Jag har öppnat min första julklapp och nej, det är inte fusk. Vännen och jag firar jul på olika håll så vi öppnade tillsammans idag. Herta Müllers Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv, låg i mitt paket. Jag ser så fram emot att läsa årets skarpa Nobelpristagare.
Visst är det en underbar titel? Precis så som jag känner mig ibland när jag helst vill möta världen med ett morrande. Men okej, det är inte så ofta. Faktum är att min ambition är att möta blicken hos alla jag kommer i kontakt med och allra helt få ett spontant leende tillbaka. Det värmer mig och jag är säker på att det värmer den som ler mot mig också. En snabb stund av mänsklig kontakt. Man pratar kort med någon vid busshållplatsen, sen vinkar kvinnan jag talat med när hon stiger av. Vi ser varandra. Jag tycker det är så viktigt.
Man kan vara så anonym i den här stora staden. Men jag vill inte gå omkring osedd och inte se mina medmänniskor.
4 kommentarer:
Det är det jag gillar med storstan, att man kan välja att vara anonym men inte osynlig och blind. Att se varandra är så viktigt, vänlighet likaså. Igår ropade en man efter mig när jag gick på stan - jag hade tappat ett papper. Han sprang efter mig och räckte över det. Jag svarade "Åh, tack så mycket, vad snällt av dig!", tittade honom i ögonen och log. Han log tillbaka och såg nöjd ut. Det kändes bra.
Just så känner jag Annika, jag kan gå omkring i min egen värld men vill ändå inte vara osynlig. Alltid ett leende tillbaka är mitt motto. Och det är sant att leenden smittar! Mycket mer än svinis....
Ett leende och ett vänligt ord tror jag är mycket viktigt för att vi ska må bra. Det behövs så lite för att göra livet lite gladare att leva.
Vad härligt att ni möter människor i sta'n. Jag brukar känna mig småstadstöntig när jag går omkring i Stockholm. Det är alltid någon som knuffas, och stressar som liksom inte hinner med mitt ursäkta. Leenden är bra för allt även anonyma promenader.
Skicka en kommentar