Hörde en diskussion med ett halvt öra om åttiotalister med bland andra Gustav Fridolin, född 83 precis som min dotter. Ett roligt decenniegäng tycker jag. Yngsta dottern är född 83 och jag följer henne och hennes kompisar. En alldeles underbar skara, jag älskar dem hela bunten. Positiva, engagerade och riktiga världsmedborgare. Sheila i Israel, Carima i Tyskland, Lea som varit i Thailand, Marieme i Los Angeles, Nina som oavbrutet är i Vietnam eller någon annanstans, Delila i Spanien, Rebecka i USA, jag tar bara ett axplock av dem jag snabbt kommer att tänka på. Och min lilla Ellen förstås från Vietnam, till Paris, till Sydafrika.
De rör sig obehindrat över världen, är ständigt panka, pratar massor av språk, är utåtriktade allmänbildade, sociala och fantastiska människor. Mycket mer mogna än vad jag var. Boken om åttiotalisterna var tydligen lite deppig, men jag tror på åttiotalisterna. De brinner tycker jag. Måtte världen ta emot dem på ett sätt de förtjänar.
6 kommentarer:
JA! Och sen kommer härliga 90-talisterna och 00-talisterna. Dom tror jag också på (så mamma jag är; inte bara till mina egna utan som du just skriver Eva, till alla unga människor runtikring som man också får förmånen att träffa och lära känna)
jaaa jag tyker att det kanns som att attiotalisterna brinner mycket mer for forandring an sjuttiotalisterna. Harligt. Lustigt ocksa, med tanke pa hur attiotalet var, vi blev val nagon slags motreaktion mot tidsandan vi vaxte upp i :)
Jag tror också på ungdomarna och blir glad av det du skriver Eva. Mina två egna(-86 och -87) visar på en klokhet och empatiförmåga som gör mig inte bara stolt utan även får mig att se framtiden an med tillförsikt.
Vilka barn du har!!! Min son Otto är 70-talist, född 72 och jag tog med honom ut i världen när han var ung till Bali, Maldiverna, Barbados, Malaysia... när han blev äldre stack han själv iväg på långresor och idag är han pilot...
Du har så rätt!
Kan inte sluta på telegrammet hem;
"Allt är bra, skicka pengar snabbt".
Eva på vift i Paris.
Hahaha!
Ja själv har jag ju förträngt att jag någonsin skickade ett sånt telegram, ända tills bror John avslöjade det. Hoppsan! Ja i Paris behöver man pengar. Kram Mattis allt stöd i kampen mot elaka bemanningsföretaget!
Skicka en kommentar