Eva ger mig beröm för att jag kastade duktigt och citerar Charlie Brown: "Lycka är att kunna slänga för att få plats med livet". Och jag rodnar och känner att berömmet nog är en aning oförtjänt även om det är mycket tommare i källaren. Men vad har jag inte kvar!
Min röda docksäng som farfar snickrade, nästan antikvärde på den.
Min studentkäpp, varför hade man studentkäpp med silverknopp?
Faster Elsas numera sammanfallande brudklänning från trettiotalet
Alla barnens små skor och massor av deras kläder
Alla mina gamla LP-skivor
Mammas soffa
Otroligt många väskor, tre konhattar från Vietnam
Två trasiga skinnfåtöljer och - jag kan fortsätta hur länge som helst....
... att räkna upp okastbara skatter. Det var såklart mycket värre i Enskede när vi bodde i villa. När vi flyttade fyllde vi en jättecontainer. Först frågade alla mig vad som skulle kastas. Sedan sa min son brutalt till alla: "Fråga inte mamma! Bara släng!"
Och faktum är att det mesta av det som slängdes har jag kunnat leva utan. Det är mest bara den svarta baskern från Agnès B jag saknar... och mammas fårskinnspäls... resten är förträngt.
Men jag undrar: Vilka är era okastbara skatter, förutom alla böcker förstås.
5 kommentarer:
Inte så mycket numera, jag har blivit duktig på att kasta och är rätt osentimental. Har nog fattat det där med att få plats med livet. Men saker som tillhörde min dotter som barn, är svårt att kasta. Kläder, bitringar, leksaker... Det sparar jag.
Ävenn jag slängde och skänkte bort massvis när vi flyttade från huset. Men i källaren finns massor med barnböcker och massor med lego och leksaker. Jag spar dem till barnbarnen,kommer aldrig att slänga bort dem!
Barnens saker är jag inte så nostalgisk över. Sparat lite. Men inte för mins skull utan ifall de vill ha det så småningom. Vill de inte kan jag lätt kasta det. Däremot har jag tre egna leksaker sen jag var barn som jag aldrig kastar!
Foton och allt jag filmat är också heliga. En del brev likaså. Och så klart lite arvegods och liknande, sånt med släktens affektionsvärde. Min stora matta som mormor med tolv barn sparade till i många år och 1946 äntligen hade råd med och åkte till sin syster i Göteborg, köpte den och släpade hem. Nu går jag och mina barn på den som mormor och morfar (som varit döda länge) gick på. Likaså deras tolv barn (varav hälften inte finns mer) osv. Farmors ring och ödlebrosch. Några sådana små saker till.
Annars inget alls ...
När vi flyttade från gården slängde vi två containrar med skräp. Det som sparas i källaren är mest barnens böcker, lego, dockvagn och barnens babykläder. Man vet ju aldrig, en dag kan de komma till användning.
Jag har kvar kläder, teckningar barnen gjorde massor av härliga minnen just förknippade med mina barns uppväxt. Barnböckerna de hade har de rättvist delat upp mellan sig. Jag tittade på barnkläderna igår - snart ska jag ta hand om dem, dela upp åt barnen. Det ska bli en kär sysselsättning att titta på deras plagg, det finns så många minnen förknippade med dem! Precis som Eva, Maria och Annika finns det nog en hemlig baktanke om nya barnkullar, eller barnbarnskullar rättare sagt.
Guldkorn, så fint med mattan som följer med i din släkt. Imorgon ska jag berätta om en vacker sak som just nu hänger på en galge i mitt rum!
Skicka en kommentar