Jag vaknade med ont i halsen, skrev en suck om det på facebook och fick en hel massa råd. Echinacea, Kan jang Chi San, hackad ingefära, massor av honung... jag följde allt och lite till för jag vägrar bara att vara sjuk en vecka till. Bunkrade D-vitaminer och andra vitaminer på råd från Maria... Och minsann skymtar jag inte en liten förbättring. Motstånd är det frågan om. Sen känns det varmt i kroppen av gulliga kommentarer och omtänksamhet, goda gamla huskursknep från människor som jag ibland känner, från andra som är vänner fast vi inte ens träffats.
Vi spinner ett nät från Luleälvens strand, ner över Frösön, till Solna, till England, Göteborg, Australien och Värmdön och många fler platser. Nya vänner, nya kloka röster. Visst är det fantastiskt. Bloggvännen Annika skriver insiktsfullt som alltid om de som vill mäta sin bloggs inflytande. Jag håller med henne. Jag skulle vilja mäta värmefaktorn istället i de bloggmeddelanden som utväxlas mellan oss alla i detta försiktigt spunna nät av röster. Omätbart som vänskap också är, tror jag. Viktigt för mig. Jag skickar ut ett budskap. Jag får svar, skämt, tröst, uppmuntran, ifrågasättande... Det värmer och det är så roligt.
5 kommentarer:
Ja! Det är så roligt att föreställa mig Dig på Götgatan, Jenny på Odenplan, Jane vid Skanstull, Sophie i London, Victor med en tjocktröja på sitt kalla kontor. Jag vet ju inte var ni finns bara på ett ungefär. Men det är härligt att mötas och byta några ord.
Jag blev väldigt glad när jag läste det här och att jag i kommentaren räknades upp. För mig har bloggandet betytt att jag lärt känna människor jag nog inte skulle råkat på annars. Det är verkligen jätteroligt att följa med i era vardagar och festdagar och tankar och äventyr. Jag hoppas vi någon gång drar ihop till en fest tillsammans.
Visst är det fantastiskt att vi delar tankar om liv med varandra i våra bloggar, det är en sån rikedom för mig att uppleva det! Kram!
Jag kan inte annat än hålla med. Jag har fått nya vänner här ute, som jag har förmånen att få träffa flera gånger i veckan, precis när jag själv har tid och möjlighet. Samtidigt vet jag att ni finns där för att läsa mig, och jag inbillar mig att jag saknas om jag är borta för länge. Det är ganska trösterikt, faktiskt. Kravlöst, varmt och välkomnande!
Absolut Maria, om någon av mina närmaste i min bloggfamilj inte skriver börjar jag direkt undra vad som hänt. Så det gäller att ni håller igång inläggen!
Skicka en kommentar