När lupinerna blommar är jag där, på ön jag längtar till

Jag tittar ut på gråhet och slask. Men sluter ögonen och drömmer. Drömmer om ön där vårt hus finns. Huset med en lupinbacke. Det lilla röda huset i backen. Så enkelt. Så kärt.
De är det ställe jag drömmer om när någonting är svårt. Som när jag låg i en magnetkamera, ett trångt och obehagligt ställe, då visualiserade jag min ö. Hur jag steg av båten och gick stigen upp.
Så på sommaren vill jag vara där. Jag tycker om öar, kanske konstigt om man är klaustrofobisk men så är det.
Korsika är en favoritö. Jag har varit där många gånger för att koppla av och skriva. Dit längtar jag också.
Nu i mitt liv dyker en annan ö upp som jag kanske besöker någon vecka framåt sommaren. Formentera. har du varit där? Bilderna ser paradisiska ut. Flacka stränder och blågrönt hav. Vi får se om vindarna bär mig dit. Men inte när lupinerna blommar på den svenska ön i havet.

Nu blommar farmor Jennys lysemacchia

När jag sitter i vilstolen på nya verandan kan jag samtidigt se rosa och mörkröda borstnejlikor som blommor, digitalis i full blom, blåklockor, prästkragar, lavendeln är på gång, och där kommer också en krollnejlika. Så många vackra blommor. Lysemacchia lyser verkligen gul i rabatten. En gång växte den på min farmor Jennys och farfar Axels gård i Haga i Sundsvall, sen tog mina föräldrar den till sommarstugan på Alnön. Jag tog skott till min trädgård i Enskede och också hit till ön. Mina föräldrar är döda, det var så länge sedan Jenny och Axel gick bort. I huset i Haga och i huset på Alnön bor andra mäniskor, jag bor inte längre i mitt hus i Enskede, det är inte ens mitt hus längre om jag ska vara noga fast det känns så.
Men farmors blomma lyser gul i min rabatt på ön..

Dagens bräda

Vännen K:s pappa var en hårt arbetande snickare. När han inte arbetade läste och skrev han. Långt in på ålderns höst gjorde han alltid något varje dag, han kallade det för att göra dagens bräda. Det är ett så bra uttryck att jag gör det till mitt här på ön. Det handlar inte om läsande och skrivande, mer om att hålla stället igång. En praktisk uppgift att utföra varje dag. Jag är inte stark och inte teknisk men kämpar på. Dagens bräda är att jag röjt min favoritstig ner till grinden, det innebär att vrålköra trimmern och klippa ner vildväxande hassel. Hur får man kål på hassel för övrigt, jag klipper, den växer bara vildare? Dagens bräda har också varit att lyfta ut en byrå från skrivrummet och ersätta den med ett mer harmoniskt bord. Ja, det var mina brädor för dagen. Nu är det inget som hindrar mig från att börja skriva.
Eller? Jo en sak, det är sol ute!

Vi har ett bryggbibliotek på min ö

På min ö har vi ett bryggbibliotek. Det började med att jag och en granne la några böcker vi läst ut i lilla huset på bryggan. "Ta om ni vill!" skrev vi. Sen började fler och fler bära ner sommarböcker till bryggan. En vår vid grovsopslämningen ställde någon ner en bokhylla. Den sparade vi i brygghuset. Nu är det biblioteket. En välförsedd, ofta varierad bokhylla med olika slags böcker. Det är bara att ta med sig. Vissa böcker kommer inte tillbaka, andra vandrar några varv mellan olika läsare och många ställer ner böcker. Det tycker jag är en så trevlig sed att jag gärna delar med mig av idén. Har ni ett brygghus, eller varför inte ett skräprum i ett flerfamiljshus så inrätta en bokhylla för böcker. En gång såg jag hur någon i mitt hus i stan vräkt en sopbehållare full med pocketböcker, det är sorgligt!

