I de små husen på vår tomt sover alla än. Endast jag är vaken just nu denna ljuvliga morgon med fågelsång. Solen kastar ner strålar genom en glipa i molntäcket och jag hoppas förstås på sol. Det blommar intensivt, rhododendron breder ut sig mer och mer, gullregnet dignar av blommor, så vackert är det. Inte vemodsvackert än, forfarande hoppfull grönska och ett ljus som inte börjat vända mot mörker.Nog skulle jag ha fått ihop en bukett med sju sorters blomster. Men det jag ville drömma i natt var inte kärleksdrömmar utan snarare början till en intrig. Annica och jag började nysta igår. Vi har en liten garnända som vi tar tag i, kanske kan det bli något. Varje sommar de senaste åren har vi haft en bärbok att grunna på. Nu är den serien avslutad, något nytt ska nystas fram, fantiseras ihop under härliga sittningar på våra verandor. Vad vet vi inte riktigt än men vi funderar och kanske kan man säga att jag vänder mina drömmar mer till den skapade värld som inte finns än till drömmar i mitt eget liv just nu. Jag tolkar det som ett tecken på harmoni och en viss förnöjsamhet.
En kort liten stund nu har jag mina barn här i husen, det sommarställe vi köpte när sonen var bara fem månader, det hus där de tilbringat nästan alla sina barndomsomrar. Deras hus en gång. Jag är lycklig när de är här.
7 kommentarer:
Vilken vacker bild, den spär på all min romantiska längtan efter författarskap. ;-)
I år firar båda barnen Midsommar på annat håll. Det känns lite vemodigt samtidigt som jag blir glad över att veta att de har roligt med sina vänner, i andra delar av vår vackra skärgård.
Hoppas du och Annica hittar en riktigt spännande tråd att nysta i...
Tänkte på dig när jag såg Vibeke Olssons "Sågverksungen". Det är väl därifrån vi härstammar både du och jag. Eller minns jag fel?
Hoppas att midsommarhelgen varit skön och inspirerande!
Allt gott!
Ingela
Annika: Vi håller på sa sakteliga Annica och jag, just nu bollar vi märkliga namn mellan oss. Vi har det perfekta gångavståndet mellan våra verandor på ön.
Ingela: Visst är det så, jag känner mig helt och hållet som en sågverksunge, växte upp med alla historierna kring livet på sågen. Min pappa och jag skrev till och med pjäsen Emma i Ringbyggningen tillsammans, den blev sedan boken Flickan i medaljongen. Emma Valls första skönlitterära bok. Glad sommar!
Spännande med er nya bok! Har du flera hus på tomten? Det ser så fint ut i din skrivarhörna.
*Suckar längtansfullt*
Maria, jag suckar också längtansfullt, plötsligt händer saker och jag är kvar i stan. Men huset väntar ju...
Eva: ja det är som min lilla stugby med tre små hus och en bastu. Allt litet och lågt. Det ser ut som om hoberna bor där säger en kamrat alltid. Vi kanske är en liten hobfamilj? Men jag brukar helat vilja vara Aragorn eller Galadriel i Sagan om ringen.
Hoberhus är inte helt fel :)
Skicka en kommentar