måndag 14 december 2009

Kvinnorna släpar sig fram som anonyma skuggor utan värde i ett liv i mörker

Jag läser en bok om livet i Kabul, där kvinnorna släpar sig fram som anonyma skuggor och inte har något som helst värde. Det är faktiskt fruktansvärt. Att läsa den boken är som att hamna i en ond dröm. Det är knappt jag förmår läsa den för skildringen av det intensiva totala föraktet för kvinnan är så tung. Så skickligt skriven också. Boken börjar med ett kapitel om stening av en kvinna. Men även männen är skuggor i denna sammanfallande stad. Det är Yasmina Khadra som skrivit  Svalorna i Kabul  och den finns inte på svenska ännu. Jag vet faktiskt inte ens om jag vill ge den som lästips till någon, den är för mörk för mig, för utan hopp. Det är bara död, förtryck, förintelse. All glädje har försvunnit. Den mänskliga stoltheten släpas i de smutsiga rännstenarna.
Jag har svårt för böcker som bara är svarta, där inte ens en skärva av hopp finns. Vad tycker ni?

9 kommentarer:

Sofie B-C sa...

Jag håller helt med om detta. Om boken är mörk måste jag se efter om slutet är lyckligt! Vi pratade ju lite om det tidigare i samband med Jennys inlägg om Knyttet. Samt ang min egen bok som ju har en väldigt mörk början; alltför mörk, oroar jag mig ibland. Andra halvan är helt annorlunda, säger de flesta. Men det kan ju vara för sent ...

Visst mörker kan vara bekräftat, tycker jag. Som läsare vill jag ha någonstans att gå med egna mörka tankar; få identifiera mig, "dela" upplevelser och skaffa nya vinklar. Och förtryckta röster måste ju få bli hörda -ibland är ju mörka böcker en garanti för det.
Men rakt igenom mörka böcker känns nästan förmätet, lite aggressivt kanske från författaren; som om ngn dumpar ett innehåll hos en och säger -där, take that!

Jane Morén sa...

Ja, det låter verkligen genomhemskt. Jag började på en bok om Anna Politskovskajas arbete, men jag kunde inte fortsätta. Det var fruktansvärda berättelser om mammor och deras söner som dog och försvann i militären, och då inte i strid utan för att de inte var värda någonting, blev de sjuka fick de självdö och de behandlades fruktansvärt. Jag kände mammornas smärta som en slakt inombords, jag minns jag lade mig i fosterställning, fick så ont i magen. Jag kommer aldrig kunna läsa sådan böcker, jag orkar inte komma så nära ren ondska och omänsklighet.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Jane och Sofie! Jättemycket tack för era kloka synpunkter, jag har haft sån ångest när jag läst denna bok men började tänka att jag kanske är en hopplös idylliker som inte orkar läsa om grym verklighet. Det där med en ljusglimt är viktigt för mig också när jag skriver ungdomsböcker. Det var riktigt skönt att höra era kommentarer!

Evas blogg sa...

Jag har ju nyss läst "Sirenerna i Bagdad" av samme författare. Och när jag läser ditt inlägg så inser jag att den boken också var mkt mörk. Han lämnar allt. Döden blir ett slags hopp i boken. Ändå grep boken tag i mig för jag lärde mig så mycket av den. Men tror inte jag skulle orka läsa så många fler böcker i samma genre. Även jag vill gärna ana ett hopp när jag läser en bok.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Eva, Yasmina Khadra skriver väldigt bra. Vackert språk. Jag har ju läst en bok som kommer nästa höst som jag tycker är fantastisk, den var också mörk men inte kolsvart som denna. När den kommer ut på svenska ska jag tipsa om det - det är dessutom en så spännande skildring av Algeriet som man inte ofta läser om så inifrån och initierat skrivet.

Granne med potatisodlaren sa...

Min vän i Skåne sa till mig igår. Du skriv inte så mycket om samhällsfrågor. Jag tror att du inte mår bra av det. Men jag tycker att hon har fel. För jag har hopp. Men om jag läser böcker där allt hopp flytt, då mår jag dåligt. En bok som påverkade mig mycket var Naomi Kleins The Shock-doktrine. Skildringarna från bl a Chile gjorde att promenaderna i Helsingfors och Tallin blev svartvita. Jag hade en bubbla av besvikelse omkring mina tankar. Nu vågar jag inte läsa Gellert Tamas nya bok. Jag vill inte dö av ilska mot Barbro Holmberg. Jag kan fortfarande inte förstå hur kvinnan från de lilla byn utanför Jörn kunde hoppa på den ryktesspridning och de förtal som hon gjorde.

Evas blogg sa...

Ja hans språk är mycket vackert. Ja tipsa mig gärna när den kommer!

Annika Estassy sa...

Jag läser för att jag vill känna. Men genomsvarta böcker som får mig att må dåligt är inte mitt förstahandsval. Jag orkar inte trots att budskapet kan vara nog så viktigt. Det måste finnas en liten gnutta hopp.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Jamen visst är det så att det inte bara är det svarta budskapet man vill krossas av, man kan ju läsa debattartiklar, faktaböcker, men i en skönlitterär bok vill jag också ha hjälp att förstå, och blir jag skrämd av för mycket mörker då förstår jag inte heller... Då stänger jag bara ögonen och orkar inte mer. Precis som Annika säger och som Eva upplevde.