Först ska jag städa skrivrummet sen njuta av blommornas prakt

Nu borde jag förstås ligga på bryggan eller i en vilstol. "Det är så fint väder, gå ut!" hör jag min mammas röst i mitt huvud. Men det här är min första riktiga sommardag. Nu känns det att jag flyttat in ordentligt för sommaren. Jag vill sitta i mitt skrivrum och väcka det ur vinterdvalan, fylla det med energi och människor ur min fantasi. Det är ett litet lugnt rum med utsikt och blommiga tapeter. Det ger mig rätt energi. Men innan jag kan skriva måste det göras i ordning. En gång på B&B fick Doris Lessing frågan på presskonferensen var hon skriver. Hon suckade ljudligt och ganska föraktfullt, blundade uttråkat och lutade sig tillbaka. Sen sa hon att det var en oerhört irrelevant fråga. Journalisten som ställt frågan blev förorättad och generad. Jag tycker inte frågan är irrelevant alls. Stämningen på den plats där jag skriver är viktig. Det måste kännas rätt.
Nu grubblar jag på om det är rätt med det gråa skåp som står här. Tror jag måste flytta ut det. Sen ska jag ut i trädgården och beundra mina vilt växande vackra digitalis.

Hassel i stället för havsutsikt

Molnfri himmel. Även de inre molnen har skingats nu när E är här och sitter i en vilstol och läser Gertrude Steins Paris Frankrike. Hon skrattar och läser citat högt. Jag känner mig nöjd. Från stora släkträffen igår finns oanade rester kvar. Goda latinamerikanska korvar från Hötorgshallen, Johns intressanta broccolistuvning, en mousse på sötpotatis. En mogen brie.

Släktträffen var härlig med bröder, brorsbarn, svägerskor, hund, bebisar och vänner. Vimmel och glada samtal. Jag älskar min stora brokiga familj, Norrlandsgrenen var på besök nu.

Nu är det vi "stockholmare" som är kvar. Vi läser och småpratar. Erling hittade min hög med sommarlektyr och blev glad. Läsningen av "När jag hör din röst" av Stephanie Meyer gör att det kommer förtjusta kluckanden från honom. Kul att 11-åriga brorsonen och jag läser samma sommarböcker.

Lilla E arbetar idag, och hårdpluggar på tenta om genus och internationalism. Snart kommer hon också. För övrigt vårdar jag min clematis och min stora E., beundrar mina vilda digitalis, funderar över varför grannen planterar allt tätare häckar framför min bit av havsutsikten. Är det för att slippa se mig ? Suck. Sommarproblem. Eller?

Dasstömningen visade sig vara en skitsak - vi tar hand om vår kära boning

Det finns roliga och mindre roliga uppgifter som måste utföras på landet. Till det mindre roliga har vi alltid räknat att tömma dasset. Vi har ett utmärkt ekologiskt "Sjögrens dass". Två hål, två behållare. Varje år skiftas behållaren och det hål som användes förra året plomberas. I den som legat i vila ett år har innehållet blivit jord, himla ekologiskt. Men - det var en uppgift som alltid utfördes av husfadern. När jag tagit över stället efter skilsmässan drabbade insikten oss. "Men dasset då..." Vi bleknade vid tanken ... iförde oss gummistövlar, handskar, gamla kläder, sjaletter - och insåg efter en stund att det var en skitsak som var snabbt utförd att tömma behållaren på jord och skifta hål.
Sedan dess turas vi om varje år att tömma dasset och det som tidigare omtalades som ett av denna jords och alla somrars storverk visade sig som så ofta vara lätt som en plätt. Ingenting att stöna över. Jag skrattar åt mig själv när jag tänker på hur många middagar jag lagat och hur många pajer som gräddats som kompensation för att jag inte utförde dasshantverket.
Idag har Ellen och jag skött hela dassdetaljen på ett förnämligt sätt. Vi fick utmärkt jord till nya växter. Och vi är så otroligt nöjda med oss själva. Vi har tagit hand om vår gamla boning!

