tisdag 17 mars 2009

"Morsan för fan skilj dig och skaffa dig ett liv!"

Skaffa dig ett yrke så du får en lön! Det var min mammas ständiga uppmaning. Egna pengar är frihet. Jag gjorde som hon ville. Har alltid varit självförsörjande, jag gifte mig också och fick barn och skiljde mig. Jag tänker på mitt liv och mina val nu när det rasar en intensiv äktenskapsdebatt i media. Vad är bäst för barnen, för mig, för alla? För och emot - läs: det är kul inlägg på Newsmill av Gudrun Schyman och Linda Skugge bland andra. De svingar i svart-vitt.

Jag tror vi skiljer oss för lite, håller ihop för barnens skull i djupfrysta förhållanden. I have been there, done that och undkommit.

Jag vet när jag upptäckte att något blivit fel, det var när jag såg en curlingmatch på teve, (varför jag nu gjorde det, olikt mig!). I skuggan av spelaren såg jag en liten figur som sprang runt och sopade isen för att underlätta för Spelaren.
Men det är ju jag! insåg jag med fasa.
Det var början på en lång process. Jag insåg hur jag förminskat mig själv, slagit knut på mig själv för att passa in, bli älskad, tystat mig själv, överhuvud taget gjort mig ont genom att stanna i ett förhållande som dött. Det var en sorglig insikt och den som säger att en skilsmässa inte är en sorg, den tror jag ljuger. Det är klart man går in i ett förhållande med drömmar om kärlek som ska vara, som övergår i vänskapskärlek tills döden skiljer oss åt. Så tänkte jag, mot bättre vetande.
Men det var det där med curlingspelaren.
Jag insåg att jag hade krympt mig själv. Jag behöver inte skylla på någon, jag hade lyckats så bra med det på egen hand. För att duga och passa in hade jag blivit en tystare och mera ledsen människa, tappat mig själv.
Det är inget jag behöver berätta mer om på bloggen, men en dag sa ett av mina barn:
"Morsan för fan skilj dig och skaffa dig ett liv."
Den kommentaren tog jag på allvar. Jag gjorde det. Både skiljde mig och skaffade ett liv.
"Du skrattar så mycket nuförtiden", säger mina vänner idag.
Jag känner det som om jag rätat på ryggen tagit ett djupt andetag och klivit in på min egen bana nu igen. Jag spelar, sopar inte banan åt någon annan.
Jag vet att jag tog rätt beslut, jag fick tillbaka mig själv, min självkänsla och jag är en tusan så mycket bättre förebild för mina barn idag när jag klarar mig själv, tror på kärleken och skrattar mycket.

10 kommentarer:

Annika Estassy sa...

När jag hade separerat frågade jag min då 18-årige son vilken typ av man han tyckte skulle passa mig: "Någon som får dig att skratta och vara glad" var hans svar. Han tyckte väl att jag inte hade varit så glad innan... En glad, skild förälder är bättre än en sur, gift! Håller med dig till 100%.

Var dag bär guldkorn sa...

Ja, OCH det är tungt för barn att bära oket av att föräldrarna håller/höll ihop för ens skull. Det är till exempel inte roligt att ha/upptäcka att man har/haft till exempel en mamma som uppoffrat sig så för en att hon försakat all egen lycka. Det är tungt för barn med martyr/olyckliga/bittra föräldrar! Däremot tror jag att vi alla skulle må bra av mindre krav på perfekta äktenskap, familj, utseendet osv. Då kanske man vågar säga ifrån långt tidigare, söka stöd, ta en paus, gå i terapi, söka nya familjelösningar (jag tror det finns många fler än vi ännu prövat).

.... sa...

ja verkligen det kan jag intyga. Det var sa lustigt, bara nagot ar efter skilsmässan kommer jag ihag att jag sade till dig att det känns som att du blivit mer som du var när du var i min alder igen.
Med all extra visdom och erfarenhet förstas.
Man märkte att du kastade bort ett dammigt skal och blommade upp igen. Fast du har ju alltid varit en starkt lysande stjärna som imponerar pa alla!
Det är verkligen svart att inte anpassa sig när man är kär i nagon. Man vill ju bli älskad och dessutom göra den man älskar glad. SSOm tur var pratar jag och Tosh om allt det här, och det är det jag tror är viktigast -ärlighet och kommunikation.
puss

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Vilka fina och kloka kommentarer.Kramar till er!
Annica - det är härligt att ha kloka barn som man kan prata med om livsfrågor!
Maria - vad vi önskar en annan värld med andra slags relationer, mycket öppnare möjligheter till boende skulle vara en sån lättnad, till exempel.
Ellen älskling - jag tycker om din bild av mig, det känns lite som att jag gick från puppa tll fjäril igen i mitt liv när du beskriver mig så. En andra födelse. Puss!

Anonym sa...

: )
Ett av dina barn sa till mig en gång, när jag förhörde mig lite trevande ...
"Det var som om mamma blev mer mamma och pappa blev mer pappa när de skillde sig". Det tycker jag vara talande. Och då tänker jag på Kataria Kuicks bok "Den första gång jag såg dig". Varför tycks vi kväva varandra när vi egentligen älskade från början?
/Y

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Ja du Ylva, vad gör vi med kärleken? Sorgligt är det. Jag tänker ofta "vi som älskade varandra så mycket" om min exman och det är svårt att förstå varför det som var så starkt går sönder. Men så är det och då är det bättre att få avstånd till varandra och kanske då se klarare på vad som hände. Kram!

Anonym sa...

Trots allt så tror jag ibland vi ger upp för lätt vågar jag skriva det? Vad händer? Vi börjar om igen och ofta upprepar sig samma mönster efter nyhetens behag. Vi skulle få mera hjälp att kämpa mer för våra förhållanden.
Anna

Anonym sa...

Jag gråter när jag läser det här. Av igenkänning och lättnad. Separerade från mina barns far för ett år sedan och lever med ett gnagande dåligt samvete - påverkar detta mina barn? - men ändå... Någonstans en känsla av frid och lycka över att jag vågat och en glädje och styrka i att jag tar ansvar för min egen och även på så sätt för mina barns lycka.

Anonym sa...

Till dig Anonym.
Pratade med min äldsta son häromdagen med tanke på några andras skilsmässa just nu och deras äldsta dotter som är i tidig tonår och så arg och ledsen. Precis som min son var för fem år sedan när jag o hans pappa skildes.
Ja, då ja, sa han. Men sedan och nu är det ju jättebra!
Gladare mamma

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Jag tror precis som ni att barn mår bra av att deras föräldrar mår bra. Jag kan aldrig förstå argumentet att hålla ihop för barnens skull. Är det bra för barn att se två föräldrar som inte älskar varandra, som kanske gör varandra ont? Det är ju den bilden av kärleken som då präglar dem. Eller bristen på kärlek rättare sagt. Det är sorgligt med skilsmässor, att man kommer till en punkt då man inte längre mår bra av att leva ihop. Men det finns ett bra liv efter skilsmässan, jag lovar. Och som sagt - aldrig känner man sig så ensam som i en tvåsamhet där man inte längre har något gemensamt, där kärleken inte finns.Varma hälsningar