söndag 11 april 2010
En styrka som kanske är granne med sorgen men dock finns
Mitt i natten, flera glas vin... kanske ska man inte skriva då. Men vi har haft en så fin kväll av minnen. Resolut tog jag fram en hel meter fotoalbum från våra lyckligaste år. Nu kör vi KBT - titta, sa jag till vännen som får ångest av att det livet vi hade inte längre finns. Att det upphörde utanför vår kontroll. Men vi tittade på bilderna och vi kände en stark glädje. För det var tio år av lycka, av kärlek, av gemenskap. Det känns skönt att kunna vara glad över det. Att våga titta, våga erkänna att - då var jag lycklig. Att inte våga se, inte våga ta till sig bilderna från den tiden, det är ju att stänga om en lycka som fanns, det är att krympa. tror jag. Man måste våga titta och försöka förstå. Försona sig också med att livet tog en annan och oberäknelig vändning. Och kanske till och med inse att det gett oss ett annat djup, en annan styrka om än den är granne med sorgen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Granne med sorg, men ett nytt perspektiv. Du är stark som lyckas använda sorgen att komma vidare till ditt fina nya liv.
Men visst är det så att den kraft vi använder till förnekande, den tar så mycket mer energi än sorgen. Jag försöker tänka så. Alltid när jag motar undan tankar - eller människor som gjort mig ont - så tar det en oerhörd energi. All min kraft. Jag känner att när jag släpper försvaret, vågar möta sorg, saknad i mig själv, människor.... så blir jag starkare. Ledsen men paradoxalt nog också mindre ledsen efter ett tag...
Tack vare dina fina foton fick jag förflytta mig till en tid då jag kände mig så lycklig, kanske lyckligare än jag någonsin kommer att vara igen, men det förstod jag inte då.
Något dyker upp i huvudet - är den tid vi lever i nu lycklig? Kommer jag kanske om 20 år, om jag finns kvar här, också då att titta på bilder från idag och tänka att då, då var jag lycklig men det förstod jag inte. Jag måste försöka lära mig att uppskatta allt jag har när det finns här.
Kram U
Fina U, det är en lång resa vi gjort tillsammans genom livet. Jag är så glad att jag har dig att dela mina minnen med. Så som livet var blir det aldrig igen. Men nya glädjeämnen kommer - det gör de eftersom vi inte är bittra utan fortsätter att se framåt, medan vi som förut gråter och fnittrar ihop! Kram!
Samtidigt kan minnen vara förädiska, det som var mindre bra även under en lycklig tid glömmer vi bort, det är så det är konstruerat. Därför viktigt att se nyktert på och glädja sig åt det som varit och sedan öppna sig helt och hållet för vad nuet kan ha att komma med.
Annika, det ligger så mycket i det du säger, jag vet ju också att bakom det som jag ser som idyll idag grodde ogräset redan då, men jag rensade inte och låtsades inte om bakgården. Så du har rätt. Och det är oerhört viktigt att bejaka nuet!
Eva, du skriver: "All min kraft. Jag känner att när jag släpper försvaret, vågar möta sorg, saknad i mig själv, människor.... så blir jag starkare. Ledsen men paradoxalt nog också mindre ledsen efter ett tag..."
Det är min erfarenhet också: Att när man låter känslorna ta plats - de där känslorna som man är lite rädd för - så förändras de; mildras, tonar ut, lägger sig eller förändras på andra sätt. Och då bidrar de till ett större djup inom en själv. Man får lite hjälp att bottna i livet, med alla dess upp och nedgångar, så att säga.
Det är verkligen så Peter. Jag tror till exempel att det är viktigt att låta döda människor, mina döda, ta plats i mitt liv i stället för att jag - som jag gjorde förut - försöker låta bli att tänka på dem för att det blir för smärtsamt.
Jag vet inte mycket om din livshistoria, men fylls av respekt av det du skriver. För egen del har livet varit snällt mot mig, och förutom att min gamla pappa gick bort för ett par veckor sedan har jag förskonats från svåra förluster. (Och pappa var så gammal att det känns som en naturlig del av livet - även om den väcker sorg.)
Men det var nära ett min son strök med i en olycka för ett år sedan, och då kröp döden obehagligt nära.
Peter, jag tror jag varit ganska förskonad också men jag har ändå drabbats av olika sorger. I all välmening försökte mina föräldrar skydda mig från döden, vi fick aldrig gå på begravningar till exempel, min bror och jag. I stället skapade de ett trauma som jag alltid bearbetar.
Skicka en kommentar