Just nu är jag en hemmakatt, ingen globetrotter

Just nu känner jag mig som en riktig hemmakatt. Vill bara åka mellan ön och hemmet i stan. Det är tillräckligt äventyrligt att dra igång trimmern och väldigt spännande att se blommorna växa. Jag känner mig inte alls som en globetrotter just nu fast alla frågar hela tiden vart jag ska resa - som om jag alltid var på vift.
Jag tänker på det när jag läser om Milo Dahlmann. Jag träffade henne efter den förra enorma seglingen hon gjorde, första svenska kvinnan i liten segelbåt ensam över Atlanten. Maria och jag intervjuade henne och en annan svensk tjej som åkt motorcykel genom hela Afrika, ensam.
Nu ska Milo ut igen, hon packar segelbåten och drar till Antarktis. Allt är minutiöst förberett. Varje sak vägd och genomfunderad. Vad modig hon är, Milo! Hennes bok finns om ni vill läsa om hennes äventyr. Jag som avskyr att segla (utom när det är nästan vindstilla) läste den med stor behållning och ett visst mått av fasa! Min dröm om havet heter hennes bok. Min egen dröm om havet är precis bara sträckan Vaxholm- min ö. Det räcker denna sommar.

Trimmern är en träning i tålamod

I stan igen. Vi har planterat en klematis, pysslat med lavendeln och invigt den nya batteridrivna trimmern – ladda i en evighet, klipp i några minuter, nä batteri var nog inte så bra!
Jag ville inte släpa runt långa sladdar på tomten eller bära på en motor - men jag blir helt galen på min nya Black and Decker-trimmer som laddar ur efter bara några minuters klippning. Sen ska den laddas – länge. Dumt köp! Jag får se det som en träning i tålamod. Döttrarna säger att det kanske är bra med maskiner som lägger av och tvingar mig att bara vara en stund.

Endast mamma är vaken - i de röda små husen sover mina barn

I de små husen på vår tomt sover alla än. Endast jag är vaken just nu denna ljuvliga morgon med fågelsång. Solen kastar ner strålar genom en glipa i molntäcket och jag hoppas förstås på sol. Det blommar intensivt, rhododendron breder ut sig mer och mer, gullregnet dignar av blommor, så vackert är det. Inte vemodsvackert än, forfarande hoppfull grönska och ett ljus som inte börjat vända mot mörker.

Nog skulle jag ha fått ihop en bukett med sju sorters blomster. Men det jag ville drömma i natt var inte kärleksdrömmar utan snarare början till en intrig. Annica och jag började nysta igår. Vi har en liten garnända som vi tar tag i, kanske kan det bli något. Varje sommar de senaste åren har vi haft en bärbok att grunna på. Nu är den serien avslutad, något nytt ska nystas fram, fantiseras ihop under härliga sittningar på våra verandor. Vad vet vi inte riktigt än men vi funderar och kanske kan man säga att jag vänder mina drömmar mer till den skapade värld som inte finns än till drömmar i mitt eget liv just nu. Jag tolkar det som ett tecken på harmoni och en viss förnöjsamhet.

En kort liten stund nu har jag mina barn här i husen, det sommarställe vi köpte när sonen var bara fem månader, det hus där de tilbringat nästan alla sina barndomsomrar. Deras hus en gång. Jag är lycklig när de är här.

Det är sommar då hissar jag flaggan - sen får den hänga där

Nu är det sommar. Vi har äntligen hissat flaggan. Jag vet inte vilka principer ni har. Jag gör så att jag hissar flaggan när jag flyttar ut. Sedan hänger den där så fin och gul och blå och fladdrar i vinden hela sommaren. När jag flyttar hem och sommaren är slut firar jag ner den. Den hänger ovanför min tomt som ett glatt utropstecken och en påminnelse om att nu är det sommar och nu är huset inte tomt och övergivet som på vintern - nu bor min familj här, visar flaggan stolt.

Lupinerna väntar - undra på att jag längtar ut!

