Det är märkligt hur det liv man levde som då var så självklart plötsligt är något som hände för längesen. Är det jag som bodde i det där huset i Enskede? Var jag gift, hade tre barn och heltidsjobb och hur orkade jag varje dag gå till jobbet, gå till dagis, laga mat. Det känns främmande och avlägset.Jag undrar å andra sidan också vad i hela världen jag gjorde hela dagarna på den tiden jag pluggade? Då jag hade en ocean av ansvarslös frihet. Men mest undrar jag nu över hur jag orkade detta obegripliga heltidsarbetande, barnen, mannen, möten, dagis, fritis, mat, Enskedespel. Antagligen var jag väldigt trött. Jag minns inte det heller.
Det trevliga - med mitt minne i alla fall - är att jag mest minns de lyckliga stunderna, alla ljuvliga stunder med barnen, alla roliga fester där i gamla Enskede, jag minns ett liv jag faktiskt älskade. Jag minns mina syrener i trädgården och mycket förväntan, många planer.
Jag undrar hur det livet försvann?
8 kommentarer:
Underbar bild!
Men jag undrar allt om det försvann, om det inte också faktiskt fortfarande i någon mån pågår (är det inte det kvantfysiken menar och sett - att allt är samtidigt på nåt vis). Så länge någon minns (och det är ju flera) så är det där, också. Drömmar, tankar ... Samtidigt som du kanske då ibland inte alltid var just där, utan i andra minnen, drömmar, längtan framåt o bakåt (i den mån man hinner det med barn, jobb, man, o massa andra engagemang). Ja, då hinner man kanske inte ens känna att man är trött. Man gör så mycket att man ständigt har styrfart och mycket som går på autopilot.
Minnen, längtan, vemod ... Och för oss alla som fått lyckan att få barn går förmodligen alltid en stark längtan dit - till intensiva år med dem, även om man just då kanske ville fly ifrån det där emellanåt.
Det värsta är väl att det går så jäkla fort, livet, åren. Att man verkligen aldrig hinner med - och då särskilt vid stora livsförändringar (som när man får barn, det kan ta enorm tid för somliga av oss att ta till oss, eller när de sen flyttar). En livsbroms!!! Det skulle vi ha att ta till i vissa skeden av livet.
Kan vi hoppas på kvantfysiken måhända!? Om den och konsten slår sig ihop, kanske ...
Då skulle jag skaffa den "bromsen" åt dig Eva, med viss backfunktion just nu!
Så tänker även jag ibland - hur orkade jag? Det livet känns så otroligt avlägset nu, tänk att det gick så fort!
Vilken fin och lycklig bild.
Ja tack Maria en liten backbroms vore bra. Sen får man väl inte duka under för överkraven igen och förebrå sig allt man inte hann och gräma sig över det. Tack för dina ord, jättefint och varmt skrivet. Du som varit med mig nästan hela vägen också... från det livet till det här
Annika - ja en lycklig bild! Och det är verkligen svindlande hur snabbt åren försvinner, DET kan göra mig desperat.
Vilken underbar bild!
Din undran är nog inte främmande för någon av oss med utflugna barn och/eller skilmässor i bagaget.
Helt plötsligt upptäcker man att tiden gått så svindlande fort och blir vemodig... fast för mig är vemod starkt besläktat med lycka. Lyckan över allt jag fått uppleva tack vare och tillsammans med mina barn och deras fäder.. Sen försöker jag att inte fundera så mycket på hur saker och ting skulle ha varit OM...
Och inte har Ditt liv försvunnit... det har bara tagit sig andra uttryck.
Pia det var klokt sagt. Och jag håler med dig, mitt vemod är också besläktat med lycka och har ingen bitterhet i sig. Det är bara det att det går för fort.
En helt underbart bild! Vemodet är förståeligt. Det är inte dåliga känslor, alla känslor finns och har sitt syfte. Men vi har en tendens att tycka att bara de glada och nöjda känslorna får finnas. De andra har vi bråttom att bli av med.
Bilden andas verkligen en annan tid, inte bara på det sätt du menar Eva!
Jag tycker det är urhäftigt att nu uppleva det man alltid hört personer ur äldre generationer prata om - att tiden flyr. Jag tar det som en enorm utmaning att inte låta den bara fly, utan faktiskt tänka lite som Maria här ovan - fånga in den genom det som händer i dag. Allt hänger samman, det är även min fasta övertygelse. Linjär tid finns egentligen inte!
Det är verkligen sant, Maria. Alla tider finns inom mig, just i detta nu. Jag vill ha kanalerna öppna också till tider som var, låta dem finnas, glädjefyllt ibland, smärtsamt ibland. men det mest smärtsamma vore om det bara suddades ut.
Skicka en kommentar