte på fel knapp, så kastar jag bara mailet, inte sjutton sätter jag mig och skriver ett upprört helskottamail tillbaka! Gör ni?

Ska man utsätta sig för sina rädslor månntro

Jag läser små stycken i Anna Kåvers bok Himmel, helvete och allt däremellan, om känslor och begrundar det jag läser. Jag har en och annan noja att bearbeta och det finns mycket att fundera över. Hon verkar så klok. Just nu läser jag om känslor som rädsla. Den grundläggande principen för att minska rädsla är närmande, skriver hon. Du måste utsätta dig för det du är rädd för, utsätta dig för att vara rädd helt enkelt för att det inte är farligt att vara rädd. Hmmm.
Jag är flygrädd och kämpar hårt med detta. Just nu till exempel så vill jag så otroligt gärna, om jag nu har råd vilket är en annan fråga, åka till min Ellen i "mitt" land Vietnam. Jag vill av hela mitt hjärta och letar flygresor, när jag sedan tänker på hur jag ensam ska ta mig till Frankfurt, Singapore och sedan landa i Da Nang så får jag panik så hjärtat bultar. Jag vet, jag känner igen känslan och det är bara att bita ihop och försöka att inte fördjupa sig i diverse skräckscenarios. Utsätt dig, Eva, säger jag till mig själv. Du vet ju vad du vill...

Stefan Einhorn har en grupp för visdom på facebook

Jag vill gärna bli vis. Som Gandalf, har jag tänkt. Men vad menar man med vishet? På facebook nu har Stefan Einhorn, som jag gillar, startat en vis-grupp, den handlar just om detta och alla kan gå med. Det har inget med visor att göra, men mycket med visdom. Han tar upp Gandalf som ett exempel på visa personer, andra är jediriddarna Obi-Wan Kenobi och Yoda (i Star Wars), Mister Miyagi (från Karate Kid) och Dersu Uzala (från Akira Kurosawas film men det är ett problem för mig att han inte lyfter fram en enda vis kvinna.
I alla fall, jag vill gärna citera några av de punkter Stefan Einhorn anser att dessa visa människor besitter. Gå gärna med i gruppen om du är med på facebook. Jag kan inte länka eftersom jag inte vet hur man länkar till en facebookgrupp, men citerar och så får ni leta er dit!
• Ödmjuk framtoning. De framhäver aldrig sig själva.
• Kreativitet. När allt hopp förefaller ute kan de finna en nyskapande lösning.
• Stor livserfarenhet. De har en gedigen erfarenhetsbank som de hämtar inspiration från.
• Förmåga att överblicka konsekvenser av handlingar. De ser inte enbart till de kortsiktiga konsekvenserna utan också till de långsiktiga.
• Stor människokännedom. De förstår människor i sin omgivning, ibland bättre än dessa förstår sig själva.
• Integritet. De går sin egen väg.
• Inte prestigefyllda. De låter inte sitt ego komma i vägen för den bästa lösningen.
• Äldre. De är alla till åren komna och ibland mycket gamla.
• Kontakt med det metafysiska/övernaturliga/andliga. De har ofta, men inte alltid, tillgång till speciella krafter och påfallande ofta en förankring i någon form av tro på det ”övernaturliga”.
• Kämpar för det goda. De står genomgående och tveklöst på det godas sida.

Mer melankoli än mingel denna gång

Igår kväll hade jag inte minsta lust att gå till Park. När jag läste bloggkompisarnas Victors funderingar och Jennys inlägg om krattande förstod jag precis. Jag blir så oerhört stressad av att vara på mässan denna gång. Jag längtar efter att flumma och fundera och det gör man inte på mässan. I stället lyser över hela Bok och Bibliotek en slags idé om att för att vara lycklig ska man vara lyckad. Jag knycker tanken från Ann Heberlein som tillsammans med Karin Johannisson hade ett oerhört intressant samtal om melankoli på seminariet "Själens mörker nu och då" Jag ska omedelbart beställa Johannissons bok Melankoliska rum. Det var nog ingen slump att det var ett av de få seminarier jag drogs till och jag ångrar mig inte. Det gav mig en stund av eftertänksamhet och allvar och jag inser att jag har ett stråk av melankoli i mig just nu. Så får det vara.