Sommarflyttfåglarna drar ut till ön

Härmed förklarar jag min sommar officiellt öppnad. Jag känner mig priviligierad som har mina små röda hus att åka till. I Sundsvall flyttade vi på sommaren från Sallyhill till Alnön. Det är en mycket kort sträcka men eftersom vi inte hade bil tog vi allt bagage på Alnöbussen och åkte iväg. Vi flyttade ut. Och allt var likadant, föräldrarna byggde inte ut, de ändrade knappast någonting. När huset såldes en sorglig dag sedan min pappa dött var allt nästan på pricken som när vi köpte det. Samma gamla trivsamma möbler. Samma lilla hus med låg diskbänk. Det som var ändrat var en fin trädgård med otroligt många växter föräldrarna hittat över hela ön och planterat om. De var så förnöjsamma, så stolta över sitt enkla lilla sommarhus. Det var väl därför det rådde en sådan frid där. Men också därför som jag tyckte livet stod en aning stilla, jag ville vidare.
Nu bor jag på söder och har sommarhus på pendlingsavstånd, jag har inget körkort men båt och buss tar mig galant till ön om så bara över dagen. E och jag är lite oroliga själar så vi flyttar ut, men åker hem om något roligt händer i stan, sen åker vi ut igen. Sommarflyttfåglar.

Väskan är packad med förväntningar

Jag tänker ord som veranda, jordgubbar och rosévin. Jag vill stiga i land på bryggan med det lilla gula båthuset. Jag ser hur Annica kommer vandrande på stigen mot mitt hus med de små glada killarna i släptåg. Syrenerna väntar på mig, lupinbacken likaså och mest av allt mitt svala skrivrum där man ser havet. Vi har förväntansfulla idéer i huvudet, Annica och jag - de är på fröstadiet än men kanske planterar vi och vårdar dem i sommar, kanske spirar små smala stänglar. Och jag har en tjock pappersbunt som jag vill arbeta med. Något jag skrivit som inte alls är klart men som jag längtar efter att skriva om, putsa på, skriva till. Jag kan inte skriva förrän jag flyttar ut på landet. Tiden har varit för turbulent, jag får ingen ro. Men nu.
Jag börjar packa väskan med manus, skrivböcker och förväntningar. Snart!

Sommarstuga eller lantställe?

Nu när det är sommar - åker ni till stugan, landet, eller vad säger ni? Jag har alltid kallat min enkla boning sommarstugan. Jag och exet blev så fulla i skratt när sonens dåvarande flickvän sa att hon skulle fira midsommar på vårt lantställe. Vi fnissade och tyckte lantställe lät väl snobbigt för ett litet rött hus. Nu är jag ännu mer förvirrad för nu börjar folk säga landställe. Det låter konstigt i mina öron?
Förresten säger jag både åka på landet och till landet...
Är det klassbundet, regionbundet, det man säger? Vore kul att få en reaktion på det. Sommarstuga, landställe, lantställe....

Jag känner igen mig i min trädgård, lite vildvuxen och vemodig

Nu har jag krattat hela dagen. Bort med det gamla vissna, plats för nytt gräs och blommor. Jag riktigt ser hur allt börjar leva under de torra löven. Jag ägnade mig åt ett stycke stig, försökte ta fram den gamla gångens stenplattor som är täckta av jord och övervuxna, riktigt jobbigt, men det blir nog fint.

Jag känner igen mig i min trädgård, lite vildvuxen är den allt. Och det där med torra löv som måste bort för att något ska spira - vad ska man säga om det? Sånt där går jag och funderar på iförd min röda keps. Jag älskar att vara på min ö. Vi köpte vårt lilla hus samtidigt som vi fick vår förstfödde. Huset på ön är så förknippat med många minnen, med mina barns uppväxt. Vi har lagt ner så många drömmar i vårt hus, så många förhoppningar. Som sveks när vi skilde oss. Så är det, inte finns det lyckliga skilsmässor, oundvikliga däremot. Men nu är nu, huset är mitt och mina barns, vi är en familj på ett annat sätt. Löjtnantshjärtat blommar stolt.
Men det finns alltid ett stänk av vemod i min kärlek till min ö.

