Varje år köper jag en svart linneinbunden dagbok på Ordning och Reda och gör små anteckningar i den allt som oftast. Mest små triviala kommentarer. Några år kanske dagboken var fylld av suckar över varför någon svek. Andra år är tonen mer optimistisk. En god portion självmedlidande är nog mina böcker fyllda med. Men jag skriver ändå. En vardagsrutin.Det verkar vara aktuellt med dagböcker. På rean köpte jag Joyce Carol Oates sjuttiotalsdagböcker och njuter av hennes pregnanta kommentarer till skrivande. Nu läser jag i SvD idag att Susan Sontags dagböcker håller på att utges. "Reborn, Journals and notebooks 1947-1963". Hennes dagböcker pendlar mellan smärta och ambition, skriver Carl-Johan Malmberg i en initierad recension.
Dagböckerna är hänsynslöst självutlämnande både mot henne själv och närstående. Varför förstörde hon dem inte? frågar C-J M. Han hittar ett svar hos hennes son som sammanställt dagböckerna: "Susan Sontag trodde inte att hon skulle dö, hon trodde inte på allvar att det skulle ta slut."
Hon levde efter devisen att livet förstås retroaktivt, men levs med blicken mot framtiden. Den tanken fascinerar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar