"Eftervärlden kommer att smacka kritiskt med tungorna åt detta självplågeri. En detalj säger mycket: Den rutinerade maratonlöparen vet att tejpa bröstvårtorna med skavsårsplåster för att de inte ska nötas blodiga mot tröjan. Solsting, skavsår, kräkningar, huvudvärk, ledbesvär och vätskebrist tillhör också de risker löparna utsätter sig för frivilligt och mot avgiften 735 kronor. Nog känns det som något som börjar på g och slutar med alenskap!" skriver Lars Ryding i en jätterolig kolumn om långloppens fasor i Svenska dagbladet. Jag kan inte låta bli att länka till den, jag skrattade högt och igenkännande när jag läste den. Själv sprang jag tjejmilen en gång, se den hemska bilden, det var inte kul. Varmt och flåsigt.Jag avskyr att springa. Jag älskar att gå. När man går flödar tankarna, kroppen är med utan att plågas, den gillar promenadtakten och idéerna blomstrar medan man ser de vackra omgivningarna omkring sig och kanske pratar med en gå-kompis. Men när jag springer med blodsmak i munnen, vilt flåsande - då kommer inte en enda tanke – mer än förstås tanken på att det jag håller på med nu är fullständigt idiotiskt. Varför springa när man kan gå?.
5 kommentarer:
Hahaha, så har jag alltid sagt också. Nu försöker jag mig ändå på en slags kombination, gå en bit småjogga en bit. En kort sväng på det sättet. Sen kan jag ta en promenad i stilla takt när jag vill fundera. Men långlopp - nej ALDRIG!
Jag vet, jag tänkte och tyckte precis likadant förut. Jag trodde verkligen inte jag var gjord för att springa. Men jag har faktiskt tänkt om.
Jag gillar fortfarande att gå, håller med dig om att det är då det händer något. Dessutom hinner man njuta av naturen. När jag springer ser jag mig inte omkring och tänker jag inte så mycket, men däremot rensar jag huvudet på något underligt sätt. Jag är inne i mig själv, det är en slags meditation.
Blodsmaken försvinner, jag lovar. Sen bättrar man på syreupptagningsförmågan, och DET är inte dumt!
Eva och Maria.. ni ser ju på bilden hur plågad jag är fast jag alltid brukar låtsas att det är kul. Jag tror inte jag är gjord för att springa helt enkelt, mer för att ströva, absolut för att flanera :)
"Endorfiner", Den andra andningen, Kreativa fantastiska födelser poppar upp i ens skalle – allt medan kroppen sliter och man vaggas in i ett meditativt tillstånd av kraft och lätthet, styrka och frihet ... Och glädje och ro (all rastlöshet och stress försvinner).
Det är helt enkelt fullständigt ljuvligt att springa när man når dit hän att man hittar sin lätta andning, sin fart, sin styrka ... Men det tar tid att hitta dit, tyvärr!
Men har man väl gjort det en gång går det sedan mycket snabbare när man vill göra det igen, efter diverse "avbrott".
Att springa, i naturen, det är helt enkelt livet. Det är underbart att gå också, gärna vandra rejält och långt och läääänge.
Men det är en sådan frihetskänsla i språnget, i att orka släppa loss sin kropp, att inneha den kraften, frigöra den lusten och lättheten. Det är som när man var barn och gungade vilt och högt och kroppen kändes så lätt att det var som om man flög, att allt var möjligt.
När man är vältränad och springer är det precis lika fantastiskt – i alla fall för mig. lyckoendorfinerna i skallen sprider sig i hela kroppen. Allt blir lätt! Inte bara den egna kroppen utan motgångar också.
Nattkramar från en "vildhäst" som älskar att galoppera fram - i ett med naturen.
PS. Eva, jag tycker du är fin på den bilden!!
Låter härligt när du beskriver det Maria - man får nästan lust att springa! Fast jag känner inte likadant så jag låter bli. Men jag förstår i princip utmaningen i att övervinna smärta för att komma vidare. Känslan av frihet och att övervinna motstånd gillar jag! Men på andra sätt. Jag vet ingen som är så förtjust i att springa som du.
Skicka en kommentar