Jag dukar inte under för alla måsten - ska bara inspektera liljekonvaljerna

Det är så lätt att duka under för alla måsten. Att känna att nej, jag orkar inte klippa och gräva och skura och feja idag, jag åker inte ut. Vilket trams! säger jag strängt till mig själv. Packa en en virkning, en bra bok, en laxkotlett och ta morgonbåten som går så humant som nio. Bara sitt och titta på gräset och inspektera syrenerna - och kanske blommar några liljekonvaljer. Det behöver inte vara mer än så. Stillheten ger tankar. Du är väl inte rädd för ensamheten, Eva, frågar jag mig själv.

Mitt dass där man kan filosofera sig till insikter medan man beundrar utsikten

På en sk jämn födelsedag fick jag av mina vänner ett dass! En underbar present. Vårt gamla dass på landet lutade betänkligt. Nu hade Johan Nyrén byggt en liten modell av ett dass till mig och Per Sjögren uppfunnit en genial ekologisk konstruktion. Min lilla modell av dasset finns på landet, inte illa med dass ritat av en av Sveriges bästa arkitekter. Dasset har stått där ganska länge nu, i presenten ingick även att det skulle byggas. Det är jättefint. Med utsikt. Man kan stänga de nedre luckorna och ändå se utsikten mot finlandsbåtarna om de övre luckorna är öppna. Konstruktionen innebär två hål som används växelvis.
Nu är det dags att tömma behållaren med innehållet från förrförra året för att kunna använda det hålet igen, plombera förra årets hål så att innehållet kan bli jord till nästa år.
Det var min exmans självpåtagna uppgift att skifta behållarna och jag kan säga att det var med bävan jag övertog ansvaret för uppdraget. Jag och döttrarna såg på varandra, tog ett djupt andetag, drog på gummistövlarna - och upptäckte att det var lätt som en plätt! Torrdass är en så bra uppfinning. Inget komplicerat mixtrande med kemikalier, ingen installation, skitenkelt skulle man kunna säga.
Bilden gör inte dasset rättvisa, förr året fick det en trappa också, och en spaljé där humle växer. Återkommer med bildbevis senare i sommar1
På min ö försöker snickarna övertala mig att installera diverse märkvärdiga toaletter att sätta inne i mitt lilla hus. Varför? undrar jag. När jag har världens finaste faluröda dass! Här kan man filosofera sig till insikter medan man beundrar utsikten

Vårt hus med minnen fyllda av kärlek

Mitt lilla röda hus är ett enkelt hus - lågt i tak, sommarvatten, utedass. Ibland har jag på somrarna bläddrat i blanka inredningstidningar och funderat på vad man skulle kunna göra. Bygga ut, bygga om, köpa nytt? Nu känner jag hur rätt mina föräldrar gjorde. De köpte sitt lilla sommarhus på Alnön, några små enkla rum, enkla möbler. De skötte huset, målade, såg om taket. Framför allt ägnade de sig åt blommor och växter. Men det var inte så att de slet och sparade för att köpa nytt. De var så förnöjsamma. Det är som om de senaste årens släng köp nytt-våg står mig upp i halsen. Jag vill vårda det jag har. Mina gamla blå soffor, bekvämare finns inte. det gamla köksbordet, de nötta stolarna. Inte platsar hemmet på landet i flashiga inredningsreportge, men det är fint och hemtrevligt och det som finns där tycker jag om. Det är vårt hus helt enkelt. Minnen fyllda av kärlek. Vi köpte huset när sonen var nyfödd, barnen har tillbringat sina somrar där. Jag ser det som familjens hus, jag, mina barn, de barn de en gång får. Generationers hus.

Skottkärrorna väntar vid stranden, huset väntar i grönskan, undra på att jag längtar ut

Så här är det att bo på en ö utan vägar. Vid båthuset väntar skottkärrorna. Några har köpt fyrhjulingar. Tack och lov är det synnerligen få som missbrukar dem med att okynnesköra för att hämta tidningen till exempel. Våra stigar blir förstörda av det och vi vill inte ha annat buller än det från Finlandsbåtarna, vistas lugnt i grönskan. Huset väntar i det gröna, skottkärrorna väntar på att bli lastade. Utanför ön glider båtarna förbi.