Den röda kavajen med plats för axelvaddar räddades från rensningen

Jag fick ett intensivt energiryck - kanske efter att ha sett Chanelfilmen. För mig var det en fråga om att komma in i garderoben. Det fanns en skosulas ståplats, resten var fyllt av lådor, skor, kläder som fallit från galgarna. Jag rev ut allting. Alla mina linneklänningar åkte ner i stora blå IKEA-kassen, en massa klädesplagg jag inte haft på åratal men som ändå varit för fina för att slängas sorterades bort. Nu var jag obarmhärtig. Jag sparade alla mina Birgit Bohlin-plagg men i en särskild nyköpt plastförpackning. Mina uppsydda kläder från Vietnam och Indien också och allt från Filippa K fick vara kvar.
När jag sorterat fanns det bra gåplats i garderoben. Tröjorna var färgsorterade och kläderna inhängda enligt systemet varifrån de kommer. Sommarkläder, träningskläder mm låg i märkta lådor på hyllorna. Jag var dagens hjälte och fick tre lakritskolor med havsalt från Chokladfabriken i belöning av mig själv sedan jag dessutom burit iväg hela kassen till Stadsmissionen bums Jag vet att om jag inte tar den direkt börjar jag plocka upp allting igen och lägga tillbaka.
Men en hemsk tanke malde i mitt huvud. Varför slängde jag den röda linnekavajen från Pirjo, speciellt uppsydd för mig, med plats för stora åttiotalsaxelvaddar. Jag var så fin i den. Den korta röda kjolen till är försvunnen, men jackan... jag grämde mig. Tills jag såg en kasse i hallen, den hade inte kommit med. och där fanns den röda kavajen. Nu hänger den ovanpå en åttiotalsklänning med rosor, också från Pirjo /med plats för axelvaddar/ i garderoben. Jag inser att min midja inte är vad den var. Men snart!

Vad kan man göra när kärlek inte finns

Jag har så mycket kärlek i mitt liv. Till min familj, till mina barn, till mina vänner. Där flödar mitt hjärta av kärlek. Men det är få gånger i mitt liv som jag verkligen älskat en man, som jag känt djup kärlek. Väldigt få. En del är lättförälskade, inte jag. Ibland tycker jag det är sorgligt och underligt. Men inte styr man över sina känslor. Visst skulle jag vilja bli förälskad igen, men det är som om mitt hjärta har ett pansar av is och som om all tillit i mitt hjärta är skjuten i sank. Jag kan inget göra åt det. Bara vänta. Det kanske finns sår som läker? Det kanske finns is som smälter. Det kanske skjuter nya gröna friska skott på min tillit.

Vad vore livet utan en sjal att tryggt svepa om sig och känna sig vacker i?

DN skrev i en snutt att kulturkoftan ersatts med kultursjalen och visade en rad bilder på författare insvepta i sjal.
Kan bara instämma i det där med sjal. Jag har till och med på sommaren sjalar omkring mig. Det var lycka när jag kom till Indien och hittade alla sjalar som finns där. På bilden är det jag klädd i turkosa indiska kläder tillsammans med min alltid sjalprydda indiska vän Sandhya.
Jag köpte en bunt varma sjalar att ha i en korg på landet och svepa in sig i på kvällen, mot kyla och mygg. Jag har en tunn sjal svept runt halsen för att inte bränna hals och bröst på dagarna. Hemma i stan har jag lådvis med sjalar från alla länder jag besöker. Kashmir från Indien, broderade yllesjalar, vietnamesisika sidensjalar, ryska blommiga och egna hemvirklade. Vad vore livet utan en sjal att tryggt svepa in sig i - och känna sig vacker i också för den delen?

Det är lusten, inte rädslan som ska styra mitt liv

Egentligen är det så självklart: När jag bestämmer mig för att ta tag i livet lossnar rädslorna. I stället för att sitta och vänta och bara krympa vill jag göra något. Det är då min livslust kommer tillbaka. Det är då jag vill skapa, hitta på nya projekt. Jag gör som vi brukar säga i Emma Vall: Fokuserar på lusten.
Det är inte alltid lätt. Skenbart är det lättare att nöja sig, att förklara för sig själv: "Men du har väl ändå gjort en massa saker, ska du inte nöja dig nu, du måste inte hålla på med något nytt hela tiden?"
Jo! Det måste jag. Det är bara så att när jag försöker att "nöja" mig så krymper jag. Då blir jag liten och rädd och det vill jag inte vara. Då stängslar jag in mig och inbillar mig en massa saker, hindren blir många, rädslorna än fler och till slut sitter jag i en liten vrå och hukar. Så vill jag inte ha det. Rädslan får inte styra, det ska lusten göra.

En andhämtningspaus i livet

Underbart är kort eller vad säger man? Vännen kom, vi skrattade ihop, han försvann. Nu har en halv rolig dag gått. Frågan är vad jag gör av resten av denna dag. Och av helgen. Och av nästa vecka. Nu har jag alltför länge varit alltför improduktiv. Det känns som om det är läge nu att ta itu med saker jag vill göra och skriva. Samtidigt får jag försöka att vara lite ömsint med mig själv också, inte bara driva på med slavpiskan. Jag kanske är precis så lat som jag varit i sommar, jag kanske behövde precis den här andhämtningspausen för att veta vad jag vill göra, vad jag förmår, vad jag har lust med?