Patienten är pigg för sin ålder

Pigga för att vi fyller våra liv med innehåll, härliga författarvännen Birgitta Backlund och jag

"Patienten är pigg för sin ålder" skrev en läkare i sin journal om mig. Varför för sin ålder??? Varför inte bara pigg??
Vad är det att vara pigg för sin ålder? 
Hon som skrev det var, skulle jag säga, ovanligt trött, stressad och sliten (men inte för sin ålder antar jag utan för något annat i livet).
Vad jag blir trött på denna värdering av eventuell pigghet och skönhet efter antalet rynkor, eller kilon. Vad trist det är i vårt utseendefixerade samhälle att bli värderad efter ytan.
Det är en komplimang att se ung ut.
Man ska bli glad.
Tänk om det i stället vore en komplimang att se lugn ut, att se ut att vara närvarande i sitt liv med rynkor och allt, att få komplimanger för att vara vis av ålder inte pigg för sin ålder?
Förstår ni hur jag menar?
Alltför mycket hänger på ytan för hur man blir sedd och värderad i vårt samhälle.
Smal  ung och rynkfri ...
Eller:
Vis rynkig och trygg i sig själv?
Jag tittar på bilden av mig och min aktiva författarkompis Birgitta Backlund så fylld av liv och energi och glädje.
Pigga är vi.
Inte för vår ålder utan för att vi fyller våra liv med innehåll.

Om maran och självplågandets fasor, varför springa när man kan gå?

"Eftervärlden kommer att smacka kritiskt med tungorna åt detta självplågeri. En detalj säger mycket: Den rutinerade maratonlöparen vet att tejpa bröstvårtorna med skavsårsplåster för att de inte ska nötas blodiga mot tröjan. Solsting, skavsår, kräkningar, huvudvärk, ledbesvär och vätskebrist tillhör också de risker löparna utsätter sig för frivilligt och mot avgiften 735 kronor. Nog känns det som något som börjar på g och slutar med alenskap!" skriver Lars Ryding i en jätterolig kolumn om långloppens fasor i Svenska dagbladet. Jag kan inte låta bli att länka till den, jag skrattade högt och igenkännande när jag läste den. Själv sprang jag tjejmilen en gång, se den hemska bilden, det var inte kul. Varmt och flåsigt.

Jag avskyr att springa. Jag älskar att gå. När man går flödar tankarna, kroppen är med utan att plågas, den gillar promenadtakten och idéerna blomstrar medan man ser de vackra omgivningarna omkring sig och kanske pratar med en gå-kompis. Men när jag springer med blodsmak i munnen, vilt flåsande - då kommer inte en enda tanke – mer än förstås tanken på att det jag håller på med nu är fullständigt idiotiskt. Varför springa när man kan gå?.

Det finns alltid plats för fika med en vän!

Min vän Matilda skickade mig följande betraktelse. Skicka den vidare till en vän, uppmanade hon. Så alla mina bloggvänner, här en tänkvärd betraktelse. Läs och ta en fika med en vän!
När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full.. Återigen svarade studenterna enhälligt 'ja'.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen.
Studenterna skrattade. Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.
Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.
Sanden representerar allt annat - småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.
Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.
Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.
Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.